2024 blir mänsklighetens mest spännande år

Trender 2024

För 14 år sen var Sveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin för tidigt ute med begreppet “skitår”. Han hade inte hade sett 2023. Hade han vetat vad som skulle komma i fjol så hade nog Sven-Otto väntat med det begreppet. Det mesta som gick dåligt 2023 påbörjades dock tidigare.
Till exempel var det i februari 2022 som Putin anföll Ukraina. Israels regering hade i många år stöttat Hamas för att slippa diskutera en tvånations-lösning och det var 2022 som Sverige fick en regering som var beroende av Sverigedemokraterna.
2024 är ett nytt år. Risken för ett klimathaveri är det värsta hotet, men det finns också väldigt mycket som kan bli bra.

Den artificiella intelligensen kommer vi inte undan. Det är bara att svälja och hoppas. Möjligheterna är enorma men vi ser redan uppsägningar. Den första stora vågen av användare har avtagit, men det är normalt sett då som de konkreta applikationerna börjar komma.

Hybridarbetet är också här för att stanna. En och annan bakåtsträvare kommer försöka bromsa. Många kommer tvingas tillbaka till kontor där de får svårare att koncentrera sig, men i längden kan marknaden inte stoppas.

3d-skrivarna som vi gör små plastfigurer av kommer inte förändra våra liv. De är leksaker, men den additiva tillverkningen kommer att förändra allt. Hus och bilar kan redan “skrivas ut” i 3d-skrivare. När arkitekten kan ställa en skrivare på platsen där du vill ha ditt hus så har väldigt många kategorier av arbetare blivit av med sina jobb.

Mass Online Education innebär att utbildning blir tillgängligt för väldigt många fler människor än hittills. Jag har själv gått kurser i det öppna statistik-programmet R, ledarskap på distans och att skriva serier för TV. Ingen av kurserna jag gått har haft färre än 30 000 deltagare, och ingen har kostat pengar om jag struntar i att få diplom (vilket kostar 50 dollar). Det här innebär förstås att fattiga men flitiga människor runtom i världen får tillgång till den kunskap som vi i västvärlden i stort sett har varit ensamma om. Tänk den tanken tillsammans med tanken att hybridarbete gör det möjligt att anställa medarbetare som bor i Uzbekistan, Nya Guinea, Bangladesh och Argentina till samma arbetsgrupp. Mycket snart konkurrerar du på en global arbetsmarknad som du kommer få svårt att ens förstå. Där det tidigare var en fördel att bo nära kontoret så är det allt fler företag som vill se till att de har medarbetare spridda i olika tidszoner, så att projekt kan pågå 24 timmar om dygnet.

Finansiella innovationer som värdepapperisering, skräpobligationer och kryptobörsen FTX går ofta åt pipan och då brinner stora belopp, men det går allt fortare. Jack Mas kritik, att kinesiska banker agerar som pantbanker, är lika relevant för de svenska storbankerna. Uppstickarna tänker mer som beteendevetare. Kryptovalutorna är inte heller någonting som kom och försvann. De är inte nödvändigtvis bra investeringar, men de kommer påverka hur vi betalar i framtiden.

Deglobaliseringen är en sorg. Mänsklighetens trettio bästa år började med Nixons besök i Kina och tog slut i samma land. Kina tror inte längre på den regelbaserade världsordning som lyfte en miljon människor i månaden ur fattigdom. Ett mäktigt Kina kanske kan tjäna mer på en världsordning som utgår från bilaterala förhandlingar, men för världens fattiga är det en sorg att utvecklingen vändes när vi var så nära att utrota fattigdom. För dig och mig kan det betyda att vi inte behöver konkurrera om jobben på en öppen världsmarknad, men enligt the Economist skulle en helt fri arbetsmarknad kunna betyda att världen vore dubbelt så rik som den är idag.

…och så klimatet då! Av Paris-avtalets 1,5 grader finns det nu 0,1 grader kvar. Världen har 3,5 ppm mer klimatgaser i luften än för ett år sen, och tyvärr är Sverige långt ifrån det enda landet som monterar ner sin klimatpolitik. Om det är möjligt att blanka klimatet så är det tyvärr en bra investering.

Tagged with: ,
Posted in Framtidens arbetsplats, Klimat, Politik

Mer struktur är inte alltid bättre.

Det ger duktighets-poäng att säga ”Vi behöver skapa en struktur för hur vi ska jobba”.

Ibland är det också sant, men det socialt önskvärda i ”ordning och reda” gör att vi ofta går för långt.
Mer struktur är inte alltid lösningen.

Jag är 62 år. Det betyder att jag är gammal nog att komma ihåg den japanska kvalitetsrevolutionen. Plötsligt byggde japanerna bilar som höll. Daihatsu (Mazda) och Toyota tog världen med storm och drog undan mattan under framför allt de amerikanska giganterna GM, Ford, AMC och Chrysler.

Först lärde vi oss ”Kaizen” (läran om ständiga förbättringar) och sen kom standarderna. Ambitiösa människor fick uppdraget att skapa standarder.  Resultatet är detsamma som i riksdagen (där ambitiösa människor har i uppdrag att skapa lagar).   Bara de standarder som Svenska Standardiseringsinstutet (SIS) har tagit fram lär räkna till över hundra tusen.  Ingen kan läsa dem allihop. Det räcker att försöka följa 8-10 stycken för att det ska bli svårt att få jobb gjort.

En kund hade det här problemet. En del medarbetare ville följa standarderna noggrannare. Andra ville jobba ”friare”.  För att illustrera konflikten arrangerade jag en fotbollsmatch.

Ett lag fick skarpa order om att tänka sig planen i fem rutor. Var och en skulle hålla sig i sin ruta på planen.  De skulle skicka bollen mellan sig, inte springa med den.

Det andra laget fick uppdraget att ösa på. Alla på bollen hela tiden, som femåringar spelar fotboll.  

Resten av medarbetarna fick uppdraget att vara sportjournalister. De skulle summera matchen i en intelligent analys.

Det blev en jämn match. Jag hade förväntat mig att ”det strukturerade laget” skulle vinna men det är inte så lätt att passa bollen när sju spelare kommer springande i full fart.

Intressantast var journalisternas analys efteråt. De visste ju ingenting om lagens instruktioner.
I stället tyckte de sig se en match mellan ett väldigt engagerat lag och ett duktigt lag.

Lagom är bäst, som vanligt. På fotbollsplanen och i arbetslivet har vi olika rutor. Någon är högerback och någon annan är vänsterforward, men om vi strikt håller oss i sina rutor så är det inte bra för laget.

Posted in Uncategorized

Nu minskar distansarbetet, eller…?

Nu avtar distansarbetandet“, rapporterar Sveriges Radio i Ekot. Det var väntat. Även om två av tre som jobbar hybrid trivs med det så finns det ju en stor minoritet som inte gör det. Dit hör många chefer som tycker det är svårare att vara chef idag.

De cheferna har troligen helt rätt. Fram till 2019 var ju jobbet och hemmet två helt olika arenor. Chefer behövde bara ägna artigt intresse för medarbetarnas privatliv. Jobbet skedde på jobbet (dvs kontoret).

Pandemin innebar att de två arenorna slogs ihop. Vi jobbade hemifrån. En del av oss saknade kollegorna, andra saknade ett eget rum att jobba ifrån därhemma. Andras jobb blev lidande för att de var gifta med någon som tyckte de skulle sköta disk, tvätt och städ när de ändå var hemma.

Två arenor blev en

Så nu pågår en dragkamp för eller emot att dra isär de två arenorna igen. En del ledningsgrupper talar då om arbetsgemenskapen men, som Peter Bjellerup i Tankesmedjan för ett smartare Arbetsliv påpekar, är det snarare en arbetsPLATSgemenskap de då talar om.


Under hemarbetets första år (2020) fanns stora farhågor att medarbetare skulle känna mindre samhörighet med sina företag när arbetsgivaren bara var en skärm. Så blev det inte. Engagemanget och identifikationen med den egna organisationen har vare sig stigit eller sjunkit nämnvärt sen 2019.

Argument som kampen förs med

De som kämpar för återgång till kontoren har en tydlig poäng. De som enbart jobbar på distans är inte lika engagerade. Vi behöver träffas. Detsamma gäller å andra sidan de som har återgått till kontorsarbete fem dagar i veckan. Mest engagerade är hybrid-arbetarna, de som själva kan bestämma hur många dagar de ska jobba tillsammans, och då väljer ungefär 50/50 kontor/distans.

Att bli beordrad till kontoret är ett sänke för motivationen. Det borde inte överraska någon som följt de senaste 20 årens forskning om Self Determination Theory (SDT). Eftersom arbete på distans uppenbarligen fungerar så upplevs ordern att återgå till kontoret som en onödig inskränkning i medarbetarnas frihet.

Samtidigt vill de flesta av oss träffa våra kollegor lite då och då. För många chefer är det detsamma som kontoret. Vi lär oss snabbare när vi ses fysiskt och vi skapar förtroende lättare när vi är i samma rum, och då underlättas även digitalt samarbete. För många chefer betyder det här “kontoret”. Så kan det vara, men det kan också vara ett exempel på dålig fantasi. Kontoret är vi vana vid. Vi har haft kontor i över hundra år, men samarbete kan ske på en massa olika platser.

Av alternativen ovan är kontoret troligen klimatmässigt sämst. Om några av grannarna jobbar tillsammans så får ni det sociala, och upplevelsen av att sitta bredvid folk som jobbar, men det blir ingen transport och inget kontor som står tomt 85-90% av tiden. Träffas du och kollegorna hemma hos någon i gruppen så sitter ni också i ett rum som ändå värms upp. På kontorshotell hyr du ett rum som någon annan hyr före och efter dig. Att välja smartare kan spara upp till 58% av ditt arbetsrelaterade koldioxid-utsläpp.

Faktorerna som nog avgör dragkampen

Det troligen starkaste argumentet för att behålla kontoren är den makroekonomiska stabiliteten. Företags hyreskontrakt är ofta femåriga. De kontrakt som tecknades 2018 går alltså ut nu. Då visste vi inte att vi kunde arbeta på distans. Nu vet vi det. Besparingen kan vara ett par hundratusen kronor per medarbetare och år. På väg in i en lågkonjunktur är det naturligt att titta på en sån stor kostnadspost. Det räcker med att vart femte företag väljer att säga upp sina kontor, eller att alla företagen minskar sin kontorsyta med en femtedel. Då har vi kris i den kommersiella fastighetsbranschen, 33 år efter att fastighetsbolaget Nyckeln startade 1990-talets fastighetskris. Den branschen är dessutom högt belånad. Svenska banker har ca 1800 miljarder kronor i lån till kommersiella fastighetsförvaltare. Du förstår resten…

Mot det står som sagt engagemanget. De allra flesta av oss vill (bara) träffa kollegorna ett par dagar i veckan. Engagemanget driver i sin tur alla affärskritiska processer. Under 30 år som beteendevetenskaplig analytiker har jag förklarat mellan en femtedel och hälften av variansen i produktivitet, kundtillfredställelse, effektivitet och lönsamhet med medarbetarnas engagemang i en stor del av Sveriges mer välkända företag.

