Forskning 3: Köp inte billiga samband

Ett genomgående samband i alla enkäter är att man antingen är nöjd eller missnöjd.

Om du tvivlar så kan du be din leverantör av marknadsundersökningar, kundundersökningar eller medarbetarundersökningar köra en klusteranalys på resultaten från den senaste enkäten.

När vi besvarar lite längre enkäter så blir det ganska snart ett spår på antingen höger eller vänster sida av svarsskalan. En del rör sig mellan 1-3, andra mellan 3-5 i samma femgradiga skala.

Därför är alla sambandsanalyser mellan olika frågor i samma enkät ”billiga samband”.  Det är självklart att nöjdhetsfrågor som NKI eller NPS summerar en stor del av variansen i en kundundersökning. En fullständigt irrelevant fråga som ”gillar du spenat?” brukar fungera rätt bra den med, om den ligger i slutet av enkäten.  Av det bör du inte dra slutsatsen att era kunder vill ha spenat på julbordet, eller att spenat ska vara en komponent i er kommande logotype.  Sambandet mellan frågorna ”tänker du fortsätta köpa våra tjänster?” och ”gillar du spenat?” är bara ett billigt samband. Skräp.

Såna skräp-samband publiceras ofta i affärspressen.

”engagerade medarbetare är X% mer villiga att jobba utöver vad som väntas av dem?”

Frågorna:   

  • Är du engagerad?
  • Är du villig att jobba utöver vad som förväntas av dig?

…återfinns ofta i samma index (t.ex. organisatorisk idenfitikation) och de hör ihop som ler och långhalm; som snuva och hosta i november eller som tunnare kläder och gladare miner i april.

Frågan ”Är du nöjd med din lön?” kommer alltså ha ett starkt samband med ”är du motiverad?” i samma medarbetarundersökning, men när jag har samkört faktiska löner mot motivation så finns det inget samband. Den analysen visar vad som händer när du Åke högre lön än Håkan: ingenting. Åker blir inte ett dugg mer motiverad. Men analysen av frågor i samma enkät skulle få dig att tro det.

Jag vill ju inte att det ska bli som med den lille pojken vars föräldrar ville att han skulle spela basket, eftersom de hade sett att basketspelare är långa.  

Posted in Analys

Forskning 2: Vi nöjer oss med signifikans

Service profit chain

Många undersökningsföretag agerar som om “forskning” vore en Kung Midas-effekt: vi har haft kontakt med en forskare, alltså har vi “forskning”. Det viktiga är istället vilken forskning de gör själva. Service Profit Chain är ett bra exempel.

Nöjda medarbetare ger företaget nöjda kunder och då klirrar det i kassakistan. Det är i korthet historien bakom Service Profit Chain. Service profit chain är ett bra exempel på beteendevetenskaplig “forskning” som de flesta lite större företag verkligen borde bedriva.

För de allra flesta företag fungerar Service Profit Chain som en modell för att nå lönsamhet och tillväxt* men eftersom kunden nöjer sig med “signifikans” får de den modell som är enklast och billigast för konsulten att ta fram. Det är den gula varianten nedan. Den kanske förklarar 0,5 procent av variansen i lönsamhet. Det låter bra tills du ser att den blå modellen förklarar 50 gånger så mycket av lönsamheten i samma bank. Problemet med den blå modellen är att den är resultatet av kvantitativ analys “forskning” på datan i det aktuella företaget. Det är alltså en skräddarsydd modell. Den är dyrare och mer tidskrävande att ta fram.

När du väljer den gula modellen så får du råd som inte ökar lönsamheten lika mycket som när du väljer den blå modellen.
Det gäller inte bara eNPS/NPS (employee Net Promoter Score). Det gäller även NMI/NKI (nöjd medarbetare/nöjd kund index) och alla andra standardiserade nöjdhetsmått, även om de flesta fungerar lite bättre än just NPS.

Problemet är som om du skulle mäta antalet bilar som passerar Jönköping för att förklara flödet av människor ut och in i Sverige. Det finns säkert en samvarians, men om du verkligen behöver veta hur många människor som passerar våra gränser så är det vid våra gränser du behöver mäta. Det är lite bökigare.

Mitt första jobb** var som Management Trainee på Trygg Hansa. Då berättade Näringslivs-divisionens Controller att det vanligaste misstaget för en controller är att mäta det som är lätt att mäta, och därmed missa att mäta det som är viktigt. Det är det misstaget vi talar om. Den gula kedjan ovan är lätt att mäta. Den blå är mer krävande.

OM ditt företags vinst är 1 miljard per år så kan du tänka dig att den gula kedjan är värd fem miljoner medan den blå kedjan är värd 250 miljoner. Riktigt så enkelt är det inte, men nästan. Låt säga att den kvantitativa analysen för att skapa den gula kedjan kostar tjugotusen kronor medan blå kedjan kostar hundra tusen kronor.

Är det då inte helt fel ställe att spara pengar på?

*Såna analyser har jag lärt mig att inte göra i monopol, för där är nöjda kunder olönsamt. Så är det för service-företag när det är en stor konferens i stan. Överskottet på kunder betyder att man får pressa personalen till att hantera så många kunder som möjligt. Då kan det bli som på akut-intagen under Corona. Vill du uppleva det kan du åka som turist till centrala Paris på våren eller hösten, eller till Spanska solkusten under semestern.

**Efter åren som lärare vid University of Wisconsin i Milwaukee, USA.

Posted in Analys

Baserat på Forskning

”Baserat på forskning” står det i varenda folder jag fick med mig från ”Personal & Chef” på Kistamässan i förra veckan.  Alla medarbetarundersökningar, appar och system som riktar sig till HR  är ”baserade på forskning”.  Det chockerande är hur mycket innehållet i den formuleringen varierar.

VD i ett av företagen har läst en bok av en renommerad amerikansk forskare. Jag frågade forskaren om det företaget. Hon hade aldrig hört talas om dem. Jag såg inte ett spår av hennes forskning i företagets modeller. De hade lika gärna kunnat skriva ”baserat på forskning av J.K Rowling” eftersom VD hade läst ”Harry Potter”.  Ett annat företag mailade sitt frågebatteri till en renommerad forskare som svarade att det där ser väl OK ut. Det var deras ”forskning”.

Är "forskning" bara en stämpel?
Är “forskning” bara en stämpel?

Om jag hade fått en krona för varje företag som marknadsförde ”forskningsbaserade” appar som ställer samma frågor till alla kunder så skulle det ha räckt till en lunch i kafeterian. Tyvärr är exakt samma frågor till alla företag inte är särskilt bra. Företag är olika inte bara beroende på människorna. Vad de gör och var de gör det gör att företag är som att jämföra äpplen med månlandare.  Relationer i företag kan vara dysfunktionella på hundratals olika sätt, och olikheterna blev ännu större 2020, när vi kom på att vi kunde jobba lika bra hemifrån. Jag säger inte att alla leverantörerna ljuger, men jag tvivlar på att de här produkterna skulle klara en forskningsrevision.

Så länge du inte ställer några motfrågor kommer mindre seriösa företag fortsätta urvattna begreppet ”forskningsbaserat”. Forskning är dyrt, jobbigt och tidskrävande. Jag har själv jobbat med det här i ett av de ledande företagen. Under de åren investerade det företaget mer än fem miljoner på forskning, kanske närmare tio.  Den investeringen gör det svårt att konkurrera prismässigt med leverantören som tyckte det räckte med ett mejl till en forskare.  

Så länge du som köper undersökningar inte bryr dig så vinner de oseriösa. Då är forskning väldigt olönsam.  Resultatet är att du får en ofullständig, eller felaktig bild av arbetsklimatet. I värsta fall åtgärdar du fel saker. Arbetsklimatet, motivationen, produktiviteten kundnöjdheten och lönsamheten i ditt företag blir sämre än den kunnat vara.

Så jag ber dig: kräv att få veta HUR de frågor som ställs är framforskade, och hur denna forskning hjälper dig att välja vilka frågor du ska prioritera.

En enkel fråga är hur många procent av omsättningen företaget lagt på denna forskning det senaste året och de senaste fem åren. Om det är mindre än fem procent så är det knappast ett kunskapsdrivet företag. Företag inom IT och medicinföretag lägger generellt över tio procent på forskning.

Posted in Analys, Kommunikation, Uncategorized

Big Quit blir Quiet Quit

Det är bara ett halvår sen vi pratade om ”the Big Quit”?  Då var konjunkturen på väg brant uppför och folk hade vant sig vid en frihet som många arbetsgivare inte ville låta dem behålla.

I bristyrken kommer vi få höra mer om det.  Rekryterare märker hur de jobbsökandes intresse snabbt svalnar när de förklarar att det är på kontoret jobbet ska utföras, och tvärtom när de kan berätta om att arbetsgivaren är flexibel.

– Men –

Lågkonjunkturen ändrar ekvationen för breda yrkeskategorier. Nu är kapital åter en bristvara och jobb något att eftersträva.  Typiskt är ett uttalande som Shantanu Despande, VD Bombay Shaving Co

”unga karriärister ska vara beredda att jobba 18 timmar om dagen”

Shantanu Despande, VD Bombay Shaving Co

Han tänker kanske att han jobbade 18 timmar per dygn, och det betalade sig. Då glömmer han att många andra jobbade precis lika mycket, men att bara någon promille kunde göra den typen av karriär som gjorde det rimligt att försaka hela sin vuxna ungdom.  Samma ”falska morot” gäller alla som köper lotter, barn som spelar fotboll eller hockey för att bli proffs (0,07% tjänar någonsin några pengar på sin idrott) och jurister/revisorer i partnerägda byråer, där ungdomarna förväntas slita hund i fem-sex år för att sen få veta om de blir upptagna som partners eller inte.  

På dödsbädden är för stort fokus på karriären det som flest män ångrar.