Från USA meddelar Stanfords Guru Nick Bloom att företag som låter medarbetarna välja var de ska jobba har 30-50% lägre personalomsättning. Både där och här är det också avsevärt lättare att rekrytera till jobb som erbjuder flexibilitet. Det kan förändras om arbetslösheten skjuter i höjden i den annalkande lågkonjunkturen, påpekar strategikonsulten Henrik Jarleskog, men ett alternativ är en tudelning; att arbetslösheten stiger i lägre betalda arbeten medan eftersökt expertis fortsätter vara en bristvara. Alltså kan experter och högre chefer fortsätta jobba varifrån de vill.

I silicon valley pågår en febril aktivitet med teknik för distansarbete. Det kommer alltså bara gå bättre och bättre att jobba på distans. Därför är det naturligt att de nya företagen inte längre tänker “kontor”. Hybridarbete är ju effektivare och billigare! Hybrid (frihet att välja) ökar produktiviteten.

Dragkampen kommer pågå i flera år, men personligen sätter jag mina pengar på Hybridarbetet.

Posted in Uncategorized

Ungdomsfällan slår igen

”Sist in först ut” sa chefen. Han var nöjd med mitt arbete, men de två undantagen hade företaget redan använt någon annanstans. Jag var arbetslös och A-kassan betalade bara 80% av lönen som det senaste halvåret ändå inte räckte till mer än boende och mat.  Nu har jag försökt sälja lägenheten men ingen ger mer än fyra miljoner för min fina tvåa på söder. Jag köpte den för fem och har lån på 4,25 miljoner.  Jag får säga ”Hejdå” till förskottet på arvet från mamma och pappa och sen har jag ändå en kvarts miljon i skulder och ingenstans att bo.  Vad ska jag göra?

                                                                                                                                 Sara, 28

Sara fanns inte 1990, när priset på fastigheter föll, och hon var knappast medveten om vad som hände när fastighetsskatten blev till en platt skatt eller när räntorna började sjunka.  Hon har bara sett priserna på lägenheter stiga, som om det vore en naturlag. Det är det inte.

Nu sitter många unga med höga räntekostnader i tungt belånade lägenheter. Några få är nervösa för vad som händer om de måste sälja med förlust. Det borde många fler vara.  

Den här gången ser fallet ut att vara brantare än i början av 1990-talet

OM det här vore USA så skulle Sara kunna lämna igen nycklarna till lägenheten och gå skuldfri från debaclet, men nu är det Sverige.  Hon får bo kvar i lägenheten hon inte har råd med tills hon kan lösa sitt lån…eller gå i personlig konkurs (och leva på existensminimum i tio år).  Lyckas hon få ett lån med fem procents ränta och betalar 10 000 kr i månaden så är hon skuldfri om åtta år. Åren från 28 till 36 blir en lång seg uppförsbacke. En hyresrätt i Stockholm kan hon få lagom till pensionen.

I början av 90-talet var jag en av de unga med lån som plötsligt översteg värdet på min bostad. När jag fick ett erbjudande om hyresrätt så lät Handelsbanken mig inte flytta från min bostadsrätt till hyresrätten som kostade ¼ av vad jag betalade för min bostadsrätt. Jag var bankens låneslav. Jag ägde lägenheten men banken ägde mig.  

Jag ägde lägenheten men banken ägde mig.  

Ett av Danmarks mest populära TV-program heter ”Hus på halsen” och handlar om folk i samma situation. De har skiljt sig eller fått jobb i en annan stad, men lyckas inte sälja sitt hus till ett pris som gör det möjligt att betala av lånet. Ett gäng hantverkare hjälper dem, och till slut säljer de huset och går vidare; oftast med en halv miljon i skulder. Med en avbetalningsplan på 10 000 kr i månaden och fem procents ränta tar det fem år att betala av.

Om svenskar (och danskar) fick göra som privatpersoner i USA och företag i Sverige så skulle marknaden fungera bättre. Problemet är ju att marknadspriset för boende har gått ner, men att det är för smärtsamt för säljarna att sälja med förlust. I stället bor de kvar och lider i tystnad, som jag gjorde på 1990-talet.

Det tysta lidandet är som en ballong av övervärderade hus och lägenheter. Om något plötsligt händer så spricker den ballongen. Jag tror det händer i den kommersiella fastighetssektorn.    

Det reella marknadspriset på kontorsyta har gått ner, men där tecknar man femåriga kontrakt med rabatt de första tre åren, och möjlighet till omförhandling år tre. Man bokför det som ett femårigt kontrakt med full hyra när det i praktiken är ett treårigt med 30% rabatt.  Fastigheten borde alltså värderas ner men det gör man inte, för då måste banken begära tillbaka de utlånade pengarna. Bankerna har lånat ut 1800 miljarder kronor till fastighetsbolag. Går vart fjärde fastighetsbolag omkull så förslår bankernas ihopsamlade vinster på dina bostadslån inte särskilt långt.

Den kommande bankkrisen startar nog där, precis som den gjorde 1990.  Precis som i alla pyramidspel är det de stora förlorarna de som just kommit in: ungdomarna.

*”Sara” är en kombination av flera ungdomar.

Posted in Uncategorized

Sverige ledde utvecklingen av intellektuellt kapital

Det var Sverige, Frankrike och USA som ledde utvecklingen. Det mest kända svenska projektet var Skandias ”Navigator” som bidrog till att Leif Edvinsson 1998 utnämndes till ”Brain of the Year” av den brittiska Brain Trust, före Bill Gates. Sverige kokade av lovande projekt för att mäta och redovisa humankapitalet. 

Ingen av oss skulle tro mig om jag då hade sagt att världen, Europa och inte ens Sverige tre decennier senare, fortfarande inte skulle ha kommit överens om hur humankapital (eller intellektuellt kapital, som Leif Edvinsson kallar det) skulle redovisas externt.  

På 1990-talet hade vi tre lovande spår i Sverige.

  1. Det kamerala spåret: “Humankapital är en tillgång”.
  2. Flödes-spåret: “Humankapital är ett flöde”.
  3. Styrkorts-spåret: Alla de viktiga formerna av kapital redovisas i nivå och utveckling.
    Gröna, gula eller röda pilar som pekar uppåt, neråt eller åt sidan.  

Det kamerala spåret gick ut på att få in människor och deras arbete i boksluten på ungefär samma sätt som byggnader och maskiner alltid har funnits där.
Det spåret leddes av ett gäng duktiga forskare på Stockholms Universitet som Birgitta Ohlsson, Jan-Erik Gröjer, och Ulf Johanson och av Nyckeltalsinstitutet med Anders Johrén och Bino Catasús.  En framstående amerikan på området var Wayne Cascio.

Flödes-spåret ville snarare visa att alla värdeskapande processer drivs av människors engagemang. Det startade med Hessner-Westberg rapporten 1991 och ser inte människors arbete som ett flöde som ska optimeras; inte något som ska värderas eller skrivas av.  Dagens fokus på EX (Experience) kapital är en fortsättning på det spåret.

Styrkort-spåret leddes av Leif Edvinsson i Skandia och i USA av Kaplan och Norton https://hbr.org/1992/01/the-balanced-scorecard-measures-that-drive-performance-2

Så, vad hände?

Amerikanerna vann.  De svenska bolagen lämnade sina lovande projekt och anammade de balanserade styrkorten. Det var pedagogiskt och enkelt att sätta gröna, gula eller röda pilar som pekade uppåt eller neråt på lärande precis som på kundnöjdhet, lönsamhet och så vidare. Allt behandlades på samma sätt.  Det var mycket enklare än att sätta kronor och ören på människors arbete.

Kaplan och Norton var noga med att alla företag skulle testa sina hypoteser om hur värde uppstod. Deras strategy map skulle helsta valideras årligen. Det gjorde i stort sett ingen.

Alla företagsledare med självaktning hade en ”Dashboard” (instrumentbräda på Svenska, men det låter förstås inte lika bra som ”Dashboard”) som första bild på sin dator.

Balanced Scorecard Dashboard

…men

Ganska snart stod det klart att ledningar fortfarande pratade om kronor och ören.

Dels var det en fråga om periodisering.  Omsättning och kostnader kom ju upp hela tiden, på varje möte. På 1990-talet var EIBA ensamt om att leverera täta små snabba medarbetarundersökningar (till Ericsson, Astra Zeneca och ett par företag till). Alla andra mätte engagemang en gång per år. Därmed blev de delarna av det balanserade styrkortet bara uppdaterade en gång om året. Det blev ett obalanserat styrkort.    

Sen har ekonomiutbildningar i åtminstone hundra år lärt Sveriges chefer tänka i kvotskalor (pengar). En kvotskala är när 50 är dubbelt så mycket som 25 och noll är ingenting. Äpplen, kameler, pengar är bra exempel på sånt vi kan räkna i kvotskala så länge vi struntar i kvaliteten på äpplena och hur kamelerna mår.

I företag är man vana att diskutera i kvotskalor.  Därför redovisas personalen fortfarande i kvotskalor. Antalet medarbetare känns tryggt att redovisa och sen redovisas ålder och antalet män och kvinnor. Hur engagerade de medarbetarna är data i ordinalskala och hur mycket de kan är ännu mjukare data. Sån information känns lätt svajig för en controller som har räknat på kronor och ören i hela sitt liv, även om de flesta erkänner att den informationen är mycket mer relevant för att beskriva företagets framtid än det som redovisas i boksluten.

Medarbetarundersökningen, rätt behandlad, är ett bättre mått på börsnoterade företags framtida värde än vad boksluten är.  Än bättre blir det om medarbetarundersökningar och kundundersökningar kombineras (det är det som kallas “ex capital” eller experience capital).

Ändå behandlas medarbetarundersökningen enbart i nötterna. Det är förstås bakvänt men visar hur konservativa vi är.

Problemet är att engagemang redovisas på olika sätt i olika skalor och med olika frågor i olika företag.
Nu är det ungefär tio år sen jag fann en lösning på det problemet.

Ps. För att nå fler läsare är den här bloggposten full av förenklingar, generaliseringar och hål där viktiga bidrag borde ha inkluderats. Om det är något du tycker är särskilt orättvist så skriv till mig
Mårten

Tagged with: ,
Posted in Uncategorized

Kräver konkurrensen att vi slutar med hållbarhet?

Konkurrens på olika villkor

Världseliten springer 3km på 7,5 minuter. För 20 år sen kom OCR (Obstacle Course Racing där man också tar sig igenom fantastifulla hinder). I OCR tar det eliten dubbelt så lång tid att springa 3km.   

Som beteendevetare upplever jag att ibland att Sverige i hållbarhetens tecken har gått från löpning till hinderlöpning till OCR och föreställer mig att kineserna fortfarande springer slätlöpning.

Lärare ska inte bara lära ut matte och geografi. De ska också lära ut värderingar och se till att barnen rör sig och att det är ordning på rasten. Inget av det gjorde mina lärare. I EIBAs lärar-barometer till 500 slumpvis utvalda lärare är det tydligt att lärarnas högsta dröm inte alls är mer pengar, status. Drömmen är att få lägga mer tid på eleverna och undervisningen. Den som prioriterar pengar och status blir inte lärare.

Inom idrottsrörelsen är drömmen densamma. De flesta ideella tränare är där för att de älskar sporten och de vill ge den kärleken vidare till barnen (varav ett ofta är deras eget).  Det är rimligt att politiken och Riksidrottsförbundet ber dem inkludera barn från andra geografiska och socioekonomiska bakgrunder i laget, och skapa sunda värderingar, men det var inte för det föräldrarna tackade JA till att vara tränare. Framför allt vill de inte sitta med formulär om lokalt aktivitetsstöd.

I näringslivet har tendensen varit densamma, med den lilla skillnaden att det inte är politiker som ställer flest perifera krav. Här är det den amerikanska traditionen som förutsätter policies, nyckeltal och kontroll av allt som är viktigt. ”You can´t manage what you don´t measure”. För 30 år sen beskrev 4:1 förhållandet mellan svenska och amerikanska företags kontrollmekanismer. Varje policy som svenska företag hade fanns också i USA, men den var fyra gånger så lång och detaljerad. På lika stora företag hade USA fyra gånger fler chefer. Om du tvekar: jämför IKEAs instruktioner med instruktionerna för vilken amerikansk produkt som helst. “Swedish simplicity” borde vara ett säljargument.

Ett bra exempel är ”HR Transformation” som sköljde igenom svenska företag för 20 år sen. Vågen startade i de stora multinationella företagen vars HR-direktörer hade direktkontakt med den amerikanska ”Gurun” Dave Ulrich. Det Volvo och Ericsson gjorde, det ”måste” förstås Rejlers, Rottneros och Byggmax följa efter och så spred sig vågen till allt mindre företag.  

Först 2013 kom de första utvärderingarna. I år kom rapporten ”How hard can it be?…” av Agneta Häll, Stefan Tengblad & co. Den rapporten bör vara spiken i kistan på HR Transformation.  Cheferna har fått ägna tid åt saker som HR tidigare gjorde.  HR transformation har bytt synliga kostnader mot osynliga.  Svenska chefer vill få ägna mer tid åt sina medarbetare och deras arbete. Parallellen med lärarnas situation är slående. Minst nöjda av alla är förstås HR.

En fjärde parallell är förstås hälsovårdens situation sen New Public Management (NPM) slog igenom. Med Boston Consulting vid rodret fick tiotusentals läkare nya parametrar att förhålla sig till som skulle göra sjukvården lika effektiv som näringslivet. Att vi därmed tog över ett amerikanskt sätt att tänka är lite extra förbryllande med tanke på hur fruktansvärt dyr den amerikanska sjukvården är utan att leverera bättre resultat.  Alla läkare jag har pratat med vill ha ett och samma fokus: patientens hälsa.  

Fler mål är inte bättre än färre

I söndags skrev utbildningsminister Mats Persson i SvD DebattSå ska vi minska dokumentations-sjukan”.  Den artikeln kommer inte en dag för tidigt. Som utbildningsminister riktar han förstås ljuset mot högskolor och universitet, men det ljuset kan spridas betydligt bredare.  I artikeln pekar han på Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselbergers artikelVarning för strategerna som slipper göra jobbet”.

Tonfallet i den senare rubriken får det att låta som om skräddarna från HC Andersens ”Kejsarens nya kläder” har tagit sig in i svensk förvaltning, men problemet är inte att lurendrejare och slöfockar blir strateger ”…för att slippa göra jobbet”.

En förklaring är att strategiskt arbete alltid har ansetts finare än operativt arbete. Det är lustigt hur många ”strateger” och ”ledarutvecklare” det finns i varje myndighet eller större företag, varav många ägnar mindre än en vecka om året till det som står på visitkortet. *(för yngre läsare: en papperslapp med namn, yrke och telefonnnummer.  Den här lilla papperslappen fästes det förr i tiden stort värde på både vad gäller texten, formatet och kvaliteten på papperet).

Världens mest amerikaniserade land

Den andra orsaken är som en avgående amerikansk ambassadör sa att ”Sverige är världens mest amerikaniserade samhälle, tätt följt av USA”. Inget land är så piggt på att ta efter det de gör i USA som Sverige. Tyvärr glömmer vi då att amerikaner litar på varandra i mycket lägre utsträckning än vad vi gör. Därför lägger amerikanska företag ett stort fokus på just kontroll och mätning.  Det genomsyrar HR Transformation, New Public Management och allt annat som kommer därifrån.

Slutligen har vi den tekniska möjligheten. Idag kan alla med internet skapa ett formulär eller en enkät.

Som svar rubriken ”Så ska vi minska dokumentationssjukan” levererar utbildningsminister Mats Persson slutligen den halva meningen ”…genom ett tydligt fokus på kärnverksamheten” och tänker förstås på regleringsbreven.

Bra! …men åh, vad jag önskar att det vore så enkelt!   

Donald Trumps försök att förenkla regelverket för amerikanska banker är ett bra exempel. Efter finanskrisen stiftades Dodd-Frank-lagarna som ökade administrationen hos amerikanska banker. De reglerna tyckte Trump (ironiskt nog påhejad av Tech-miljardärer i Californien) att små banker inte skulle behöva följa. Trump höjde den ribban på ett sätt som gör många nervösa idag.  Nu kan väldigt mycket större amerikanska banker lägga alla sina ägg i samma korg, som Silicon Valley Bank gjorde.

Trumps lättnad för medelstora banker är ett bra exempel på hur ideologiska rensningar lätt kastar ut barnet med badvattnet. Det är orealistiskt att tro att vi kan sluta mäta. I stället måste vi använda tekniken (och, ja, även AI) till att frigöra lärare, läkare, chefer och alla oss andra. Här är det svenska skatteverket det bästa exemplet på hur enkelt något komplicerat kan bli.

Då tar vi inte bort hindren, vi sänker dem.

För 35 år sen undervisade jag vid University of Wisconsin. Tre gånger per termin hade vi prov och uppsats. 75 prov rättades på 20 sekunder av en OCR-läsare. Elever med minst 70% rätt på proven fick skriva uppsats. Som lärare fick jag 40 uppsatser att läsa i stället för 75, och jag visste att de som skrev uppsats också hade läst boken och varit vakna på mina lektioner.  De uppsatserna var kul att läsa.

Sen dess har de tekniska möjligheterna utvecklats exponentiellt, men svenska lärare sitter fortfarande hemma och rättar manuellt med högar av papper på köksbordet.  Låt tekniken ge lärarna lite mer tid med eleverna. Ett litet steg mot att uppfylla lärarnas önskedröm. Hans E Andersson, Förvaltningschefen vid Södertörns högskola, pekar på etikprövningar och hur de sju diskrimineringsgrunderna applicerat på områdena antagning, undervisnings­former, examinationer, studie­miljö, möjligheter att förena studier med föräldraskap blir hela 18 områden att hålla koll på. Att sluta arbeta mot diskriminering eller att sluta pröva etiken i forskningen tror jag inte att Hans E Andersson föreslår.

Vi kanske inte måste ha en policy för varje frågeställning, och en utvärdering för varje policy. Rätt analyserad visar medarbetarundersökningen rätt tydligt var det finns problem. Tyvärr gör slentrianmässig brist på analys gör att få företag använder den datan fullt ut. I stället skickar varje stab, varje kommitté och varje projekt ut separata undersökningar för ställa just sina frågor.  I några månader var jag enkät-tzar på ett stort försäkringsbolag. Det innebar att alla undersökningar måste få OK från mig. Ibland kunde jag avstyra genom att ge dem data från redan utförda undersökningar. Ibland sa jag bara nej med hänvisning till det antal mantimmar som skulle gå åt, och ibland blev jag överkörd för att någon i projektet var släkt med VD. Det var ett hårt och otacksamt jobb, men jag räddade många tusen mantimmar.  I dessa dagar där alla med en dator kan skapa enkäter och formulär behövs det mer än någonsin.  Då kan vi ge hundratusen chefer mer tid för sina medarbetare, och miljoner medarbetare mer tid med sin chef.  

Det är så vi springer igenom OCR-banans hinder utan att sänka farten.

Posted in Uncategorized

Förorenade Alice Teodorescu Måwe din bubbla?

Hur ofta försöker du peta hål på din åsiktsbubbla?

Eftersom jag tror på öppenhet gör jag det rätt ofta. När facebook skickar reklam för moderaterna så skrockar jag glatt att silicon valley inte vet ett skit. Ändå tappade jag frukostmacken i lördags när Sveriges mörkblåaste debattör dök upp i den liberala tidningen. 

DN ska förstås ha beröm för sitt försök att slå hål på den liberala åsiktsbubblan, precis som andra liberala media gör, utan förvänta sig att få läsa Göran Greider i Dagens Industri eller Svenska Dagbladet.

Nu tackade Alice Teodorescu Måwe för inbjudan med en käftsmäll. Hon menade att det inte är klassklyftorna utan dålig uppfostran som skapar brottslingarna. Det är föräldrarnas fel. Tack för det Alice. Tack för att du förorenade min åsiktsbubbla. En ren och fin åsiktsbubbla är ju ett slutet sinne.

Men nu har jag träffat en del av de föräldrarna. Jag tror inte alls att de är så dåliga.

Alice Teodorescu Måwe refererade till en kunskapsöversikt från BRÅ som gjorde skillnad på två sorters studier.
Registerstudier och självrapporter.

I så gott som alla registerstudier som gjorts är sambandet mellan klass och brottslighet stabilt. Det har alltid varit det och det gäller överallt världen. Starkast är sambandet mellan klass och grov brottslighet.

I självrapporter, alltså i enkäter, är sambandet svagare. Det gäller framför allt studier som ser brottlighet som något svartvitt. Antingen har du begått något brott eller så har du inte, aldrig någonsin, det allra minsta. Jag tänker på min storebrors trimmade moppe; brottsling. När jag pluggade i Texas rökte jag mariuana två gånger; brottsling. Ebba Busch …ja, du förstår.

Men följ upp med frågor om hur allvarliga brotten är, och om brotten har upprepats så stärks sambanden. Min storebrors kompisar körde trimmade moppar och de visade honom hur han skulle göra för att borra upp cylindern. Däremot kände ingen av kompisarna i Täby några bankrånare, gängledare eller mördare.

Ditt nätverk påverkar förstås ditt yrkesval precis som det påverkar ditt val av idrott eller hobby.  I Tärnaby åker alla slalom. Det finns inte så mycket annat att göra där, men det finns jättebra backar och tränare och tävlingar och träningskompisar.  Därför är det inte konstigt att Ingemar Stenmark, Stig Strand och Anja Persson kommer från samma lilla by.   

Växer du upp på Östermalm så känner du nog fler affärsänglar än gängmedlemmar.  I Rinkeby finns det vad jag vet inte en enda. Inte heller bor det några styrelsemedlemmar i börsnoterade företag där. Eftersom segregationen är en del av det framväxande klassamhället så kan inte dina vänners och skolkamraters brottslighet räknas som annat än en del av den segregationen.

Alice Teodorescu Måwes ledare påminner mig ändå om en grundläggande regel när det gäller kvantitativ analys: Alla samband blir starkare på högre nivå. Barnen i Rinkebys fattigaste familj blir inte med hundra procents säkerhet kriminella.

Min sinnebild för det här är kinesen som sprang maraton med en cigarett i munnen. Han sprang på tre och en halv timme som är en ouppnåelig tid för de flesta motionärer. En och annan tog det som ett bevis för någonting. Det var förstås mest rökare som vidarebefordrade den bilden och som tur var tog ingen det underliggande budskapet på allvar. Vi vet att rökning är dåligt för hjärtat, blodkärlen och därmed även för konditionen. Bilden på kinesen som sprang med ciggen i mungipan levde bara i någon vecka.