Herr Despande tänker nog också att de anställda inte har något val. Det tror många arbetsgivare när arbetsmarknaden krymper ihop som en misslyckad sufflé, men det är fel. De anställda har alltid ett val. Då är ”Big Quit” den mindre risken. Den större är ”the Qiet Quit”; att de anställda bestämmer sig för att göra nytta för den lön man får, men inte mer.

”OM min lön är en 543-del av herr Despandes lön, så räcker det att jag jobbar en 543e-del så hårt”.

I Sverige är lönespridningen förstås rimligare, men Vattenfalls VD Annika Borg tjänar 36 gånger medelsvenssons lön. Den löneskillnaden gör det retoriskt omöjligt för Annika Borg att säga till personalen att ”vi” måste jobba hårdare.

Min lön är en 36e-del av din lön.

Det påminner mig också om den svenske VD som på julfesten hoppade upp på ett bord och ropade till personalen att han bara vill ha de som älskar företaget och brinner för jobbet. De som känner så skulle köa hos honom. Han pekade också ut en kvinna i HR och föreslog att de som var där för att få en lön kunde köa hos henne så skulle de få X månaders lön för att säga upp sig. Det blev en lång kö till henne.

Han hade nog glömt det svenska ordet ”lagom”. Innan pandemin var ”lagom” att hinna gå förbi svampstället, att springa en runda innan middagen, att hämta upp barnen från dagis utan att komma springande med andan i halsen.

Under pandemin blev det normalt att kunna tvätta på arbetstid. Att kunna sätta en gryta på morgonen som man har koll på under dagen.  Att ta en halvtimmes paus från jobbet när barnen kommer hem från skolan. 31 minuters pendlande till kontoret betyder att tio timmar om i veckan går till den mest lyckosänkande aktivitet som finns.  

Problemet med ”Quiet Quit” är att det inte syns. Företaget har hela lönekostnaden kvar, men produktiviteten, kundtillfredställelsen och alla värdedrivande processer sjunker.

Innan du använder ordet ”Vi”; jämför publikens lön med din egen.
Innan du bestämmer att ”jobbet ska ske på kontoret”; lär dig vad det är du tvingar dem att försaka.

Om ett år kommer aktieägarna se skillnaden mellan om personalen jobbat med arbetsglädje, eller lagom.

Posted in Gini, Jämlikhet

Det viktigaste en politiker gör är att avgå.  

Hur illa vi Socialdemokrater, Miljöpartister, Centerpartister och Vänsterpartister än tycker om Sverigedemokraterna så erkänner vi förlusten. Ingen pratar om valfusk.
Nu glömmer vi att Ulf Kristersson ljög gång på gång under valspurten.   

Det gör den här veckan till en vacker vecka för Sveriges demokrati.

I år är det 225 år sen George Washington avgick efter åtta år som USAs president. Det borde vara en högtidsdag för alla amerikaner.

Magdalena Anderssons sista åtgärd som statsminister skulle kunna vara ett samtal till Donald Trump:

Titta Donald! Så här går det till i en demokrati.  

Posted in Politik

Är protesterna på H&M ett litet oväder, eller är det en orkan?

Barometrarna har aldrig varit viktigare än nu.

När Helena Helmersson och Karl-Johan Persson gick ut med beskedet att alla medarbetare måste jobba på kontoret minst fyra dagar i veckan så tog det inte lång tid innan protesterna kom.

Men är tusen underskrifter något att bry sig om?
– Är de tusen en liten arg minoritet, eller är de representativa?

Det är i de här lägena en barometer-enkät är så viktig.
OM engagemanget störtdyker tvärsigenom hela bolaget så vet Helmersson och Persson att många känner på samma sätt.

OM engagemanget vänder uppåt igen efter någon vecka, då vet ledningen att det inte var en viktig fråga.

MEN om engagemanget störtdyker för att sen ligga lågt, vecka efter vecka, då är det på sikt riktigt stora värden som försvinner för aktieägarna. När det närvarokravet träder i kraft i december så kan det redan ha orsakt H&M stora förluster.

Är alla arga, eller bara några få? Är det långvarigt, eller blåser det över?
OM H&Ms engagemang följer något som liknar den röda kurvan ovan så är det dags att sälja aktien, men den gröna kurvan är inget problem alls.
  • Skillnaden mellan personal som älskar sitt jobb och personal som bara är fysiskt närvarande; den är enorm även i en vanlig H&M-butik.  Som kund vet man nästan omedelbart.
  • När kunden inte trivs så köper inte kunden. Det är som att ha minusgrader i butiken.
  • Resten förstår du nog.

Ps. Med 30 års erfarenhet av att förklara mellan en femtedel och hälften av variansen av i stort sett alla värdeskapande processer i företag fascinerar det mig hur ofta företagsledningar tar såna här beslut utan att ha säkrat upp en chans att kolla hur det slår.

Posted in Aktievärdering, Kommunikation

Valrörelse, förhandling och samarbete

– På deras sida finns ingen gemensam insikt alls om problemens allvar. Än mindre någon gemensam uppfattning om hur problemen ska lösas, säger Ulf Kristersson och får svaret att oppositionen låter som ett hönshus.

Diskussionen om det egna blockets enighet och motståndarnas oenighet återkommer i varje val, med allt större styrka. Det är en onödig diskussion.

Inför valet har alla partier ett intresse av att profilera sig inför sina väljare. Då vill man vädra alla förslag som den egna väljarbasen tycker om. Ju fler sympatisörer man får fram till valurnan, desto bättre blir förhandlingspositionen efter valet.

I den förhandlingen kan vi också se varje utfärdat löfte till väljarna som ett förhandlingskort. Det parti som sitter med många kort på handen har en bättre chans att få igenom sina nyckelfrågor än det parti som bara har utfärdat några få löften.
– Möjligen ligger miljöpartiets bittra erfarenhet av förhandlingar inför Januariavtalet för snart fyra år sen bakom dess breddade plattform inför årets val.

Före valet har alla ett intresse av att framhålla sina unika frågor

Ju fler och större skillnader i valplattformar som ska enas efter valet, desto svårare blir förstås förhandlingarna. Men Sverige har ändå två block som vill sitta i regering tillsammans. Det trycket gör att de så småningom släpper de flesta av de krav som särskiljer.

Här var Alliansen unik. Man förhandlade före valet och kom överens om den gemensamma politiken. Det var bra för tydligheten och det var bra för moderaterna, men Alliansen visade sig vara skadlig för moderaternas samarbetspartners. Därför tror jag inte vi kommer få se den typen av samarbeten på många år.

Istället får vi den här återvändsgränden:
– Ni är inte överens!
– Jo, men NI är inte överens!

Skillnaderna mellan de två blocken är väldigt tydliga.
1. Låt skillnaderna avgöra vilket block du vill lägga din röst på.
2. Välj sen vilket parti du gillar bäst i det block du har valt.

Tagged with: ,
Posted in Kommunikation, Politik

Sommaren är kort, Konsulten regnar bort

När åskvädret drar in

Sommaren är slut. Som ett stilla sommarregn droppade de första konsultstoppen kring midsommar, och som ett sommarregn har det sakta tilltagit.

Som den svenska traditionen bjuder låter vi midsommarregnet droppa i nubben medan vi övertalar varandra om att det inte alls regnar. Möjligen ett trevligt midsommarregn som bara märks som stänk i nubben. En timme senare ställer vi oss, genomsura ända in i underkläderna, och erkänner att
Nej, nu regnar det nog ändå.

…men när åskvädret drar in så agerar vi först, och tänker senare

Nu är vi ungefär där.  Lågkonjunkturen drar in över Sverige som ett mörkt åskmoln med sneda streck under.  Nu är det inget stilla sommarregn. Nu är vi snabba att agera. Nu är konsulterna en rörlig kostnad. Hej då till dem!

Men orsaken till att företag ändå har konsulter är att mer blir gjort till lägre kostnader. Nästan alla konsulter är specialister. Därför önskar jag att alla ledningsgrupper har en lite djupare diskussion om vad som är viktigt i nuvarande läge.

Den första signalen om en annalkande lågkonjunktur brukar vara ett av EIBAS huvudsakliga områden: Medarbetarundersökningar.
För 30 år sen kallades de ”trivselundersökningar” och för 20 år sen dissades ”trivsel” som helt onödigt och icke affärsmässigt. Sen dess är medarbetarundersökningar det första som företagen drar in på.

Min egen insats de senaste 30 åren har varit att kvantitativt förklara först 1/5 av lönsamheten, sen successivt allt högre andelar av produktivitet, försäljning, kundnöjdhet, kundlivslängd, frisknärvaro på jobbet och till slut även börskurs med hjälp av just de här ”icke affärsmässiga” medarbetarundersökningarna. Det finns knappt en värdedrivande process som jag inte har förklarat 1/5 eller mer av med hjälp av medarbetarundersökningar de senaste 30 åren.   

Nu för tiden möter jag sällan en företagsledning som inte har hört, läst och förstått det här budskapet, men insikten verkar inte ha nått hela vägen ner till ryggraden där reaktionen på det annalkande åskmolnet beslutas. Besluten är desamma. Planerade medarbetarundersökningar skjuts på framtiden, eller ställs in.  Det är dåligt för mig, men på några års sikt är det lika dåligt för dina aktieägare. När engagemanget inte längre mäts så märks det inte vilka nedskärningar och effektiviseringar som halverar effekten hos företagets viktigaste resurs.

Betydligt mer affärsmässigt vore att skrota till exempel budgetprocessen. Fyrtio år efter att Jan Wallander beskrev hur värdelös den var och skrotade den i Sveriges mest välskötta bank jobbar de flesta chefer fortfarande sent på kvällarna från september till november för att få budgeten i mål, bara för att sen notera att ännu en budget inte kunde följas upp eftersom det hände saker som man inte hade planerat för;  
en lågkonjunktur,
en inflationschock,
ett krig
…eller en omorganisation.

En annan möjlighet är att sluta tvinga motvilliga medarbetare till kontoren. Fråga dem i stället hur mycket de kan tänka sig att jobba hemifrån. Ta sen konsekvensen och halvera kontorskostnaden, eller ännu mer.