För trettio år sen körde jag mina första analyser mellan arbetsklimat och sjukfrånvaro. På individnivå blev sambanden svaga men på arbetsgruppnivå var de solida. Det gällde framför allt den långa sjukfrånvaron. Alla i gruppen kände av det dåliga arbetsklimat som fick Bengt eller Birgitta att må dåligt.  På en svensk fabrik förklarade medarbetarundersökningens frågor om jobbet, kollegorna och chefen 600 heltidsanställda, dvs ungefär 23,5 miljoner kronor i månaden. Så mycket kunde alltså företaget spara genom att få medarbetarna att tycka bättre om sitt jobb, sina kollegor och sin chef; på en enda fabrik. På köpet skulle de förstås få en del positiva sidoeffekter som minskat svinn, förbättrat samarbete, innovativitet och bättre hälsa. Men det var på gruppnivå. I arbetsgrupper där många mådde dåligt var sjukfrånvaron högre. Det gjorde att kollegorna ofta fick jobba under stress eftersom någon eller några kollegor inte var på plats, eller för att de hade en vikarie som inte kunde jobbet.

Jag tänker att en regressionsanalys kan misstolkas, men den ljuger aldrig. Om sambanden är starkast på gruppnivå är det där man ska söka problemen.

Den grova brottslighetens problematik ligger alltså snarare på gruppnivå än på individnivå. Förklaringsgraden är högre när vi jämför olika postnummerområden än när vi jämför olika familjer, och den blir ännu högre när vi jämför kommuner, och ännu starkare när vi jämför samhällen (se nedan). Det är där Alice Teodorescu Måwes analys går fel.  När vi låter klassklyftorna (gini) växa så kommer det grova våldet som ett brev på posten.

No alt text provided for this image
På samhällsnivå är sambandet så tydligt att man undrar hur någon kan få för sig att ifrågasätta det

…men vare sig hon eller BRÅ vågar sig på den riktigt känsliga analysen: hudfärg. Det som gör mig riktigt mörkrädd är att segregationen får allt fler av oss att intuitivt rasprofilera; ljus hy=välavlönad och laglig, mörk hy=fattig och brottsling.  Min vän Abdi som var Socialdemokraternas samordnare i Järva i det senaste valet blev stoppad tre dagar i sträck. En av gångerna åkte han bil på Odengatan i city. När vi alla tolkar hudfärg så som poliserna uppenbarligen gjorde så BLIR det i längden sant.

…och så funderar jag förstås på om jag i och med den här texten har rensat min åsiktsbubbla!

Vad tycker du? Har jag det?

Posted in Uncategorized

Vad säger Jacinda Arderns avgång om att vara kvinnlig ledare?

Jacinda Arderns avgång som premiärminister i New Zealand är sorglig och vacker.

Vacker för att hon påminner oss om att hon är en människa med ett liv också. Det påminner mig också om Annie Lööf som till slut bestämde sig för att hatet från högerns troll var ett pris hon inte var beredd att betala.

Båda gör alltså sunda val som förmodligen många fler ministrar skulle göra om de prioriterade sina egna liv högre än sina karriärer.

Det påminner mig om en frustrerande analys jag gjorde åt Sveriges ledande ledarutvecklingsföretag M-gruppen för många år sen. Vi gjorde en 360-analys där medarbetare, kollegor och chefer fick betygsätta den som gick kursen.

Jag var orolig för att resultaten skulle orsaka personliga kriser hos en del mindre bra chefer. Därför inkluderade jag frågan “är det viktigt för dig att vara chef?” i enkäten som kursdeltagaren själv besvarade.

Några år senare analyserade jag resultaten genom att sortera kursdeltagarna baserat på deras förnamn. “Birgitta” och “Elisabeth” kodade jag som kvinnor medan jag kodade “Bengt” och “Johan” som män. Resultaten skakade om mig. Kvinnorna hade klart bättre resultat från sina medarbetare, sina chefer, sina kollegor och, roligt nog, från sig själva. De var dessutom bättre i allt.

Männen hade bara högre resultat i den där frågan jag stoppade in av omsorg om kursdeltagaren: Är det viktigt för dig att vara chef?

När jag drog resultaten för M-gruppens ledning svarade de att det förklarar varför det ser ut som det gör i deras kurser. På den första nivån är det ungefär lika många kvinnor som män. På nästa nivå, för lite högre chefer, var 3/4 män och på den tredje nivån var det nästan bara män.

På första nivån var det 50/50, men sen var det färre och färre kvinnor

Mycket färe kvinnor var alltså beredda att jobba de sena timmar som gav befordran till de nivåerna.

Nu tror och hoppas jag att Sveriges företag har utvecklats en del sen dess. Nya Zeeland är ett betydligt konservativare land. I längden har det nog varit slitsammare för Jacinda Ardern än för Magdalena Andersson. I World Values Survey ställs frågan om män är bättre politiska ledare än kvinnor. I Sverige svarar 72 procent den frågan med ett rejält “NEJ!” men i Nya Zeeland är det bara 40 procent som gör det.
Då är det förstås väldigt slitsamt att vara premiärminister.

72% av svenskarna ger det självklara svaret “Disagree strongly” men bara 40% av Nya Zeeländarna.

Posted in Jämlikhet, Politik

Allihop tillsammans, betyder det alltid kontoret?

Diskussionerna om var arbetet ska ske, nu när vi får träffas, går fortfarande heta, men det är en ganska skev diskussion som delvis startade med den rapport som Professor Stefan Tengblad (Göteborgs Universitet), Dr Petri Kajonen (Lunds Universitet), Sophie Hedestad (Netigate) och jag startade för ett par år sen med vår enkät till 1500 svenskar, varav 506 hade arbetat hemifrån.

Jag ser grovt sett tre möjliga positioner:
Att arbete bör ske i hemmet, på kontoret eller att vi bör ha frihet att bestämma det utifrån vad vi ska göra.
Men sen har vi en distinktion till:
Fakta/logik eller känslor/vanor.
En grupp argumeterar utifrån fakta, studier och observationer av produktivitet, antal patent osv. Här landar det oftast i argumetet “empowerment” eller indvidens frihet att bestämma själv var man jobbar bäst.
En annan grupp argumeterar för kontoret. Här är Boston Consulting Group fått starkast genomslag, men inte presenterat några fakta alls. I bilden nedan är det alltså en sned debatt mellan position 2 och 6.

Hur skulle då argument för position 1 kunna se ut? Kanske så här:


Kontor är ett gigantiskt slöseri med energi, och det blir inte bättre av att vi bara är där två dagar i veckan. Då står kontoret tomt 87 procent av tiden. Tala om att elda för kråkorna!
Till det kommer förstås all energi som går åt på en halvtimmes transport till kontoret, och hem igen på kvällen, fem dagar i veckan.

Hälsning från Klimatet

Position nr 6 skulle kanske kunna vara något i stil med

Vi har investerat X miljarder i dessa kontor. Sverige har inte råd med den finanskris som uppstår om vi slutar använda dem.

Fastighetsbranschen

Hur skulle du beskriva de sex positionerna ovan?

Posted in Framtidens arbetsplats

Ja, jämlikhet är ett självändamål

Inkomsten förklarar en procent av hur lycklig du är. EN procent.
Jämför gärna det med hur mycket fokus vi lägger på inkomsten.

Jag tänker på det när jag träffar gamla vänner.

Då ses vi på något trevligt ställe där lunchen kostar en dryg hundring eftersom jag älskar att träffa gamla barndomsvänner, klasskamrater och släktingar utan att behöva se deras socioekonomiska klasstillhörighet stämplad i pannan, eller att de ser min. Frånvaron av den dimensionen gör mötet så mycket mer spännande. Det är ju upplevelserna som är intressanta; som är själva livet.

Jag är knappast ensam om det, för min generation svenskar har ett världsunikt privilegium. Vi växte upp i världens jämlikaste samhälle: 1970- och 80-talets Sverige.  Då var Sverige nere på Gini 0,25, som är det lägsta värdet för ekonomisk ojämlikhet som någonsin registrerats.

Sen kom fastighetskrisen, Göran Perssons sanering av ekonomin, Thatchers och Reagans nyliberalism, EU-medlemskapet, globaliseringen och ett par miljoner invandrare som till övervägande andel har tagit plats under den gamla underklassen där finnar, chilenare och turkar var överrepresenterade. Min generation har fått se Sverige färdas mycket långt ifrån den jämlikhet vi då hade.  

Under de 42 åren har vi haft borgerliga statsministrar i sexton år, alltså bara 38% av tiden. Nästan 2/3 av tiden har alltså Socialdemokratiska regeringar styrt, men med allt svagare mandat. Stefan Löfvéns avtal med Liberalerna och Centerpartiet är ett bra exempel. För att behålla makten 2018 fick S acceptera reformer som drev på ojämlikheten både mellan klasser och kön.

Därför är det bättre att jämföra utvecklingen av ekonomisk ojämlikhet (Gini) med andelen röster i olika val (se nedan). Ju större andel röster som går till höger, desto mer växer ojämlikheten.  

I bakändan på ojämlikheten kommer våldsbrott och annat som gör hela Sverige otryggare och mindre lyckligt (se bild nedan).  Vi kommer allt längre det Bullerbyn-jämlika idealsamhälle som jag och mina vänner växte upp i.

Idag beskriver DN den här problematiken och bland annat ”Great Gatsby-kurvan” som visar hur mycket lättare det är att klättra på den sociala stegen när det inte är så långt mellan socialgrupperna (pinnarna i stegen).  

Det gör kanske inte så mycket för mig som växte upp med en direktör till pappa och en direktör till mamma, men det är väldigt viktigt för samhället att folk kan påverka sin egen situation.  Jag tror det är där en stor del av förklaringen ligger till att våldet är så mycket större i samhällen med stora klassklyftor.

  • Men min egen lycka då? Är inte den mest beroende av hur mycket pengar jag själv tjänar?
    Hela 70 procent av Sveriges befolkning tjänar ju mer än vad deras föräldrar gjorde.

Inkomsten förklarade som sagt en procent av lyckan i den analys jag gjorde åt Wise med femtusen svenskars svar som bas.

Men när jag subtraherade hur mycket folk i samma postnummerområde tjänar från respondenternas inkomster; då dubblade jag den siffran. Det är alltså DUBBELT SÅ VIKTIGT att tjäna mer än grannarna, eller åtminstone inte tjäna mindre än vad de gör, som det är hur mycket du tjänar.  

Som Suleiman Nyambui, bronsmedaljör på 5000m i OS 1980, sa:

Det är mycket lättare att vara en fattig svart man i Afrika än att vara det i USA.

Suleiman Nyambui, Bronsmedaljör på 5000m i OS 1980, vinnare av Stockholm Marathon och utbildad vid University of Texas.

I Afrika är den fattige omgiven av folk i ungefär samma situation. Du ser bara folk i samma situation omkring dig. Då är det inte så jobbigt i att vara fattig i Afrika. Det är det i USA.

Posted in Gini, Jämlikhet, Politik

Forskning 4: Köp inte medarbetarundersökningar av Theranos

Theranos var ett korthus. Det är också många av de appar som HR köper tjänster av.

Ett år pluggade Elisabeth Holmes till Kemiingenjör på Stanford. Sen kände hon att det var dags att revolutionera biologin.  Med den självsäkerhet som ungdomlig naivitet skänkte henne drog Elisabeth Holmes in närmare tio miljarder kronor till sin blodanalys-maskin ”Edison”.   Styrelsen bestod av tunga namn som Henry Kissinger och USAs försvarsminister, men inga biologer eller kemister.

Många labbstudier visar att vi litar på de självsäkra, till och med när vi vet att den självsäkre gång på gång haft fel, medan den akademiskt resonerande osäkre framstår som velig, trots en historia av bättre hitrate.

Vi vet hur det gick: 2015 konstaterade Stanford-professorn och epidemiologen John Ioannidis att inte en enda referentgranskad studie om Theranos metod hade publicats. Strax därpå kom journalisten John Carreyrous artikel i Wall Street Journal.  Då föll korthuset.

Korthuset gör till slut det enda som korthus kan göra: falla

Något liknande ser vi i inom HR.  De digitala lösningarna för bättre hälsa, motivation, motion och lägre personalomsättning poppar upp snabbare än svampar efter ett höstregn. Vi som var med för 25 år sen kommer känner igen ”dot-com-racet” och misstänker att vintern kommer även denna gång.  De billiga pengarna blir dyrare och företagen kommer märka att ribban plötsligt ligger på en högre höjd. Många kommer då riva ut sig.

Mitt råd är att vara tveksam till de företag som bara består av ekonomer och ingenjörer.  Där har du HRs motsvarighet till Theranos.  Inom mitt område ser jag företag som säljer medarbetarundersökningar och barometrar utan att ha en enda beteendevetare i personalen. De är som sjukhus utan läkare.

De kanske har benchmarks med 50 miljoner svar från olika industrier, men vet inte varifrån de kommer och datan är ofta systematiskt snedfördelad. De säljer “benchmark för banker” utan att någon i företaget vet vilka banker eller ens från vilket land. Ofta är det amerikanska värden från till exempel Glassdoor, som är en öppen tjänst där folk svarar på frågor om sina före detta arbetsgivare. Att jämföra de resultaten med en medarbetarundersökning i SEB eller Handelsbanken är som att jämföra äpplen med pumpor.  Jag kan leverera lika pålitliga benchmarks med hjälp av en tärning.

Om någon av mina elever vid University of Wisconsin hade gjort en sån jämförelse så skulle hen ha fått skriva om den delen av uppsatsen, men i företag utan beteendevetare är det ingen som kritiserar det.  Att statliga riskkapitalister som Vinnova, Almi och privata investerare tror på de här företagen är en sak. Det som fascinerar mig är att så många HR-avdelningar blint köper tjänster som jag efter fem minuters googlande ser är beteendevetenskapliga korthus.  

Därav mitt tips: Kolla igenom personalens bakgrund. Om det saknas beteendevetare så bör du själv ställa frågor om allt som luktar metod.

  • Varför tror ni att de här frågorna är rätt frågor här hos oss?
  • Varifrån kommer benchmark?
  • Hur vet ni vilka resultat som är viktigast att jobba vidare med?
  • Får jag prata med den forskare som ni refererar till?

Tagged with:
Posted in Analys

Svenska folkets föränderliga värderingar

När jag tänker på värderingar, så ser jag en ek framför mig. Den har vuxit i flera hundra år för att komma dit den är, och den kommer förändras väldigt sakta och förutsägbart. Ibland är den bilden helt fel. En del av de förslag som nu läggs i Sveriges riksdag tyder på att min tankebild är helt fel. Svenska folkets värderingar är nog igen 500-årig ek, och att forma den växten går just nu ganska bra. Kirkegaards klassiska

“Om vi vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste vi först finna henne där hon är och börja just där är en bra startpunkt, och regeringens utredning av en angiverilag är ett bra exempel.

I det förrförra valet tog Jimmie Åkesson tydligt avstånd från partiets krav att alla offentligt anställda måste ange de papperslösa de mötte i jobbet. “Vårdpersonal ska ägna sig åt vård” sa han, som DN skriver i dagens ledare. Det svenska folket var inte redo för ett sånt krav, och det kändes nog betryggande för vårdpersonal, lärare och andra offentligt anställda. Sverigedemokraterna kändes rimliga, och ökade till nästan 13 procent i det valet.

I det förra valet var Sverigedemokraternas krav tillbaka, nu med Jimmies stöd, men nu var Moderaterna inte redo. Nu tyckte Tobias Billström att ett angiverisystem inte är något “som hör hemma i Sverige utan mer är något som vi förknippar med länder som Östtyskland eller Nordkorea”. Sverigedemokraterna steg till nästan 18 procent.

De här 13 respektive 18 procenten var nog inte stora anhängare av ett angiveri-samhälle, men eftersom de har valt Sverigedemokraterna får de acceptera den här delen av politiken. Det stora hotet var ju horderna av invandrare.

Nu är Sverigedemokraterna uppe i 20,5 procent av rösterna. Moderater, Kristdemokrater och Liberaler har Sverigedemokraterna att tacka för regeringsskiftet. Nu är angiveri-samhället redo att utredas för att så småningom kunna bli svensk lag. Förändringen är hissnande.

Den beteendevetenskapliga gurun Karl Weick fann för länge sen att beteende driver värderingar mycket bättre än värderingar driver beteende.

Handlingar driver värderingar effektivare än värderingar driver handlingar


Det aktuella beteendet här är att ha röstat på Sverigedemokraterna. Att folk gör det är inte konstigt. Jimmie Åkesson ger i debatt efter debatt det mest sympatiska intrycket av alla partiledare, och löftet om 10 kronor lägre literkostnad vid pump är förstås mycket attraktivt för alla ägare av bensin- eller dieseldrivna bilar. Dessutom kan nästan 1/5 av Sverigedemokraternas röster förklaras av hur stort folk bor i Sveriges kommuner. Där man har många kvadratmeter bostadsyta att värma upp, där var löften om snabbt lägre elpriser lovande. Där finns det också många grannar som röster på Sverigedemokraterna.

Det är lite som när Hammarbys fans på en fotbollsmatch kan vara ense om att “det var straff” medan inga AIKare håller med, fast de allihop såg samma händelse. Vår identitet påverkar vår syn på saken. Om vi är Sverigedemokrater och angiveri-lagen är en del av Sverigedemokraternas plattform, då köper vi det. Vi vill gilla det som “våra” politiker gör, precis som vi vill höra att den bil vi har köpt är en bra bil. Vi blir selektiva i vår uppfattningsförmåga. Volvo-ägare är mottagligare för positiv information om Volvo och för negativ information om Volkswagen och Toyota, osv. Vi VILL ha gjort ett bra val, och även i politiken.
När sen Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson driver samma fråga: då accepterar många borgerliga väljare det som för ett tiotal år sen skulle ha varit helt otänkbart.

Lite här, och lite där. Så förändras ett folks värderingar.

Posted in Politik

Vem köper BCGs analys av hemarbete?

En och en halv miljon svenskar jobbade hemma under pandemin. Två av tre gillade det.   Baserat på det enkla resonemanget förstod Professor Stefan Tengblad, Dr Petri Kajonius och jag för två år sen att ungefär en miljon svenskar kommer vilja jobba hemifrån åtminstone ett par dagar i veckan.
Så blev det också.

Från flera företag kom invändningar, men i vår studie svarade 60% av de hemarbetande svarade att de hade uppnått sina affärsmässiga mål under pandemin, och hälften av de återstående 40% hade bara lite för otydliga mål för att kunna veta om de gjort det.

I den sakta växande kurvan över antalet svenska patent syns inga spår av pandemin. Tillväxten tuffade på helt obehindrat, så innovativiteten avtog aldrig.  Det gjorde inte produktiviteten heller.

Det mesta pekar på att hemarbetet ökade produktiviteten
BCG om hemarbete i Dagens Industri

I Dagens Industri påstår Boston Consulting Group (BCG)s Erik Flinck att mötena blir längre och att besluten tar längre tid. The Economist säger att mötena blev kortare under pandemin än de fysiska mötena var före pandemin.  Jag litar mer på The Economist än på ett enda företags subjektiva upplevelse.  Kanske gör BCGs nedsolkade rykte efter Nya Karolinska-affären kan ha gjort att just deras Svenska projekt drar ut på tiden, men Erik Flinck har med stor säkerhet rätt i att de 1500 förändringsprojekt som BCG driver tar längre tid nu än tidigare eftersom fysisk närvaro är ett starkare medium. Mätningar av spegel-neuroner i hjärnan bekräftar det som vi egentligen vetat sen åtminstone femtio år.  Vill man påverka människors beteende så är det oslagbart att fysiskt ta sig till deras arbetsplatser för att ha en dialog med dem, öga till öga.  Därför har också generaler och kungar som ridit tillsammans med sina soldater ofta lyckats bättre i krig.

Från att förändringsprojekt tar längre tid till att distansarbete är ett haveri för företagen är det logiska steget långt. Så länge företagen går bra så är det långsamma förändringsarbetet kanske av godo.  Jag minns tyvärr inte vilken professor vid Handelshögskolan det var som liknade mellanchefer vid tätningsskiktet våtrum; deras uppgift är att skydda verksamheten mot toppchefernas alla förändringsprojekt.   

OM BCG exempelvis har ett uppdrag i Ericsson så är det 400 kontor att besöka för att ha den där dialogen öga till öga. Det är svårt nog, men det blir mångfalt värre om de drygt hundra tusen anställda jobbar hemifrån. Ericsson har ju sen länge inte ens plats för alla anställda att ses på något kontor.  Ericssons aktieägare skulle knappast vilja se en dubblering av de 400 kontoren vare sig i antal eller i kvadratmeter. Det skulle ju sänka lönsamheten och därmed även aktien.  

Det är också möjligt att Erik Flinck agerar i ett kunduppdrag. Det finns en bransch som verkligen lider av hemarbetet: de kommersiella fastighetsbolagen. Där har börskurserna halverats i år och då har vi ännu inte sett konsekvenserna av hybridarbetet fullt ut. Allt eftersom företagens hyreskontrakt går ut är det klart att många vill omförhandla till mindre kontor än tidigare.

Börskursen i år för två stora kommersiella fastighetsbolag

Så vem köper BCGs analys?

För en del är hemarbete ett reellt problem

Målgruppen för rubriken att ”Distansarbete är ett haveri för företagen” är tyvärr chefer som inte vill att deras medarbetare ska jobba hemifrån.  

Den kan till exempel vara chefer med stort kontrollbehov. De som led under pandemin och som fortfarande är frustrerade över att de inte kan ställa sig upp och genast se alla sina medarbetare.  

En trolig andra grupp är chefer med maktabstinens. Att vara det högsta hönset i en grupp är förstås en positiv känsla. Det driver självkänsla och är oundvikligen beroendeframkallande. Den abstinensen upplever de allra flesta före detta chefer som en skön medvind, men att vara chef på distans var knappast lika tillfredställande som att vara det på kontoret.   

Högre chefer lägger generellt också mindre tid och pengar på att ta sig till kontoret. BCGs chef Erik Flinck har en liten trevlig promenad på en dryg kilometer till kontoret. Det har han gemensamt med många av de högre chefer som kräver återgång till kontoren.  Kanske inser de inte hur atypiska de är.  

Medelsvensson sitter 31 minuter i bil eller kollektivtrafik för att ta sig till jobbet. Det är en timme om dagen som försvinner. Fem timmar varje vecka. Ingen vardaglig aktivitet suger så mycket lycka som jobbtransporterna (utom för den lilla minoritet som går, joggar eller cyklar dit).

Pendling fem dagar i veckan från förorten, eller en dag i veckan från gården på landet

I värsta fall blir det med hemarbete som med klimat- och miljöfrågorna: en höger-vänster-fråga.
Det är helt orimligt, men det kan bevisligen ske.     

Tagged with: ,
Posted in Analys

Forskning 3: Köp inte billiga samband

Ett genomgående samband i alla enkäter är att man antingen är nöjd eller missnöjd.