En tredje möjlighet är att se över konsultköpen. Idag går många hushåll från ICA, Coop och Hemköp till Willys, ICA maxi eller Llidl för att få hushållskassan att räcka. Det är bättre än att säga till barnen att nu blir det potatis och havregrynsgröt i ett par år.  Företagens motsvarighet till det är att jämföra dyra amerikanska konsulter med billigare svenska eller baltiska motsvarigheter.

Fråga er själva: behöver ni det där gänget från Handelshögskolan som ser ut som mormoner men har glänsande kontor vid Stureplan?
– Kan någon annan göra samma jobb till lägre kostnad?

Posted in Uncategorized

Same shit, new name!

Johan Books artikel om skillnaden mellan motivation och engagemang ger mig kalla kårar. Problemet är inte Johan och inte artikeln heller. Jag gillar Johan och artikeln är verkligt välskriven. Jag rekommenderar den starkt.

Problemet är att jag har stått upp till midjan i det där träsket av halvsanningar. För ett drygt decennium sen hade jag och mina dåvarande kollegor på Netsurvey flera av Sveriges finaste multinationella företag på kundlistan, och vi var hårt ansatta av gigantiska amerikanska, och några brittiska konsulter.

Varje gång vi möttes satt det ett gäng doktorshattar på andra sidan bordet. Amerikanerna slog dunster i våra kunders ögon med benchmarks-värden innehållande 20-50 miljoner svar.  Det låter väldigt mycket bättre än vår lilla databas med ett par miljoner svar, men det är faktiskt ingen skillnad.  Dessutom var våra svar från svenska multinationella bolag och deras var från mer auktoritärt styrda amerikanska bolag så var våra jämförvärden var mycket mer relevanta.  

Sen hade amerikanerna ett trumfkort till:
vi mätte motivation, stolthet och trivsel på arbetsplatsen. De mätte engagemang. Wow!
– Hetare, bättre, mer affärsmässigt.

Jag fick i uppdrag att plocka fram en Engagemang-modell som skulle göra det möjligt att konkurrera med amerikanerna. En utmaning var Sapir-Whorf-hypotesen; att språket inte reflekterar verkligheten utan att det snarare skapar den verklighet vi upplever oss se.  Du har nog hört klyschan om att eskimåernas 14 ord för snö skulle påverka deras upplevelse av snö. Jag föredrar den om att Hindi har 400 ord för kärlek, och att det kan förklara varför det finns så många indier. Vi ser det vi har ord för och språket kan skapa skillnader som egentligen inte existerar. Ett sorgligt exempel på det är när Belgiska kolonisatörer delade upp Rwandas befolkning i Tutsier och Hutus. Långa Rwandier kallade Belgarna ”Tutsier” och de korta fick heta ”Hutus”. Vi vet alla vad det så småningom ledde till.

Ungefär det här hade jag bråkat med min underbara samarbetspartner Lasse Hessner om några år tidigare. Han hade gått ut i pressen med att ”Trivsel” inte var affärsmässigt, och att alla företag därför borde dumpa alla trivsel-mätningar för att i stället mäta Motivation.  I alla kvantitativa analyser jag kört hamnade trivsel och motivation i samma faktor och korrelationen mellan de två var som korrelationen mellan ost och smör i mitt hushåll: nästan 100 procent.  I såna här lägen är jag aldrig hänsynsfull. Lasse hade suttit därhemma på kammaren och tyckt till: gjort en Sapier-Whorf-uppdelning som egentligen inte fanns.  

Här måste jag sticka in ett litet stöd för Lasse:  Sen två år tillbaka har han fått rätt. När vi jobbar hemifrån så sticker trivseln i väg från motivationen och stoltheten. Trivseln handlar om hur det fungerar att jobba hemifrån. Motivationen och stoltheten om hur du känner för ditt jobb och din arbetsgivare. Det är inte svårt att förstå, men det är ändå sensationellt; som om Jupiter plötsligt skulle ha lämnat solsystemet.

Tillbaka till amerikanerna, Netsurvey och Engagemanget:
Jag lyckades övertala ett gäng kunder att få testa de amerikanska konsulternas engagemangs-modeller. Den korta historien är att resultaten var deprimerande.

De amerikanska konsulterna var skräddarna som sydde med guldtråd och våra kunder var kejsaren. Jag var än en gång pojken som påtalade att kejsaren var naken. Kom ihåg att den historien inte slutar med att kungen blir jätteglad och ger pojken prinsessan och halva kungariket.  Det gjorde inte den här historien heller.  

Kunderna gillade att Engagement är affärsmässigt, trots att vår modell hade förklarat 20 procent av variansen i lönsamhet och att det resultatet hade reproducerats sju gånger i olika bolag.  
Vår modell hette ju ESI (Employee Satisfaction Index). ”Satisfaction” var ungefär lika inne som axelvaddar och hockeyfrilla. BOM! BOM! BOM! En efter en försvann Netsurveys multinationella kunder till de amerikanska skräddarna.

Så tillbaka till Johan Books artikel: OM du känner dig entusiastisk inför ditt jobb så känner du dig också motiverad, och du känner dig engagerad.

Jag tror vårt språk har för många ord.
Jag bävar inför att min fru ska komma hem från en svindyr amerikansk kurs och fråga:
Älskar du mig, eller är du kär i mig?
– för då vet jag att det ena svaret är fel. HEEELT FEEEL!

De enda som tjänar på att vi skapar nya mätinstrument för vartenda ord i vårt vokabulär är giriga konsulter…som jag.  

Same shit, new name!

Tagged with: , ,
Posted in Uncategorized

Humankapitalet är nyckeln till allt

“Det finns ett samband mellan försäljning och lönsamhet!”

– Den braskande rubriken har du inte läst, eller hur? Inte heller den här:

“Det finns ett samband mellan R&D utlägg och antalet patent.”

eller…

“Det finns ett samband mellan reklam och försäljning!”

Det fältet har ändå forskats på sen 1960-talet. En metastudie fann att reklam förklarar ungefär 12 procent av försäljningen på kort sikt (elasticitet 0,12).  Lite mer för nystartade produkter, sällanköpsvaror och för företag som håller i reklamen år efter år, som Coca Cola, så kan reklambudgeten förklara ¼ av företagets försäljning.

Det är bra, men Hessner/Westberg-rapporten förklarade ju 1/5 av lönsamheten med hjälp av medarbetarundersökningar redan 1992!

Ingen viskar i styrelserummet ”jag har läst att reklam påverkar försäljningen”. Det självklara sambandet har man glatt plöjt ner miljarder kronor i år efter år.  

2022 är samband mellan engagemang och lönsamhet fortfarande nyheter!

Medarbetarnas motivation driver allt som är viktigt

Varenda konsult med självaktning har producerat såna här rapporter, varav de flesta är bättre än Lasses och min gamla rapport. Jag är själv skyldig till en handfull såna här rapporter, och de får fortfarande läsare!  Media skriver fortfarande om dem som om varenda en av de här rapporterna som om den vore den första.  

Det ÄR ingen nyhet längre.   Det BORDE inte vara någon nyhet.

Varje värdeskapande process i vartenda företag drivs av människor; engagerade människor som gör ett strålande jobb, ljumna människor som gör ett OK jobb, eller oengagerade människor som gör precis vad de måste för att inte få sparken.

  • Motivation driver lönsamhet (bevisat hundratals gånger sen 1991).
  • Motivation driver produktivitet. Been there, done that!
  • Motivation driver försäljning. Japp, den har jag bevisat många gånger.
  • Motivation driver kundnöjdhet. Den har jag kört 21 gånger (men nästa steg funkar inte i monopol-företag).
  • Motivation driver hälsa och frisknärvaro (också bevisad gång på gång i över 30 år).

Den här texten växlar med flit mellan orden ”engagemang” och ”motivation” eftersom det i praktiken är samma sak.  I stället för att ägna oss åt värdeskapande har vi som konsultar gentemot HR lagt orimligt mycket fokus på hårklyverier.  

För vi har viktigare saker att göra.

Med tanke på hur extremt väl genomforskat det här fältet är så borde det inte finnas någon tolerans för återkommande låga resultat i medarbetarundersökningar.  En grupp som har haft höga resultat byter chef och har plötsligt låga resultat. Då måste HR gå in och jobba med den nye chefen. Det sker alltför sällan. Tvärtom är det vanligt att chefen kan fortsätta flera år utan att ändra sig.

Vi vet att det sänker kvaliteten.

Vi vet att det sänker kundnöjdheten.

Vi vet att det sänker de interna leveranserna till andra team i organisationen.

Men ingen blir chef utan att vara verbalt kompetent. Chefen kan ofta prata sig ur ett dåligt resultat i en medarbetarundersökning, och till och med förklara en lång svacka där den tidigare chefen hade höga resultat.

Den verbalt kompetente chefen lyckas få HR att glömma Ockhams rakhyvel: Den enklaste förklaringen är oftast den rätta.

20 medarbetare ger dig låga värden i medarbetarundersökningen. Det är antagligen så här enkelt: Du är inte en bra chef. Du ska ha ett jobb du är bra på.  

De orden bör HR uttala mycket oftare.

Så varför tål vi låga resultat i medarbetarundersökningar?

Posted in Aktievärdering, Analys

Det vet du inte alls!

Jag vet vem det är!
Säkert hundra gånger har jag hört chefer säga det. Oftast när de får lägre resultat i medarbetarundersökningar än de förväntat sig.

Konfidentialiteten har förstås stoppat mig från att ge chefen någon feedback på den här “vetskapen” men som generell princip kan jag säga så här: Det vet du inte alls!

Som konsult har jag kunnat kolla. När chefen har sagt namnet så har jag ibland kollat (det är inte längre tillåtet att kolla) och chefen har nästan alltid fel. Det är nästan alltid någon eller några andra i gruppen som har lämnat de lägsta omdömena.