Om du tvivlar så kan du be din leverantör av marknadsundersökningar, kundundersökningar eller medarbetarundersökningar köra en klusteranalys på resultaten från den senaste enkäten.

När vi besvarar lite längre enkäter så blir det ganska snart ett spår på antingen höger eller vänster sida av svarsskalan. En del rör sig mellan 1-3, andra mellan 3-5 i samma femgradiga skala.

Därför är alla sambandsanalyser mellan olika frågor i samma enkät ”billiga samband”.  Det är självklart att nöjdhetsfrågor som NKI eller NPS summerar en stor del av variansen i en kundundersökning. En fullständigt irrelevant fråga som ”gillar du spenat?” brukar fungera rätt bra den med, om den ligger i slutet av enkäten.  Av det bör du inte dra slutsatsen att era kunder vill ha spenat på julbordet, eller att spenat ska vara en komponent i er kommande logotype.  Sambandet mellan frågorna ”tänker du fortsätta köpa våra tjänster?” och ”gillar du spenat?” är bara ett billigt samband. Skräp.

Såna skräp-samband publiceras ofta i affärspressen.

”engagerade medarbetare är X% mer villiga att jobba utöver vad som väntas av dem?”

Frågorna:   

  • Är du engagerad?
  • Är du villig att jobba utöver vad som förväntas av dig?

…återfinns ofta i samma index (t.ex. organisatorisk idenfitikation) och de hör ihop som ler och långhalm; som snuva och hosta i november eller som tunnare kläder och gladare miner i april.

Frågan ”Är du nöjd med din lön?” kommer alltså ha ett starkt samband med ”är du motiverad?” i samma medarbetarundersökning, men när jag har samkört faktiska löner mot motivation så finns det inget samband. Den analysen visar vad som händer när du Åke högre lön än Håkan: ingenting. Åker blir inte ett dugg mer motiverad. Men analysen av frågor i samma enkät skulle få dig att tro det.

Jag vill ju inte att det ska bli som med den lille pojken vars föräldrar ville att han skulle spela basket, eftersom de hade sett att basketspelare är långa.  

Posted in Analys

Forskning 2: Vi nöjer oss med signifikans

Service profit chain

Många undersökningsföretag agerar som om “forskning” vore en Kung Midas-effekt: vi har haft kontakt med en forskare, alltså har vi “forskning”. Det viktiga är istället vilken forskning de gör själva. Service Profit Chain är ett bra exempel.

Nöjda medarbetare ger företaget nöjda kunder och då klirrar det i kassakistan. Det är i korthet historien bakom Service Profit Chain. Service profit chain är ett bra exempel på beteendevetenskaplig “forskning” som de flesta lite större företag verkligen borde bedriva.

För de allra flesta företag fungerar Service Profit Chain som en modell för att nå lönsamhet och tillväxt* men eftersom kunden nöjer sig med “signifikans” får de den modell som är enklast och billigast för konsulten att ta fram. Det är den gula varianten nedan. Den kanske förklarar 0,5 procent av variansen i lönsamhet. Det låter bra tills du ser att den blå modellen förklarar 50 gånger så mycket av lönsamheten i samma bank. Problemet med den blå modellen är att den är resultatet av kvantitativ analys “forskning” på datan i det aktuella företaget. Det är alltså en skräddarsydd modell. Den är dyrare och mer tidskrävande att ta fram.

När du väljer den gula modellen så får du råd som inte ökar lönsamheten lika mycket som när du väljer den blå modellen.
Det gäller inte bara eNPS/NPS (employee Net Promoter Score). Det gäller även NMI/NKI (nöjd medarbetare/nöjd kund index) och alla andra standardiserade nöjdhetsmått, även om de flesta fungerar lite bättre än just NPS.

Problemet är som om du skulle mäta antalet bilar som passerar Jönköping för att förklara flödet av människor ut och in i Sverige. Det finns säkert en samvarians, men om du verkligen behöver veta hur många människor som passerar våra gränser så är det vid våra gränser du behöver mäta. Det är lite bökigare.

Mitt första jobb** var som Management Trainee på Trygg Hansa. Då berättade Näringslivs-divisionens Controller att det vanligaste misstaget för en controller är att mäta det som är lätt att mäta, och därmed missa att mäta det som är viktigt. Det är det misstaget vi talar om. Den gula kedjan ovan är lätt att mäta. Den blå är mer krävande.

OM ditt företags vinst är 1 miljard per år så kan du tänka dig att den gula kedjan är värd fem miljoner medan den blå kedjan är värd 250 miljoner. Riktigt så enkelt är det inte, men nästan. Låt säga att den kvantitativa analysen för att skapa den gula kedjan kostar tjugotusen kronor medan blå kedjan kostar hundra tusen kronor.

Är det då inte helt fel ställe att spara pengar på?

*Såna analyser har jag lärt mig att inte göra i monopol, för där är nöjda kunder olönsamt. Så är det för service-företag när det är en stor konferens i stan. Överskottet på kunder betyder att man får pressa personalen till att hantera så många kunder som möjligt. Då kan det bli som på akut-intagen under Corona. Vill du uppleva det kan du åka som turist till centrala Paris på våren eller hösten, eller till Spanska solkusten under semestern.

**Efter åren som lärare vid University of Wisconsin i Milwaukee, USA.

Posted in Analys

Baserat på Forskning

”Baserat på forskning” står det i varenda folder jag fick med mig från ”Personal & Chef” på Kistamässan i förra veckan.  Alla medarbetarundersökningar, appar och system som riktar sig till HR  är ”baserade på forskning”.  Det chockerande är hur mycket innehållet i den formuleringen varierar.

VD i ett av företagen har läst en bok av en renommerad amerikansk forskare. Jag frågade forskaren om det företaget. Hon hade aldrig hört talas om dem. Jag såg inte ett spår av hennes forskning i företagets modeller. De hade lika gärna kunnat skriva ”baserat på forskning av J.K Rowling” eftersom VD hade läst ”Harry Potter”.  Ett annat företag mailade sitt frågebatteri till en renommerad forskare som svarade att det där ser väl OK ut. Det var deras ”forskning”.

Är "forskning" bara en stämpel?
Är “forskning” bara en stämpel?

Om jag hade fått en krona för varje företag som marknadsförde ”forskningsbaserade” appar som ställer samma frågor till alla kunder så skulle det ha räckt till en lunch i kafeterian. Tyvärr är exakt samma frågor till alla företag inte är särskilt bra. Företag är olika inte bara beroende på människorna. Vad de gör och var de gör det gör att företag är som att jämföra äpplen med månlandare.  Relationer i företag kan vara dysfunktionella på hundratals olika sätt, och olikheterna blev ännu större 2020, när vi kom på att vi kunde jobba lika bra hemifrån. Jag säger inte att alla leverantörerna ljuger, men jag tvivlar på att de här produkterna skulle klara en forskningsrevision.

Så länge du inte ställer några motfrågor kommer mindre seriösa företag fortsätta urvattna begreppet ”forskningsbaserat”. Forskning är dyrt, jobbigt och tidskrävande. Jag har själv jobbat med det här i ett av de ledande företagen. Under de åren investerade det företaget mer än fem miljoner på forskning, kanske närmare tio.  Den investeringen gör det svårt att konkurrera prismässigt med leverantören som tyckte det räckte med ett mejl till en forskare.  

Så länge du som köper undersökningar inte bryr dig så vinner de oseriösa. Då är forskning väldigt olönsam.  Resultatet är att du får en ofullständig, eller felaktig bild av arbetsklimatet. I värsta fall åtgärdar du fel saker. Arbetsklimatet, motivationen, produktiviteten kundnöjdheten och lönsamheten i ditt företag blir sämre än den kunnat vara.

Så jag ber dig: kräv att få veta HUR de frågor som ställs är framforskade, och hur denna forskning hjälper dig att välja vilka frågor du ska prioritera.

En enkel fråga är hur många procent av omsättningen företaget lagt på denna forskning det senaste året och de senaste fem åren. Om det är mindre än fem procent så är det knappast ett kunskapsdrivet företag. Företag inom IT och medicinföretag lägger generellt över tio procent på forskning.

Posted in Analys, Kommunikation, Uncategorized

Big Quit blir Quiet Quit

Det är bara ett halvår sen vi pratade om ”the Big Quit”?  Då var konjunkturen på väg brant uppför och folk hade vant sig vid en frihet som många arbetsgivare inte ville låta dem behålla.

I bristyrken kommer vi få höra mer om det.  Rekryterare märker hur de jobbsökandes intresse snabbt svalnar när de förklarar att det är på kontoret jobbet ska utföras, och tvärtom när de kan berätta om att arbetsgivaren är flexibel.

– Men –

Lågkonjunkturen ändrar ekvationen för breda yrkeskategorier. Nu är kapital åter en bristvara och jobb något att eftersträva.  Typiskt är ett uttalande som Shantanu Despande, VD Bombay Shaving Co

”unga karriärister ska vara beredda att jobba 18 timmar om dagen”

Shantanu Despande, VD Bombay Shaving Co

Han tänker kanske att han jobbade 18 timmar per dygn, och det betalade sig. Då glömmer han att många andra jobbade precis lika mycket, men att bara någon promille kunde göra den typen av karriär som gjorde det rimligt att försaka hela sin vuxna ungdom.  Samma ”falska morot” gäller alla som köper lotter, barn som spelar fotboll eller hockey för att bli proffs (0,07% tjänar någonsin några pengar på sin idrott) och jurister/revisorer i partnerägda byråer, där ungdomarna förväntas slita hund i fem-sex år för att sen få veta om de blir upptagna som partners eller inte.  

På dödsbädden är för stort fokus på karriären det som flest män ångrar.

Herr Despande tänker nog också att de anställda inte har något val. Det tror många arbetsgivare när arbetsmarknaden krymper ihop som en misslyckad sufflé, men det är fel. De anställda har alltid ett val. Då är ”Big Quit” den mindre risken. Den större är ”the Qiet Quit”; att de anställda bestämmer sig för att göra nytta för den lön man får, men inte mer.

”OM min lön är en 543-del av herr Despandes lön, så räcker det att jag jobbar en 543e-del så hårt”.

I Sverige är lönespridningen förstås rimligare, men Vattenfalls VD Annika Borg tjänar 36 gånger medelsvenssons lön. Den löneskillnaden gör det retoriskt omöjligt för Annika Borg att säga till personalen att ”vi” måste jobba hårdare.

Min lön är en 36e-del av din lön.

Det påminner mig också om den svenske VD som på julfesten hoppade upp på ett bord och ropade till personalen att han bara vill ha de som älskar företaget och brinner för jobbet. De som känner så skulle köa hos honom. Han pekade också ut en kvinna i HR och föreslog att de som var där för att få en lön kunde köa hos henne så skulle de få X månaders lön för att säga upp sig. Det blev en lång kö till henne.

Han hade nog glömt det svenska ordet ”lagom”. Innan pandemin var ”lagom” att hinna gå förbi svampstället, att springa en runda innan middagen, att hämta upp barnen från dagis utan att komma springande med andan i halsen.

Under pandemin blev det normalt att kunna tvätta på arbetstid. Att kunna sätta en gryta på morgonen som man har koll på under dagen.  Att ta en halvtimmes paus från jobbet när barnen kommer hem från skolan. 31 minuters pendlande till kontoret betyder att tio timmar om i veckan går till den mest lyckosänkande aktivitet som finns.  

Problemet med ”Quiet Quit” är att det inte syns. Företaget har hela lönekostnaden kvar, men produktiviteten, kundtillfredställelsen och alla värdedrivande processer sjunker.

Innan du använder ordet ”Vi”; jämför publikens lön med din egen.
Innan du bestämmer att ”jobbet ska ske på kontoret”; lär dig vad det är du tvingar dem att försaka.

Om ett år kommer aktieägarna se skillnaden mellan om personalen jobbat med arbetsglädje, eller lagom.

Posted in Gini, Jämlikhet

Det viktigaste en politiker gör är att avgå.  

Hur illa vi Socialdemokrater, Miljöpartister, Centerpartister och Vänsterpartister än tycker om Sverigedemokraterna så erkänner vi förlusten. Ingen pratar om valfusk.
Nu glömmer vi att Ulf Kristersson ljög gång på gång under valspurten.   

Det gör den här veckan till en vacker vecka för Sveriges demokrati.

I år är det 225 år sen George Washington avgick efter åtta år som USAs president. Det borde vara en högtidsdag för alla amerikaner.

Magdalena Anderssons sista åtgärd som statsminister skulle kunna vara ett samtal till Donald Trump:

Titta Donald! Så här går det till i en demokrati.  

Posted in Politik

Är protesterna på H&M ett litet oväder, eller är det en orkan?

Barometrarna har aldrig varit viktigare än nu.

När Helena Helmersson och Karl-Johan Persson gick ut med beskedet att alla medarbetare måste jobba på kontoret minst fyra dagar i veckan så tog det inte lång tid innan protesterna kom.

Men är tusen underskrifter något att bry sig om?
– Är de tusen en liten arg minoritet, eller är de representativa?

Det är i de här lägena en barometer-enkät är så viktig.
OM engagemanget störtdyker tvärsigenom hela bolaget så vet Helmersson och Persson att många känner på samma sätt.

OM engagemanget vänder uppåt igen efter någon vecka, då vet ledningen att det inte var en viktig fråga.

MEN om engagemanget störtdyker för att sen ligga lågt, vecka efter vecka, då är det på sikt riktigt stora värden som försvinner för aktieägarna. När det närvarokravet träder i kraft i december så kan det redan ha orsakt H&M stora förluster.

Är alla arga, eller bara några få? Är det långvarigt, eller blåser det över?
OM H&Ms engagemang följer något som liknar den röda kurvan ovan så är det dags att sälja aktien, men den gröna kurvan är inget problem alls.
  • Skillnaden mellan personal som älskar sitt jobb och personal som bara är fysiskt närvarande; den är enorm även i en vanlig H&M-butik.  Som kund vet man nästan omedelbart.
  • När kunden inte trivs så köper inte kunden. Det är som att ha minusgrader i butiken.
  • Resten förstår du nog.

Ps. Med 30 års erfarenhet av att förklara mellan en femtedel och hälften av variansen av i stort sett alla värdeskapande processer i företag fascinerar det mig hur ofta företagsledningar tar såna här beslut utan att ha säkrat upp en chans att kolla hur det slår.

Posted in Aktievärdering, Kommunikation

Valrörelse, förhandling och samarbete

– På deras sida finns ingen gemensam insikt alls om problemens allvar. Än mindre någon gemensam uppfattning om hur problemen ska lösas, säger Ulf Kristersson och får svaret att oppositionen låter som ett hönshus.

Diskussionen om det egna blockets enighet och motståndarnas oenighet återkommer i varje val, med allt större styrka. Det är en onödig diskussion.

Inför valet har alla partier ett intresse av att profilera sig inför sina väljare. Då vill man vädra alla förslag som den egna väljarbasen tycker om. Ju fler sympatisörer man får fram till valurnan, desto bättre blir förhandlingspositionen efter valet.

I den förhandlingen kan vi också se varje utfärdat löfte till väljarna som ett förhandlingskort. Det parti som sitter med många kort på handen har en bättre chans att få igenom sina nyckelfrågor än det parti som bara har utfärdat några få löften.
– Möjligen ligger miljöpartiets bittra erfarenhet av förhandlingar inför Januariavtalet för snart fyra år sen bakom dess breddade plattform inför årets val.

Före valet har alla ett intresse av att framhålla sina unika frågor

Ju fler och större skillnader i valplattformar som ska enas efter valet, desto svårare blir förstås förhandlingarna. Men Sverige har ändå två block som vill sitta i regering tillsammans. Det trycket gör att de så småningom släpper de flesta av de krav som särskiljer.

Här var Alliansen unik. Man förhandlade före valet och kom överens om den gemensamma politiken. Det var bra för tydligheten och det var bra för moderaterna, men Alliansen visade sig vara skadlig för moderaternas samarbetspartners. Därför tror jag inte vi kommer få se den typen av samarbeten på många år.

Istället får vi den här återvändsgränden:
– Ni är inte överens!
– Jo, men NI är inte överens!

Skillnaderna mellan de två blocken är väldigt tydliga.
1. Låt skillnaderna avgöra vilket block du vill lägga din röst på.
2. Välj sen vilket parti du gillar bäst i det block du har valt.

Tagged with: ,
Posted in Kommunikation, Politik

Sommaren är kort, Konsulten regnar bort

När åskvädret drar in

Sommaren är slut. Som ett stilla sommarregn droppade de första konsultstoppen kring midsommar, och som ett sommarregn har det sakta tilltagit.

Som den svenska traditionen bjuder låter vi midsommarregnet droppa i nubben medan vi övertalar varandra om att det inte alls regnar. Möjligen ett trevligt midsommarregn som bara märks som stänk i nubben. En timme senare ställer vi oss, genomsura ända in i underkläderna, och erkänner att
Nej, nu regnar det nog ändå.

…men när åskvädret drar in så agerar vi först, och tänker senare

Nu är vi ungefär där.  Lågkonjunkturen drar in över Sverige som ett mörkt åskmoln med sneda streck under.  Nu är det inget stilla sommarregn. Nu är vi snabba att agera. Nu är konsulterna en rörlig kostnad. Hej då till dem!

Men orsaken till att företag ändå har konsulter är att mer blir gjort till lägre kostnader. Nästan alla konsulter är specialister. Därför önskar jag att alla ledningsgrupper har en lite djupare diskussion om vad som är viktigt i nuvarande läge.

Den första signalen om en annalkande lågkonjunktur brukar vara ett av EIBAS huvudsakliga områden: Medarbetarundersökningar.
För 30 år sen kallades de ”trivselundersökningar” och för 20 år sen dissades ”trivsel” som helt onödigt och icke affärsmässigt. Sen dess är medarbetarundersökningar det första som företagen drar in på.

Min egen insats de senaste 30 åren har varit att kvantitativt förklara först 1/5 av lönsamheten, sen successivt allt högre andelar av produktivitet, försäljning, kundnöjdhet, kundlivslängd, frisknärvaro på jobbet och till slut även börskurs med hjälp av just de här ”icke affärsmässiga” medarbetarundersökningarna. Det finns knappt en värdedrivande process som jag inte har förklarat 1/5 eller mer av med hjälp av medarbetarundersökningar de senaste 30 åren.   

Nu för tiden möter jag sällan en företagsledning som inte har hört, läst och förstått det här budskapet, men insikten verkar inte ha nått hela vägen ner till ryggraden där reaktionen på det annalkande åskmolnet beslutas. Besluten är desamma. Planerade medarbetarundersökningar skjuts på framtiden, eller ställs in.  Det är dåligt för mig, men på några års sikt är det lika dåligt för dina aktieägare. När engagemanget inte längre mäts så märks det inte vilka nedskärningar och effektiviseringar som halverar effekten hos företagets viktigaste resurs.

Betydligt mer affärsmässigt vore att skrota till exempel budgetprocessen. Fyrtio år efter att Jan Wallander beskrev hur värdelös den var och skrotade den i Sveriges mest välskötta bank jobbar de flesta chefer fortfarande sent på kvällarna från september till november för att få budgeten i mål, bara för att sen notera att ännu en budget inte kunde följas upp eftersom det hände saker som man inte hade planerat för;  
en lågkonjunktur,
en inflationschock,
ett krig
…eller en omorganisation.

En annan möjlighet är att sluta tvinga motvilliga medarbetare till kontoren. Fråga dem i stället hur mycket de kan tänka sig att jobba hemifrån. Ta sen konsekvensen och halvera kontorskostnaden, eller ännu mer.

En tredje möjlighet är att se över konsultköpen. Idag går många hushåll från ICA, Coop och Hemköp till Willys, ICA maxi eller Llidl för att få hushållskassan att räcka. Det är bättre än att säga till barnen att nu blir det potatis och havregrynsgröt i ett par år.  Företagens motsvarighet till det är att jämföra dyra amerikanska konsulter med billigare svenska eller baltiska motsvarigheter.

Fråga er själva: behöver ni det där gänget från Handelshögskolan som ser ut som mormoner men har glänsande kontor vid Stureplan?
– Kan någon annan göra samma jobb till lägre kostnad?

Posted in Uncategorized

Same shit, new name!

Johan Books artikel om skillnaden mellan motivation och engagemang ger mig kalla kårar. Problemet är inte Johan och inte artikeln heller. Jag gillar Johan och artikeln är verkligt välskriven. Jag rekommenderar den starkt.

Problemet är att jag har stått upp till midjan i det där träsket av halvsanningar. För ett drygt decennium sen hade jag och mina dåvarande kollegor på Netsurvey flera av Sveriges finaste multinationella företag på kundlistan, och vi var hårt ansatta av gigantiska amerikanska, och några brittiska konsulter.

Varje gång vi möttes satt det ett gäng doktorshattar på andra sidan bordet. Amerikanerna slog dunster i våra kunders ögon med benchmarks-värden innehållande 20-50 miljoner svar.  Det låter väldigt mycket bättre än vår lilla databas med ett par miljoner svar, men det är faktiskt ingen skillnad.  Dessutom var våra svar från svenska multinationella bolag och deras var från mer auktoritärt styrda amerikanska bolag så var våra jämförvärden var mycket mer relevanta.  

Sen hade amerikanerna ett trumfkort till:
vi mätte motivation, stolthet och trivsel på arbetsplatsen. De mätte engagemang. Wow!
– Hetare, bättre, mer affärsmässigt.

Jag fick i uppdrag att plocka fram en Engagemang-modell som skulle göra det möjligt att konkurrera med amerikanerna. En utmaning var Sapir-Whorf-hypotesen; att språket inte reflekterar verkligheten utan att det snarare skapar den verklighet vi upplever oss se.  Du har nog hört klyschan om att eskimåernas 14 ord för snö skulle påverka deras upplevelse av snö. Jag föredrar den om att Hindi har 400 ord för kärlek, och att det kan förklara varför det finns så många indier. Vi ser det vi har ord för och språket kan skapa skillnader som egentligen inte existerar. Ett sorgligt exempel på det är när Belgiska kolonisatörer delade upp Rwandas befolkning i Tutsier och Hutus. Långa Rwandier kallade Belgarna ”Tutsier” och de korta fick heta ”Hutus”. Vi vet alla vad det så småningom ledde till.

Ungefär det här hade jag bråkat med min underbara samarbetspartner Lasse Hessner om några år tidigare. Han hade gått ut i pressen med att ”Trivsel” inte var affärsmässigt, och att alla företag därför borde dumpa alla trivsel-mätningar för att i stället mäta Motivation.  I alla kvantitativa analyser jag kört hamnade trivsel och motivation i samma faktor och korrelationen mellan de två var som korrelationen mellan ost och smör i mitt hushåll: nästan 100 procent.  I såna här lägen är jag aldrig hänsynsfull. Lasse hade suttit därhemma på kammaren och tyckt till: gjort en Sapier-Whorf-uppdelning som egentligen inte fanns.  