Blind surprised smiley
Inse att du är blind

Medarbetaren som chefen tror är hens kritiker är snarare den i gruppen som är mest öppen med sin kritik. Den medarbetaren berättar i praktiken vad de andra tycker, men inte säger till chefen. Därför är den medarbetaren värdefull.

Som chef önskar jag att du inte försöker göra dig kvitt den här medarbetaren. Se henom inte som din motståndare. Ta hellre en fika en och en. Lyssna och fråga “Jag vill inte höra några namn, men är det fler än du som tycker så här?”

Den medarbetaren bär på lärdomar som du behöver. Lärdomar du inte kan få av hundra konsulter, eller på tusen timmar på ledarskapskurs.

Tagged with:
Posted in Kommunikation

Putin 4: Vad är en nation?

I Ruben Östlunds fantastiska satir ”the Square” frågar konstkuratorn en ung journalist vad som händer med hennes väska om han placerar den i en av museets utställningar. ”Blir den konst?”

Den frågan är rätt gammal.  Marcel Duchamps ställde konstvärlden inför den frågan redan 1917, när han slog sönder en urinoar och ställde ut den som konst.  De flesta har sen dess landat i begreppet intersubjektivitet*. Det är konst om folk tycker att det är konst.  Det räcker inte med att en person tycker att det är konst. Många måste hålla med. Lars Vilks bygge ”Nimis” är på väg att bli konst, medan hans rondellhundar knappast blir något mer än en provokation.

Är det konst för att väskan står i en utställning? Slutar ett land existera för att jag tycker det?

Nationer är lika abstrakta som konst. Precis som konst finns nationer i den utsträckning som folk anser att de finns.  

Somaliland är ett bra exempel. För drygt 30 år sen bröt sig Somaliland ur Somalia. Sen dess har Somaliland varit ett fungerande och demokratiskt samhälle medan Somalia har existerat i varierande nivåer av kaos. I Somaliland är det ingen tvekan om att man är ett eget land, men inget annat land i världen har accepterat Somaliland.  Somalilands existens som nation går alltså att ifrågasätta.

Kurdistan är ett annat exempel. Befolkningen finns bevisligen, även om Turkiets president Erdogan till och från förnekar det.  Kurderna själva ser det som självklart att deras nation ska existera på en del av Iraks, Irans Syriens och Turkiets nuvarande områden. Många håller med dem och med myrsteg rör sig nationsbygget mot någon sorts intersubjektivitet, envist bekämpat av de länder som ska lämna ifrån sig territorium.

I Aleksandr Lukasjenkos Belarus har har befolkningen ansett sig vara en egen nation, och den tolkningen har varit internationellt förankrad, men där har besluten att släppa in rysk militär och att låta Putins krig utgå från Belarus snabbt skapat en tveksamhet om Belarus existens. Som i en bisats ser vi en nation sväljas av Ryssland utan något som helst motstånd.

Men när det gäller Ukraina står Vladimir Putin där helt själv, med en helt egen tolkning. Pratet om att Ukraina inte fanns före 1991 är ett försök att övertala framför allt ryssar, men inte ens ”bästa vännen” Xi Jinping håller med.

Med så kompakt motstånd från 44 miljoner Ukrainare och från det internationella samfundet är Putins historiska revisionism ett betydligt hopplösare projekt än om journalisten hade ställt sin väska i utställningen.

*Intersubjektivitet är när olika bedömare från olika perspektiv håller med varandra. Intersubjektivitet är det närmaste man kan komma objektivitet i sociala sammanhang. Intersubjektivitet är en nyckel till EIBAs verksamhet.

Posted in Kommunikation, Politik

Putin 3: Snabbt och långsamt beslutsfattande; Uppdaterad

Politiker gillar inte snabbt beslutsfattande. Det är nog bra. Politiska beslut ska vara väl genomtänkta. En utredning ska tillsättas och bollas med alla upptänkliga instanser.  

Politiker vill helst gå, men ibland tvingas även de sprinta

En vanlig övning i beslutsfattande går ut på att svara när man har tillräckligt mycket information för att kunna fatta beslut. Inom näringslivet är det en viktig övning.  Steve Jobs har berättat att Microsoft låg långt före Apple i utvecklingen av de platta skärmar som kom att heta Ipad, eftersom Jobs och Apple vann loppet om att hinna först ut på marknaden med sin produkt. På det här temat finns det tusentals historier, från näringslivet.

Politikers tidshorisont finns sällan i kris. Då måste snabba beslut fattas.  Det kan bli lite som att sätta en maratonlöpare i startblocken för att springa 110 meter häck. Många av oss minns när tsunamin slog till för arton år sen.  Statsminister Göran Persson var julledig.  Utrikesministern fick information, men hon hade ju biljetter till en teaterföreställning. Ministern som var ansvarig för sjukvård åkte på semester, och statsministerns statssekreterare verkar ha varit upptagen med sin älskarinna. Svenska journalister hann landa i Thailand innan Göran Perssons regering ens hade börjat agera.  Som finansminister såg Magdalena Andersson det pinsamma fiaskot från första rad.

Rysslands fullskaliga attack på Ukraina är också en plötslig kris.  Här står vi och ser en diktator begå våldtäkt på ett neutralt, demokratiskt och fredligt europeiskt land med blågul flagga. Krim, Donetsk och Luhansk var tydliga varningstecken, liksom Syrien, Georgien och Tjetjenien. Ändå kunde vi inte tro våra ögon och öron den 22a februari.  Vi kunde inte tro att Putin så fullständigt skulle strunta i allt vad europeisk rättsordning heter.  

Jämfört med 2004 är Sverige snabbt ur startblocken. Drygt tre veckor efter attacken har vi både hunnit skicka vapen till Ukraina och höja försvarsbudgeten till de två procent som Nato förväntar sig av sina medlemmar.  Den som inte tolkar det senare som en av många förberedelser för medlemskap i Nato är nog naiv. Kanske togs det preliminära beslutet i Magdalena Anderssons och Finlands president Sauli Niinistös samtal med USAs president Joe Biden i början av Mars.

För att vara ett så stort beslut är frågan om medlemskap Nato är inte så komplex. Nato har ju funnits sen andra världskriget och både fördelarna och nackdelarna är väl kända. Bland de större nackdelarna är risken för att i krigstid kunna tvingas ha kärnvapen i vårt land, och förstås att Donald Trump kan vinna tillbaka vita huset om två år. I Trump-scenariet är vi bättre skyddade som medlem i Nato än som innehavare av ett bilateralt avtal med just USA. Syriens kurder kan intyga hur lite ett avtal med Donald Trump är värt. Nato pratade Donald Trump förstås oavbrutet illa om, men han kunde inte montera ner det.

Trögheten fanns snarare hos det socialdemokratiska partiet. De tusentals gånger en socialdemokrat har talat om att “alliansfriheten har tjänat oss väl” har skapat en tröghet som försvårat beslutet att gå med i NATO. Debatten som förts i digitala möten har varit nödvändig, men alltför snabb för att egentligen övertyga förespråkarna för alliansfrihet om att det är dags att lämna den positionen. Den processen kommer analyseras i många år framöver, men redan nu kan fastslås att Magdalena Anderssons stora goodwill i partiet var en förutsättning. [Tillagt 18e maj].

Vårt försvarssamarbete med Finland är inte heller något skydd om Kreml ser oss två som två delar av samma munsbit.  Tillsammans är vi ynka 15 miljoner innevånare utspridda på en yta som är 30 procent större än Ukraina, med 1340 km landgräns till Ryssland och en snudd på oändlig gräns för landstigning från sjöss. Med facit i hand kan Vladimir Putin nog ångra att han inte anföll oss istället för Ukraina.

En fördel med att snabbt gå med i Nato vore förstås kommunikativ. Ryssar, Vladimir Putin och alla andra förstår varför vi ger upp en 200 år gammal neutralitetsprincip.

Så på frågan hur Kreml kommer att betrakta en finländsk anslutning till Nato, hade Niinistö en mycket träffande replik:

”(Ryssland), ni orsakade detta. Titta i spegeln.” [Tillagt 18e maj].

Den största fördelen med att snabbt gå med i Nato är nog Putins hot om militära konsekvenser om Sverige och Finland skulle gå med i Nato.  

Om rädslan för att Putin skulle bli så provocerad av att Sverige vill gå med i Nato är så stor att vi till och med avstår från att fatta våra egna beslut på detta centrala område gör vi nog klokt i att illa kvickt gå med…

Alice Teodorescu Måwe

Det är till och med enklare än så:
Den ryska militären är ju upptagen på annat håll.

Posted in Politik

Putin 2: Skilj på omsorg och kamp

Inte sen andra världskriget har vi haft ett fullt krig i Europa.
Det har gjort oss vana vid att krig är något som sker långt bort; något som inte berör oss.  Därför har vi agerat med omsorg, ungefär som vid jordbävningar och tsunamis.   
Vi skickar pengar till UNHCR, rädda barnen, läkare utan gränser och röda korset. Man kan säga att vi har blivit prajmade att reagera på kriser med omsorg.

Det intuitiva svaret på varje kris är det som fungerade i den förra.
2015 var filtar och mottagande rätt. De flyktingar som då fick en plats i ett svenskt hem har det generellt gått bra för.  Nu gör vi oss klara för att ta emot Ukrainska kvinnor och barn, och det är bra.

Men kriget i Ukraina är annorlunda.
Som Zelenski sa till USA: Jag behöver ammunition, inte en limousin.  

Nordic Ukraine Forum är tydliga med att Ukraina vapen och militär utrustning för försvaret av sitt land, demokrati och den europeiska rättsordningen. Det ligger i Sveriges snäva egenintresse att se till att Ukraina får det. Om Putin vinner i Ukraina, då är Sveriges oberoende och säkerhet i gungning.

Därför är det bra om vi skiljer på omsorg och kamp.

Omsorg är bra. Det är fint att Europa tar hand om de miljoner flyende kvinnor och barn som lämnar Ukraina. Det är extra fint att de länder som tidigare har varit mest motsträviga att ta emot flyktingar nu står längst fram och är mest generösa. Det visar att xenofobi och generositet inte alls är motsatser.  Det ska applåderas. Efter mina år med ett polskt dotterbolag kom jag fram till att den polska xenofobin framför allt är religiös. Anmärkningsvärt många polacker skyllde fortfarande Polens problem på judarna, trots att de polska judarna närapå utrotades i andra världskriget. När flyktingarna från Afghanistan och Syrien kom så var det Islam man var rädda för. Den rädslan finns inte när det gäller ukrainare.

Magdalena Anderssons kommentar (att den här gången tar vi bara emot vår rättmätiga andel av invandrarna) är också ett svar på den förra krisen. 2015 var det Sverige och Tyskland som tog emot lejonparten av invandrarna som kom. 2022 kommer de flesta troligen stanna i östeuropa, och om Ukraina lyckas skaka av sig den ryska björnen så kommer de flesta vilja åka hem igen.  

Även av det skälet är det viktigt att Ukraina vinner. Då stannar huvudsakligen de som har hittat ett bättre jobb i Sverige än vad de hade i Ukraina. Resten åker hem för att bygga upp hemlandet.  

I det scenariot fungerar det att härbärgera flyktingar i stora förläggningar. Det som var ett av de stora misstagen 2015-16. Om de ska tillbaka så är förvaring acceptabelt, men om de Ukrainska flyktingarna ska integreras i Sverige så är Bert Karlssons och Jan-Emanuel Johanssons stora förläggningar en katastrof. Där startade utanförskapet.  Vid en Ukrainsk förlust så är nog de flesta här för att stanna.

Skilj på omsorg och kamp
Först ska vi skilja på Omsorg och Kamp. Det första kan inte ersätta det andra.

Europa står inför ett vägskäl.  En rysk förlust mot ett litet demokratiskt grannland skulle stärka den europeiska rättsordningen mer än tusen kongresser och konferenser kan göra.

Därför är det viktigt att vi stöder Ukrainas kamp. Det gör vi med militär utrustning och vapen. När Ukraina bad om NLAW/Robot 57 som de har sänkt så många ryska tanks med, så gav Sverige istället Robot 86. Den kan stoppa en trupptransport, men det räcker ju inte.

Varning för en stötande liknelse: Rysslands angrepp är en våldtäkt. Sverige och resten av Europa står bredvid. Vi ropade “stopp” men ingrep inte fysiskt. När Ukraina bad om pepparspray så gav vi dem en pepparkvarn.

Vi kan bättre.

Posted in Politik

Vad vill vi behålla?

Snart en hel vecka utan restriktioner! 

En vecka med ogenerad trängsel tunnelbanor och bussar.

En vecka med fysiska möten och spontant prat med kollegorna vid kaffemaskinen på kontoret.

En vecka med prat med folk som vi vet inte har pyjamasbyxor på sig.

Men långt ifrån alla har varit på kontoret, ens en enda dag.  

Om pandemin innebär att alla korten kastades upp i luften, så innebär återgången till kontoret samma sak. Många bedömare säger tvärsäkert att ”allt går tillbaka till hur det var” eftersom det är vad som skedde efter tidigare kriser.

Det man då missar är digitaliseringen. Idag är det möjligt att jobba hemifrån eller från kontoret. Folk inte bara kan gör det; många har gjort det i två år. Det gör att en och en halv miljon svenskar står vid ett vägskäl på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. Varje dag kan vi välja kontoret eller hemmet.

Därför bad jag dig och ett antal vänner på LinkedIn svara på några enkla frågor om vilka vanor du tänker behålla. Urvalet är inte slumpmässigt och antalet är för litet, men en del resultat är nog värda att göra mer seriösa studier på.

”Jämfört med före Corona, hur känns ditt liv under pandemin?” gav ett övervägande positivt svar. De flesta tyckte livet var bättre nu än före pandemin.  De positiva svaren handlade oftast om att man vunnit tid; tid som man ägnar åt familjen eller åt nya hobbies. 

Mina arbetsdagar hemifrån är harmoniska och produktiva.

Balans i vardagen, mindre stress mellan hämta barn, jobb, privatliv.

Mer möjlighet till egen träning.
Får mer gjort under arbetsdagarna än tidigare.

Det kom också en och annan härligt entusiastisk kommentar som:

Jag har fått mitt liv tillbaka och levererar insikter och resultat som aldrig förr!

Och, alla verkar tycka att jag är fantastisk. Trodde jag varit det hela tiden…

För att inte tala om hunden som uppskattar våra insiktsfulla promenader (that’s where the magic happens), barnen som lärt känna och uppskatta pappa, min fru som tycker jag är skitsnygg (igen) och jag själv som mår bättre än jag trodde var möjligt.

There is no way back!

Få var dock fullt så entusiastiska. Avigsidan var sociala kontakter med vänner och med kollegor, och den energi som de kontakterna ger. Många kände att de hade förslappats.

Att vårda och skapa relationer har blivit otroligt mycket svårare.

Stockholmarna trivs med att jobba hemifrån, men resten av landet är ännu positivare. Nu är ”resten av landet” en väldigt bred generalisering där Göteborgs innerstad slås ihop med Västernorrlands inland, men det är ändå värt att undersöka vidare.

Många tycker de har fått vanor som är bättre än sina tidigare vanor. De vanorna vill man förstås inte bryta. Men då handlar det framför allt om att vanorna är bättre för en själv. Att många av de nya vanorna är bättre för klimatet så är en ren bonus.

Vi fortsätter gärna jobba hemifrån för att det är bra för oss själva.

Det minskade resandet är förstås bra för klimatet. En annan stor miljövinst är om arbetsgivaren inte behöver värma/kyla ett kontorsrum åt dig, samtidigt som du värmer ett hem. 

Digitala möten istället för resor (flyg).

Åker mindre bil, rör mig mer med cykel/går.

Vi gillar att hemarbetet är bra för klimatet, men det minskade miljöavtrycket påverkar inte vår vilja att fortsätta jobba hemifrån.

Budskapet är tydligt till alla som oroar sig för att Sveriges miljöavtryck stiger när pandemin är över:
Poängtera hur den bättre livsstilen får oss att må bättre.  
Då kan nog många välja bort flyget till affärsmöten som vi nu har lärt oss sköta via Zoom eller Teams. Bil till jobbet eller jobbet hemma är också ett lätt val när du ska jobba fokuserat.

Svagt samband, men värt att testa i ett större urval

Om miljörörelsen vill få oss att sluta köa till kontoret så är det alltså vettigt att snarare poängtera hur härligt det är att få mer tid till barnen eller den nya hobbyn, med miljön som en extra bonus.

…men de som älskar att vara på kontoret, och de som älskar att flyga till mötet i grannstaden, de är redan tillbaka på kontoret och det fysiska mötet.

Posted in Uncategorized

Multikompetens, drömmen som fortfarande är en dröm?

För drygt trettio år sen sa en klok kollega att multikompetens kommer vara alltmer uppskattat.  

Multikompetens, drömmen som fortfarande är en dröm

Vi tänkte på hur Toyota såg sina arbetare som färdigutbildade först när de kunde nio olika positioner i fabriken.  Dels blir fabriken mindre sårbar då, men framför allt kan de multikompetenta arbetarna se möjligheter och lösningar på problem som andra inte kunde se.

Vi såg också framför oss ett näringsliv där innovativitet blir allt viktigare och där livstids-anställningarna inom samma yrke försvinner.  När vi byter inriktning på karriären så tar vi förstås en massa lärdomar och perspektiv med oss till ett nytt yrke. Ju fler gånger vi gör det, desto större chans att vi ser möjligheter som våra nya kollegor inte ser.

Nu till min fråga:
Har den verklighet som min kloke kollega såg framför sig för trettio år sen inträffat?

Jag är tveksam.  
Jag tror tyvärr att vi fortfarande vill etikettera folk med ett enda kompetensområde.

Mitt eget genomslag som beteendevetenskaplig konsult gynnas definitivt inte av att jag också driver en idrottsförening (som är en språngbräda för unga i Järva).  Det dubbla engagemanget förvirrar.

Rekryterare som söker en finansanalytiker blir tveksamma när de läser i meritförteckningen att kandidaten också har jobbat som lärare.  Stereotypen de söker är en man som har gått Handelshögskolan och sen arbetat som finansanalytiker i London eller New York och sen flyttat hem till Stockholm för att han har gift sig och fått barn.  Olika platser, samma yrke.

Min granne fotografen är också tekniskt duktig. Det gör han bäst i att hålla tyst om tills situationen uppstår som han kan lösa. Då är det en stor fördel, men innan han ställs inför ett problem att lösa så är det bara förvirrande.   

Rekryterarnas skräckvision är min syster som jobbat som Skidmodell, Tränare, Skidlärare, Målare, Konstnär, Hotellchef, Café- och Restaurangägare, Lärare, Uthyrare och nu Kommunikatör.
”Vad är den röda tråden” kan den stackars förvirrade rekryteraren fråga, och få det högst opassande svaret att ”när det blev tråkigt så bytte jag jobb”.  Vad jag förstår har hon varit duktig på alla sju jobben.

Har du sett något tecken på att min kloke kollegas förutsägelse för trettio år sen är på väg att slå in?

PS. Den kloke kollegan heter Per Jäderberg. Han är för tillfället skogsbonde med många år bakom sig inom bank, systemutveckling och försäkring.  Akademiskt är Per ekonom med universitetspoäng i fysik, kemi, AI, ungerska och….konstvetenskap! Dessutom är han en bra jazz-musiker. Det sista vet jag bara eftersom jag har hört honom spela.  

Posted in Uncategorized

Svenskar är nog öppnare än somliga (politiker) tror

8/10 gillar mångfald

Trenden bland Moderater, Kristdemokrater och nu Liberaler är att låta mer som SD. Ibland kan även Socialdemokrater kan låta lite på samma sätt. Orsaken är förstås Sverigedemokraternas tillväxt från nästan ingenting till var femte väljare.

Tänk om de fortsätter växa?  

De här resultaten från ansedda Pew Research ger mig en helt annan association.  När Svenska fotbollslandslagets målvakt Robin Olsen gjorde sin fenomenala utspark mot Grekland kunde man lätt tro att bollen var på väg mot månen. Istället hamnade den på den grekiska sidan av planen.  När luftmotståndet sänkte farten på bollen kunde tyngdkraften göra sitt, och Alexander Isak kunde göra mål.   

Ynka två procent av svenskarna är osäkra på om samhället gynnas av mångfald. 78 procent av svenskarna ser mångfald som en fördel.  Det är en förkrossande majoritet, och fem procent fler än i det förra valet.  

Av de 22 procent som inte aktivt ser mångfald som en fördel är det hela 20 procent som istället ser det som ett problem. De 20 procenten röstar redan på Sverigedemokraterna. En tolkning av Pew Research resultat är att det bara finns två procent osäkra väljare kvar att vinna för Sverigedemokraterna.  I den senaste mätningen hade de 21,6 procent, men det brukar krympa framåt valdagen.

Det är också spännande att de länder som invandrare oftast nämner som favorit-länder* är de som är ännu öppnare för mångfald än vi. Kanada nämns ofta som bästa land i världen för den som vill skapa sig ett bra liv, följt av Storbritannien, Singapore och Australien.

Nästan alla de länder som är öppnare än Sverige är alltså engelskspråkiga. Det är knappast en slump. Invandrare kan oftast tala engelska och etablerar sig därför fortare i ett land där språket gör det möjligt att börja jobba direkt.

Att Sverige ändå ligger så högt kan delvis bero på att vi är väldigt duktiga på engelska. I Singapore är engelska i praktiken det språk som används i affärssamanhang, och i Taiwan går det också bra att arbeta med engelska som enda språk.

I Sverige går det också bra att arbeta på engelska, men dumsnälla myndigheter som arbetsförmedlingen hänvisar som regel engelskspråkiga invandrare till städjobb i väntan på att de lär sig svenska. Det gäller även invandrare med IT-utbildning, trots att det mesta inom IT är på engelska.

En sen kväll för tolv år sen satt jag och jobbade när Afzal, städaren, kom förbi. Eftersom han var från Bangladesh pratade han den där klingande indiska engelskan med runda “r”. När jag frågade om hans utbildning så fick jag en chock. Han var ingenjör med inriktning mot hårdvara; ett område där precis allt är på engelska. På arbetsförmedlingen hade de sagt till honom att han måste lära sig Svenska innan något annat jobb än städare kan bli aktuellt.

Kanske är det något för svenska myndigheter att ta till sig?

Jobb först, på engelska, sen det svenska språket.

För drygt trettio år sen flyttade jag hem till Sverige, nygift med en amerikanska. Vi hade förberett allt på förhand. Hon började arbeta dagen efter att vi kom till sverige, och började plugga svenska två timmar om dagen dagen efter det.

Det första året pratade hela familjen svenska vid alla middagar där hon var med. Efter två år av att ha pratat svenska bytte kollegorna till svenska på hennes jobb.

Om jag får förvanska Kirkegaards gamla tes lite grand:

Om du verkligen vill integrera en invandrare; börja med att möta henne i ett språk hon har.

* Här pratar jag framför allt om mina vänner i Järva varav de flesta har rötter i Somalia.

Tagged with:
Posted in Analys, Homogenitet, Politik

Värdegrundsarbete med lallande positivitet

välkända organisationer och deras värderingar
välkända organisationer och deras värderingar
FöretagVärdegrund
A.   Volvo group1. Mod,
Omsorg,
Nyfikenhet
Samarbete
B.   Electrolux2. Passion,
Ägarskap,
Innovation,
Kvalitet
C.   ABB3. Framgång för kunden,
Passion,
Tillit,
Förändring,
Prestation
D.   Växjö kommun4. Passion för innovation,
Kunden i fokus,
Strävan efter resultat  
E.   Swedish Match5. Vi möter alla med respekt
Vi kan jobbet
Vi gör verksamheten bättre
Vi skapar en hållbar framtid

Kan du matcha organisationerna till vänster med värdeorden till höger?  

Rätt svar finner du längst ner.

  • Ett rätt borde du ha på ren slump.
    – Kommunen ska du väl ändå klara?
  • Två rätt är tur.
  • Tre rätt är anmärkningsvärt.
  • Fyra rätt betyder att du har en fantastisk känsla för värderingar.
  • Fem rätt: Du är synsk.
  • Få har mer än två rätt.

När så här välkända men olika organisationer kan byta värderingar med varandra utan att någon märker skillnaden, då är värderingarna inte mycket till karta. Det är nämligen det de ska vara.

Företag har byggnader, fabriker och flöden som är lätta att fästa på papper, men de ”ritbara” delarna står för ungefär en tiondel av företagens värden.  Resten är kommunikation och beteenden.  De flödar genom företaget som bäckar, forsar, floder och åar.

Organigrammen försöker styra och beskriva de här flödena, men alla som har jobbat i ett lite större företag vet att det är personliga relationer som får dem att fungera.  Så fort du hamnar i ett skarpt läge så är det den pålitliga kollegan du vänder dig till, trots att den senaste omorganisationen säger att du ska anlita några andra kollegor.  

Som komplement till organigrammet har vi företagens värderingar. Värdegrunden ”ställer saken rätt” (som vi sjunger i snapsvisan ”Halvan går”).   Ett hårt och ett mjukt verktyg. Det känns så rätt, men Professor Mats Alvesson och docent Martin Blom vid Lunds universitet har tyvärr rätt i sin kritik. Värdegrunden fixar i de allra flesta fall ingenting. Den är mer som midsommarens regnvatten i nubben.  

Kanske är en bättre liknelse med världskartorna som beskrev världen för tusen år sen.  De där med stora monster ute på haven.  Budskapet till alla som såg kartan var ju tydligt: stanna på land.  Det var också på land som kartorna var som bäst. Där kunde kartritare gå och titta.

På samma sätt behöver dagens värderingsgrunder utgå från verkligheten. Vilka värderingar ger vi uttryck för i den här organisationen?

I ett försäkringsbolag lät vi ett hundratal människor uttala sig om företagets värderingar.   
– Vad var företagets värderingsord?
– Vad läser du in i orden?

Sen jämförde vi två divisioner i företaget.

  • Den ena divisionen tog fram ett spel kring de tre värderingsorden som alla medarbetare fick spela.  
    • I spelet ingick exakta definitioner av vad de tre orden betydde.
  • Den andra hade bett varje arbetsgrupp definiera vad orden betydde för dem, i deras arbete.
    • Resultatet publicerade de i en bok som alla medarbetare fick varsitt ex av.

Strategin att definiera orden åt medarbetarna visade sig vara ett fiasko. Divisionen som jobbade nerifrån och uppåt hade däremot jobbat helt rätt. Medarbetarna kom ihåg de tre värdeorden och deras definitioner var relativt homogena.

Ett problem med ”värdegrundsarbete” är att ledningsgrupper oftast är alldeles för pigga på att fatta beslut och ”beslutar” företagets värderingar. Det kan bero på att de oftast är ekonomer och teknologer. Om det finns en beteendevenskapligt kunnig person i ledningsgruppen så är det oftast den svagaste ledamoten, HR-chefen. Hon kan helt enkelt inte stå emot när åtta ekonomer vill ta beslut i full förvissning om att de “vet hur företaget fungerar”.

Som ledningsgrupp ser de förstås en dimension av företaget. Men det är en rätt extrem dimension.  Den mesta feedback de får om hur företaget fungerar är dessutom filtrerad genom fem till tio lager chefer som allihop putsar upp den positiva informationen och gömmer undan det som ser dåligt ut.

Värderingsarbetet blir då ungefär som ett möte i ett kommunalfullmäktige som ska besluta om en ny park, men ingen av deltagarna har med sig någon karta. Utan karta över den tilltänkta platsen som den ser ut idag börjar man ändå prata på och kommer överens.  Risken för misstag och missförstånd blir väldigt stor.

Istället måste värdegrundsarbete börja med ett rejält fotarbete i hela organisationen. Det är oundvikligen ett kvalitativt beteendevetenskapligt arbete som det finns metodologi för.  I organisationerna ovan tar ett sånt arbete absolut minst sex månader, och kostar flera miljoner.  Värdegrunder som inte är grundade i ett sånt arbete är rena hafsverk.

….och så måste jag få avsluta med Mats Alvessons och Martin Bloms uppmaning: Se upp med lallande positivitet

Rätt svar: A3, B4, C1, D5, E2. Hur många rätt fick du?

Tagged with: ,
Posted in Analys

En unik möjlighet

De flesta organisationer jag pratar med är åtminstone lite villrådiga nu när de inte längre måste jobba på distans.  Den villrådigheten tolkar jag som klokskap. Många av de andra, de som inte alls tvekar, kommer nog upptäcka att de valde fel.

Nästan alla jag pratar med har fleråriga hyreskontrakt på kontor som har stått tomma i ett och ett halvt år.  Många är väldigt sugna på att stänga parentesen; att fylla de kontoren med medarbetare igen.  Många ser ökad smittspridning av Delta-varianten som den enda begränsningen. Den lösningen var Kinesiska företag först med. Där är ledarskapet mer auktoritärt än här. I Kina gör man som arbetsgivaren har beslutat.

En mer svensk lösning låta medarbetarna bestämma. Det stämmer med att decentralisera beslutsfattande. Eftersom 80-90 procent av medarbetarna vill jobba hemifrån någonstans mellan en och fem dagar i veckan så leder det i längden till rätt tomma kontor.  Ökenkänsla vill ni kanske inte ha. Kontoret bör vara en sjudande plats som medarbetare längtar till.

Många svenska organisationer har också utgått från olika kategorier av medarbetare men låtit ledningen ta beslut. Även det är svenskt pragmatiskt.

Det finns en tredje möjlighet, som vi kan kalla laboratoriet. Det är att betrakta det närmaste halvåret som ett beteendevetenskapligt experiment.  Dela upp medarbetarna i olika grupper som får testa olika varianter av återgång. Följ alla gruppernas produktivitet, innovativitet, engagemang och personalomsättning på ett mycket tätare sätt än vanligt.

Är ni redo att ta beslut?
Hur väl har ni förberett er för att ta beslut?

I bästa fall tillåter ett stort antal medarbetare att deras upplevelser följs både på individnivå, gruppnivå och uppåt (men självklart rapporteras i större grupper). Då har ni ett underlag för kvantitativ analys som ger er fantastiskt bra data inför det viktiga beslut som ni då tar någon gång i vår.

Tagged with:
Posted in Uncategorized

Vad de kommersiella fastighetsförvaltarna inte pratar om…än

För femton månaders sen gick Svenska folket hem från kontoren.

De flesta har fortfarande inte kommit tillbaka.
Många har fått bättre balans i livet.
Ungefär åtta av tio vill inte jobba på kontoret fem dagar i veckan.
En på tjugo vill över huvud taget inte komma till kontoret.

Den riktiga kallduschen för de kommersiella fastighetsförvaltarna presenterade Stefan Tengblad, Petri Kajonius, Sophie Hedestad och jag själv i en rapport för ett år sen: 2/3 av de som har eget rum på kontoret trivs bra med att jobba hemifrån.  De som kräver eget rum står nämligen för en stor del av den totala kontorsytan.  Det här borde fått branschen att skaka, men nej. De såg ingen förändring då. De ser fortfarande ingen förändring.

Fastighetsfonderna ser heller ingen förändring, och varför skulle de göra det? Fonderna som investerar i Balder, Wihlborgs osv går ju som tåget.

Kanske gör TINA (”There Is No Alternative”) att investerare inte ser någon möjlighet att ta ut medel ur fastighetsfonder. Då kan aktierna fortsätta trots att den långsiktiga utvecklingen ser mörk ut. Det blir lite som när Wile E Coyote jagar RoadRunner och springer ut över ett stup. Han kan fortsätta springa rakt fram tills han inser sitt misstag. Först då börjar han falla.

Wile E Coyote springer tills han inser att han inte har fast mark under fötterna

Långsiktiga kontrakt och statliga subventioner till kunderna håller förstås den kommersiella fastighetssektorn under armarna.  Tomma hotellrum har slagit hårt mot hotellkedjornas intäkter, men de många tomma kontoren ger inte fallande priser förrän subventionerna tas bort och kontrakten ska förhandlas om. Först då inser branschen att den har luft under fötterna.

Så hur mycket kan priserna falla? Internationella valutafonden säger 15 procent per dag som folk väljer att stanna hemma. Fitch säger att om folk jobbar hemifrån tre dagar i veckan så ska priserna på aktierna i branschen halveras. Så när på fem procent är de alltså överens.  

Ju fler dagar vi arbetar hemifrån, desto större blir intäktsbortfallet för den kommersiella fastighetssektorn

Den här utvecklingen har vi inte sett i Kina. Där går medarbetarna villigt tillbaka till kontoren när cheferna säger “kom”. Så kommer det förstås fungera i mer auktoritärt styrda länder. Svenskt ledarskap fungerar på ett annorlunda sätt. Här är medarbetarskap och förtroende hörnstenar.

Svenska medarbetare som kan och vill arbeta hemifrån kommer knappast bli tvingade till kontoret. Företag som får en möjlighet att krympa sina kontorsytor får en kostnadsfördel och de får lättare att rekrytera/behålla personal.

Så vad gör vi med husen?
I Sveriges High-tech-kluster, Kista norr om Stockholm, vill fastighetsförvaltaren Nordika bygga om kontorsytor till bostäder och skola.

Det är ett byte från hög till mycket lägre avkastning. Förändringen är tveklöst bra för Kista, som annars är dött på kvällar och helger. Den utvecklingen påbörjades före Covid-19 och är först nu officiell.  De närmaste månaderna tror jag stadsarkitekter får se många fler såna förfrågningar droppa in. En tom kontorsbyggnad är ju inte högavkastande.

Ur ett miljöperspektiv ser jag ännu hellre att man gör lägenheter av varannan våning. Här finns troligen el att spara eftersom svenska kontor måste kylas 8-10 månader om året medan lägenheter behöver värmas större delen av året. Det beror på att vi är så mycket fler människor (vandrande element) per kvadratmeter i kontor än i lägenheter.

När varannan våning är kontor så blir luftflödet mellan kontor och lägenheter en besparing

Den diskussionen ser jag vare sig hos Balder, Wihlborgs eller hos någon av de stora fastighetsfonderna.  

Borde inte det vara en rätt aktiv diskussion?

Posted in Aktievärdering

Min väg till nöjda kunder

Strategin är väldigt enkel: Jag tar inte en kund som jag vet att någon annan kan serva bättre.

Varje kundmöte är ett ansvar. Kunden beskriver sin organisation och sina behov. De behoven ska jag hjälpa kunden hitta en lösning på.  Då kan jag antingen sitta där och lyssna efter möjligheter att kränga in det jag kan leverera, eller lyssna helt på kunden.

Det var det första steget.

Det andra steget är låga fasta kostnader. Det funkar att nio av tio kunder inte köper något av mig. Jag har råd att skicka dem vidare och jag har ingen säljbudget att uppnå.

Det tredje steget är att veta vad Sifo, Brilliant, Netigate och de andra i min bransch är bra på. De är verkligt bra, på helt olika sätt.  Efter 30 år i branschen känner jag dem rätt väl, och blir också allt bättre på att se mina egna begränsningar.  De senaste tio åren har jag skickat betydligt mer affär till konkurrenter än jag har sålt in själv.  De hade produkter, processer och konsulter som passade kunden. Det hade inte EIBA.

Passar lösningen verkligen kundens behov?
Ska jag anpassa beskrivningen av behoven eller lösningen?

Jag har också fått erbjudanden om kick-back (25% första året, 15 procent det andra och 10 det tredje), men det hjälper inte. Jag måste tro att det är den bästa leverantören för kunden. Annars går jag inte därifrån med en bra känsla i magen.

För i slutändan är det vad jag är ute efter: en bra känsla i magen. 
Hellre en riktigt nöjd kund, än fem ljumna. Hellre fem ljumna kunder än tio missnöjda.

Det börjar med beredskapen att låta det första kundmötet bli det sista.

Posted in Uncategorized

Det utjämnande hemarbetet

Bland det roligaste, och mest överraskande, i studien av hemarbete (som Professor Stefan Tengblad, Petri Kajonius och jag gjorde med stöd av Netigate i våras) var att inkomst, boendeform och hemmets storlek var så oviktigt.

Vi skapade dessutom status-index, kvadratmeter-per-person och liknande variabler som vi trodde skulle förklara om man trivdes med att jobba hemifrån. Den enda klass-relaterade variabeln som höll i vår analys var om man hade ett eget rum att jobba i. En egen skrubb med dörr där du har hyfsat nätverk. Märkvärdigare än så var inte kraven.

Olika status, olika inkomst, olika boende, men precis lika nöjda med hemarbetet

Normalt sett tar sig inkomst, rikedom, status och makt alltid in i studier på ett nästan omärkligt sätt. Som när jag skulle förklara sjukfrånvaron i ett stort försäkringsbolag. En fråga med mycket stark förklaringsgrad var hur ofta man hade träffat företagets controller de senaste månaderna.

Controllern ifråga var dessutom en bister finne som sällan sa mer än fem ord: knappast den hälsobringande leende zen-filosof man skulle förvänta sig av någon som skapar så enormt mycket hälsa hos dem han träffar.

Förklaringen var förstås hierarisk. Vem träffar företagets controller? Jo, det gör cheferna. Ju högre upp i hierarkin, desto oftare träffar du controllern. Vi hade fått en status-variabel utan att vi tänkte på det. Ungefär så brukar det gå till.

Men i vår studie av hemarbetande svenskar fanns det inget sånt. Sambandet mellan inkomst och motivation var icke signifikant och svagt negativt (r-,09) Samma sak med trivseln.

Trygghet, däremot, är helt andra saker. De som kände sig trygga med att ha jobbet kvar kände förstås en helt annan framtidstro och arbetsglädje. De rapporterar också att de har lyckats uppnå sina affärsmål de senaste månaderna (r,18).

Ett egendoms-relaterat samband som vi vill gärna undersöka vidare var däremot att kvinnor på landsbygden trivdes sämre ju större de bodde. Där var mönstret ganska tydligt, men vi hade för få observationer för att kunna säga något säkert. Det här är förstås en av de frågor vi vill försöka undersöka vidare när vi kör om studien. Om det fyndet håller så är det mycket intressant. Kanske har många kvinnor på landsbygden svårt att lämna den traditionella kvinnorollen: att lämna huset och trädgården för jobbet, fast hon fysiskt är på plats.

Män på landsbygden verkar inte ha några såna problem.

Tagged with:
Posted in Analys, Gini, Jämlikhet

Lönespridning är som att kissa i byxorna

Adam Smiths Osynliga hand drar isär laget

I mitt förra blogginlägg berättade jag om sambandet mellan lönespridning och samarbets-problem i 16 företag. Med det sambandet ”i fickan” antog jag då att lönespridning i företag också sänker effektiviteten. Det visade sig stämma när jag tittade på Sveriges 500 största företag.

Nationalekonomiskt är det ingen nyhet att lönespridning skapar ett ”oss och de” som förstör tilliten. Det är ju knappast bristen på solljus som gjorde Sverige till en världsledare i att lita på varandra. Det var att vi på 70- och 80-talet var det jämlikaste samhället i världen, troligen sen stenåldern.  Då var Sveriges GINI nere i 0,25. Nu är vi raskt på väg mot 0,40 på en skala där 0 är total jämlikhet och 1 innebär att en enda person äger allt.

För att parafrasera Marcus Wallenberg, den äldre, så är lönespridning som att kissa i byxorna. Det värmer gott när arbetarna får noll i löneökning. Då blir produkterna billigare att producera. Då säljer Volvo fler bilar, ABB fler robotar och Ericsson fler växelsystem. Aktieägarna blir rikare och det ger utdelning i ledningens bonusar och optionsprogram. Men via ”märket” sprids arbetarnas svaga löneutveckling ut till sjuksköterskor och andra låglönegrupper i samhället. På sikt gör det att färre Svenskar kan köpa en Volvo. Då slår det tillbaka i sämre försäljning på hemmamarknaden. På sikt ökar då kriminalitet, psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, övervikt. Än värre drabbas vi alla av ökad kriminalitet, begränsad social rörlighet och bristande tillit, människor emellan. Allt det där andra som vi har kommit att förknippa med USAs baksida. När de fattiga i våra ”utsatta områden” inte längre känner någon samhörighet med folk i villaförorter och innerstäder, då försvinner också trösklarna för att behandla varandra mycket illa.

Utvecklingen bort från världens jämlikaste samhälle sammanföll med att pilotskolan introducerades. Grundtanken är inte alls fel. Att beslutsfattare och aktieägarna sitter i samma båt är rimligt.  Problemet är tanken på vem som är beslutsfattare. Här tänkte man att ledningen var huvudet i en organisation medan resten av organisationen var armar och ben.
Den analogin leder tanken fel. Beslutsfattande är snarare som en bäck som söker sig en väg nerför ett berg.  Varje nytt beslut leder till nya beslut längre ner. Ledningen står för kanske 5-10 procent av besluten i ett företag. Resten måste fattas på lägre nivåer, av folk som inte omfattas av ledningens bonusmodeller. Det är också därför som Sovjetunionens ekonomi fungerade så illa. Där togs alldeles för många beslut centralt. Resultatet blev att det producerades burkar men inga lock. På 70 år lyckades Sovjetunionens centraliserade beslutsfattande inte producera en enda binda eller tampong. Centraliserat beslutsfattande fungerar inte. Därför är det viktigt att incitamenten är desamma för alla beslutsfattare i kedjan från strategiska beslut till åtgärder för att hjälpa den individuella kunden. Det är problemet med kroppss-analogin och därmed med pilotskolan. Ledningens stora bonusar är som kisset som värmer byxorna hos ledningen, men skapar obehag längre ner. Pilotskolan gjorde oavsiktligen Svenska ledningsgrupper till arbetarnas motståndare, vilket i längden är dåligt både för Sverige och långsiktiga aktiägare.

Därför tror jag inte Adam Smith skulle ha uppskattat pilotskolan. Olika incitament till olika yrkesgrupper i samma företag ger förstås konflikter, tror jag han skulle ha sagt. Det är som om AIKs anfallare skulle få betalt för varje mål i matchen medan försvararna och målvakten får bonus ju färre mål som görs.  Då är AIK inte längre ett lag. Då passar Daniel Granli, Per Karlson och de andra backarna hellre bollen fram och tillbaka istället för att skicka upp den till anfallarna, som ju oftast blir av med den. Henok Goitom och de andra anfallarna ser då heller ingen poäng med att hjälpa till i försvaret.  Adam Smiths ”osynliga hand” drar alltså isär laget och skapar konflikter, både i fotbollslaget och i företaget.   

Adam Smiths Osynliga hand drar isär laget
Adam Smiths osynliga hand drar isär laget

Lösningen är förstås att alla i laget får lön för samma sak: vunna matcher. I företaget är det helt uppenbart att alla bör vara aktieägare, eller ingen.

Idealiskt för samarbete och engagemang vore troligen om alla dessutom hade samma lön. Avund och misstankar att kollegan får mer betalt än vad du får är nämligen en mycket större motivations-tjuv än vad löneökningar motiverar.  

Posted in Gini, Jämlikhet, Politik

Feedback-trappan som leder till Tomrummet

”När du hörde dig prata med kunden om kontraktet, då hörde jag att du verkligen lyssnade och använde kundens ord i din argumentation. Bra gjort!”

Tiotusentals konsulter lär oss sina trappor över hur feedback ska gå till. Allihop är ungefär likadana:

  1. JAG-BUDSKAP – Jag såg att….
  2. DEN ANDRES BETEENDE – Du gjorde…
  3. VÄLVILJA – Det här säger jag för din skull…
  4. MIN KÄNSLA – Då känner jag att…
  5. Eventuellt ÖNSKEMÅL – Skulle du i stället kunna…
  6. FÅ KVITTO – Känns det OK?

Sex års studier av kommunikation och 30 år i branschen har kanske gjort mig lite överkänslig, men när jag får feedback i det här formatet är min reaktion istället:

  1. Jag känner igen feedbacktrappan
  2. Jag tänker ”Oj, vad duktig du är som följer modellen”.  
  3. Jag känner mig manipulerad.

Självklart vet jag att det finns mängder av forskning som stödjer det här formatet men det finns lika mycket forskning som stödjer att den bästa feedbacken är den som känns spontan och ärlig. Som jag ser det är ”Spontan och ärlig” i direkt motsats till ”feedback-trappan”, och alla femstegs-modeller.

När jag undervisade i kommunikation vid University of Wisconsin så använde jag i stället en mycket enklare modell.  Den utgår från kommunikationens grundregel ”Du kan inte inte kommunicera”.
Jag har inte skrivit fel; det är två ”inte” i rad. Du kommunicerar ALLTID.
Utmaningen är att vara medveten om VAD du kommunicerar. 

All kommunikation innehåller två dimensioner: Information/fakta och relation.
De flesta av oss har mycket bättre koll på fakta-dimensionen än på relations-dimensionen.   Det beror delvis på att relations-dimensionen till stor del är ickeverbal. Det är lättare att tänka på innehållet (vad vi ska säga, säger och har sagt) än på tonläge, kroppsspråk, medieval och allt det där som påverkar känslan.

När jag får feedback enligt femstegs-modellen så blir min känsla negativ, men det är inte ett negativt budskap på relationsdimensionen, som ”Jag måste erkänna att det här gjorde du faktiskt bra”. Ett sånt budskap känns rätt OK även om det är negativt på relationsdimensionen. Det visar att du inte trodde på mig, men att jag har överpresterat i förhållande till dina förväntningar. Det är inte trevligt, men det är rättframt och ärligt. På det sätt kan det vara motiverande och sänker sjukfrånvaro, även om positiv feedback förstås sänker sjukfrånvaro än mer. Det är de två gröna fälten här nedanför.

Det värsta, och det som gör mig knottrig när jag får feedback enligt femstegsmodellen, är känslan av att jag inte betyder något; känslan av att ha fått feedback av en robot.  
Det är den tredje nivån; det neutrala. Det som Hjalmar Söderberg i Doktor Glas kallar ”Tomrummet”.

Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.

Tagged with: , ,
Posted in Kommunikation

OM vi verkligen vill göra något åt brottsligheten…

Brottsligheten är Sveriges största problem, anser en stor del av väljarna. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller lösningar: Hårdare straff, visitering av mörkhyade utan brottsmistanke, ADHD-tester av alla barn i förorter och andra förslag som säkerligen är välmenande men de har knappast tillkommit genom att Sveriges bästa krimonologer har fått fria händer, så som man lät Assar Lindbeck och ett gäng nationalekonomer göra med ekonomin för trettio år sen.

Därför vill jag påpeka att frågan om våldsbrott och mord i grunden är väldigt enkel:
Ojämlik fördelning av inkomster leder till segregation. Segregationen leder till ökad frekvens av våld och mord.

Det här sambandet är väldigt starkt och därmed lätt att påvisa. De flesta krimonologer har känt till det i åtminstone 30 år. Ändå diskuteras det sällan. Ju jämlikare ett land är, desto säkrare och tryggare är det.

I början av 1980-talet anses Sverige ha varit det mest jämlika land som någonsin har funnits. Sen dess har vår gini (ojämlikhet) sakta stigit. I ovanstående mätning (från världsbanken) är den 0,29 men i andra mätningar ligger den över ,35.

Sen 1980-talet har Sverige tagit emot ett par miljoner invandrare. Då har ojämlikheten ökat. Som DN beskriver har segregationen ökat mycket snabbt sen dess. Det är dels en effekt av att invandrare inte har råd att köpa lägenheter. För 30 år sen fanns det relativt gott om hyresrätter i olika delar av Sveriges städer, men sen dess har hyresrätterna i attraktiva lägen blivit bostadsrätter som kostar många miljoner att köpa. De pengarna har få invandrare. Dessutom känns det alltid tryggare och enklare att bo tillsammans med andra som ser ut som du, pratar som du och äter samma mat som du är van vid. I Rinkeby är det lätt att få tag på halal-slaktat kött och anjera. Det är betydligt svårare på Östermalm. Då, för trettio år sen, var var femte förortsbo invandrare i våra mest invandrartäta områden. Idag är det en majoritet.

I ojämlika länder är förtroendet för varandra också svagare än i Sverige. Även det är på väg att sakta urholkas.

Poängen här är förstås att lösningen är uppenbar, men inte nödvändigtvis så aptitlig.

Det är som när doktorn säger till tjocka människor att de måste börja träna och äta nyttigt. Det är ingen brist på dieter, piller och manicker som påstås få dig i form utan träning. Problemet är att ingen av dem fungerar i längden. Detsamma gäller de flesta av de “lösningar” som lanseras i valrörelsen.

Om vi verkligen vill ha trygghet och säkerhet så måste vi ta tag i ojämlikheten och segregationen.

Är vi beredda att göra det?

Posted in Uncategorized