Här måste jag sticka in ett litet stöd för Lasse:  Sen två år tillbaka har han fått rätt. När vi jobbar hemifrån så sticker trivseln i väg från motivationen och stoltheten. Trivseln handlar om hur det fungerar att jobba hemifrån. Motivationen och stoltheten om hur du känner för ditt jobb och din arbetsgivare. Det är inte svårt att förstå, men det är ändå sensationellt; som om Jupiter plötsligt skulle ha lämnat solsystemet.

Tillbaka till amerikanerna, Netsurvey och Engagemanget:
Jag lyckades övertala ett gäng kunder att få testa de amerikanska konsulternas engagemangs-modeller. Den korta historien är att resultaten var deprimerande.

De amerikanska konsulterna var skräddarna som sydde med guldtråd och våra kunder var kejsaren. Jag var än en gång pojken som påtalade att kejsaren var naken. Kom ihåg att den historien inte slutar med att kungen blir jätteglad och ger pojken prinsessan och halva kungariket.  Det gjorde inte den här historien heller.  

Kunderna gillade att Engagement är affärsmässigt, trots att vår modell hade förklarat 20 procent av variansen i lönsamhet och att det resultatet hade reproducerats sju gånger i olika bolag.  
Vår modell hette ju ESI (Employee Satisfaction Index). ”Satisfaction” var ungefär lika inne som axelvaddar och hockeyfrilla. BOM! BOM! BOM! En efter en försvann Netsurveys multinationella kunder till de amerikanska skräddarna.

Så tillbaka till Johan Books artikel: OM du känner dig entusiastisk inför ditt jobb så känner du dig också motiverad, och du känner dig engagerad.

Jag tror vårt språk har för många ord.
Jag bävar inför att min fru ska komma hem från en svindyr amerikansk kurs och fråga:
Älskar du mig, eller är du kär i mig?
– för då vet jag att det ena svaret är fel. HEEELT FEEEL!

De enda som tjänar på att vi skapar nya mätinstrument för vartenda ord i vårt vokabulär är giriga konsulter…som jag.  

Same shit, new name!

Tagged with: , ,
Posted in Uncategorized

Humankapitalet är nyckeln till allt

“Det finns ett samband mellan försäljning och lönsamhet!”

– Den braskande rubriken har du inte läst, eller hur? Inte heller den här:

“Det finns ett samband mellan R&D utlägg och antalet patent.”

eller…

“Det finns ett samband mellan reklam och försäljning!”

Det fältet har ändå forskats på sen 1960-talet. En metastudie fann att reklam förklarar ungefär 12 procent av försäljningen på kort sikt (elasticitet 0,12).  Lite mer för nystartade produkter, sällanköpsvaror och för företag som håller i reklamen år efter år, som Coca Cola, så kan reklambudgeten förklara ¼ av företagets försäljning.

Det är bra, men Hessner/Westberg-rapporten förklarade ju 1/5 av lönsamheten med hjälp av medarbetarundersökningar redan 1992!

Ingen viskar i styrelserummet ”jag har läst att reklam påverkar försäljningen”. Det självklara sambandet har man glatt plöjt ner miljarder kronor i år efter år.  

2022 är samband mellan engagemang och lönsamhet fortfarande nyheter!

Medarbetarnas motivation driver allt som är viktigt

Varenda konsult med självaktning har producerat såna här rapporter, varav de flesta är bättre än Lasses och min gamla rapport. Jag är själv skyldig till en handfull såna här rapporter, och de får fortfarande läsare!  Media skriver fortfarande om dem som om varenda en av de här rapporterna som om den vore den första.  

Det ÄR ingen nyhet längre.   Det BORDE inte vara någon nyhet.

Varje värdeskapande process i vartenda företag drivs av människor; engagerade människor som gör ett strålande jobb, ljumna människor som gör ett OK jobb, eller oengagerade människor som gör precis vad de måste för att inte få sparken.

  • Motivation driver lönsamhet (bevisat hundratals gånger sen 1991).
  • Motivation driver produktivitet. Been there, done that!
  • Motivation driver försäljning. Japp, den har jag bevisat många gånger.
  • Motivation driver kundnöjdhet. Den har jag kört 21 gånger (men nästa steg funkar inte i monopol-företag).
  • Motivation driver hälsa och frisknärvaro (också bevisad gång på gång i över 30 år).

Den här texten växlar med flit mellan orden ”engagemang” och ”motivation” eftersom det i praktiken är samma sak.  I stället för att ägna oss åt värdeskapande har vi som konsultar gentemot HR lagt orimligt mycket fokus på hårklyverier.  

För vi har viktigare saker att göra.

Med tanke på hur extremt väl genomforskat det här fältet är så borde det inte finnas någon tolerans för återkommande låga resultat i medarbetarundersökningar.  En grupp som har haft höga resultat byter chef och har plötsligt låga resultat. Då måste HR gå in och jobba med den nye chefen. Det sker alltför sällan. Tvärtom är det vanligt att chefen kan fortsätta flera år utan att ändra sig.

Vi vet att det sänker kvaliteten.

Vi vet att det sänker kundnöjdheten.

Vi vet att det sänker de interna leveranserna till andra team i organisationen.

Men ingen blir chef utan att vara verbalt kompetent. Chefen kan ofta prata sig ur ett dåligt resultat i en medarbetarundersökning, och till och med förklara en lång svacka där den tidigare chefen hade höga resultat.

Den verbalt kompetente chefen lyckas få HR att glömma Ockhams rakhyvel: Den enklaste förklaringen är oftast den rätta.

20 medarbetare ger dig låga värden i medarbetarundersökningen. Det är antagligen så här enkelt: Du är inte en bra chef. Du ska ha ett jobb du är bra på.  

De orden bör HR uttala mycket oftare.

Så varför tål vi låga resultat i medarbetarundersökningar?

Posted in Aktievärdering, Analys

Det vet du inte alls!

Jag vet vem det är!
Säkert hundra gånger har jag hört chefer säga det. Oftast när de får lägre resultat i medarbetarundersökningar än de förväntat sig.

Konfidentialiteten har förstås stoppat mig från att ge chefen någon feedback på den här “vetskapen” men som generell princip kan jag säga så här: Det vet du inte alls!

Som konsult har jag kunnat kolla. När chefen har sagt namnet så har jag ibland kollat (det är inte längre tillåtet att kolla) och chefen har nästan alltid fel. Det är nästan alltid någon eller några andra i gruppen som har lämnat de lägsta omdömena.

Blind surprised smiley
Inse att du är blind

Medarbetaren som chefen tror är hens kritiker är snarare den i gruppen som är mest öppen med sin kritik. Den medarbetaren berättar i praktiken vad de andra tycker, men inte säger till chefen. Därför är den medarbetaren värdefull.

Som chef önskar jag att du inte försöker göra dig kvitt den här medarbetaren. Se henom inte som din motståndare. Ta hellre en fika en och en. Lyssna och fråga “Jag vill inte höra några namn, men är det fler än du som tycker så här?”

Den medarbetaren bär på lärdomar som du behöver. Lärdomar du inte kan få av hundra konsulter, eller på tusen timmar på ledarskapskurs.

Tagged with:
Posted in Kommunikation

Putin 4: Vad är en nation?

I Ruben Östlunds fantastiska satir ”the Square” frågar konstkuratorn en ung journalist vad som händer med hennes väska om han placerar den i en av museets utställningar. ”Blir den konst?”

Den frågan är rätt gammal.  Marcel Duchamps ställde konstvärlden inför den frågan redan 1917, när han slog sönder en urinoar och ställde ut den som konst.  De flesta har sen dess landat i begreppet intersubjektivitet*. Det är konst om folk tycker att det är konst.  Det räcker inte med att en person tycker att det är konst. Många måste hålla med. Lars Vilks bygge ”Nimis” är på väg att bli konst, medan hans rondellhundar knappast blir något mer än en provokation.

Är det konst för att väskan står i en utställning? Slutar ett land existera för att jag tycker det?

Nationer är lika abstrakta som konst. Precis som konst finns nationer i den utsträckning som folk anser att de finns.  

Somaliland är ett bra exempel. För drygt 30 år sen bröt sig Somaliland ur Somalia. Sen dess har Somaliland varit ett fungerande och demokratiskt samhälle medan Somalia har existerat i varierande nivåer av kaos. I Somaliland är det ingen tvekan om att man är ett eget land, men inget annat land i världen har accepterat Somaliland.  Somalilands existens som nation går alltså att ifrågasätta.

Kurdistan är ett annat exempel. Befolkningen finns bevisligen, även om Turkiets president Erdogan till och från förnekar det.  Kurderna själva ser det som självklart att deras nation ska existera på en del av Iraks, Irans Syriens och Turkiets nuvarande områden. Många håller med dem och med myrsteg rör sig nationsbygget mot någon sorts intersubjektivitet, envist bekämpat av de länder som ska lämna ifrån sig territorium.

I Aleksandr Lukasjenkos Belarus har har befolkningen ansett sig vara en egen nation, och den tolkningen har varit internationellt förankrad, men där har besluten att släppa in rysk militär och att låta Putins krig utgå från Belarus snabbt skapat en tveksamhet om Belarus existens. Som i en bisats ser vi en nation sväljas av Ryssland utan något som helst motstånd.

Men när det gäller Ukraina står Vladimir Putin där helt själv, med en helt egen tolkning. Pratet om att Ukraina inte fanns före 1991 är ett försök att övertala framför allt ryssar, men inte ens ”bästa vännen” Xi Jinping håller med.

Med så kompakt motstånd från 44 miljoner Ukrainare och från det internationella samfundet är Putins historiska revisionism ett betydligt hopplösare projekt än om journalisten hade ställt sin väska i utställningen.

*Intersubjektivitet är när olika bedömare från olika perspektiv håller med varandra. Intersubjektivitet är det närmaste man kan komma objektivitet i sociala sammanhang. Intersubjektivitet är en nyckel till EIBAs verksamhet.

Posted in Kommunikation, Politik

Putin 3: Snabbt och långsamt beslutsfattande; Uppdaterad

Politiker gillar inte snabbt beslutsfattande. Det är nog bra. Politiska beslut ska vara väl genomtänkta. En utredning ska tillsättas och bollas med alla upptänkliga instanser.  

Politiker vill helst gå, men ibland tvingas även de sprinta

En vanlig övning i beslutsfattande går ut på att svara när man har tillräckligt mycket information för att kunna fatta beslut. Inom näringslivet är det en viktig övning.  Steve Jobs har berättat att Microsoft låg långt före Apple i utvecklingen av de platta skärmar som kom att heta Ipad, eftersom Jobs och Apple vann loppet om att hinna först ut på marknaden med sin produkt. På det här temat finns det tusentals historier, från näringslivet.

Politikers tidshorisont finns sällan i kris. Då måste snabba beslut fattas.  Det kan bli lite som att sätta en maratonlöpare i startblocken för att springa 110 meter häck. Många av oss minns när tsunamin slog till för arton år sen.  Statsminister Göran Persson var julledig.  Utrikesministern fick information, men hon hade ju biljetter till en teaterföreställning. Ministern som var ansvarig för sjukvård åkte på semester, och statsministerns statssekreterare verkar ha varit upptagen med sin älskarinna. Svenska journalister hann landa i Thailand innan Göran Perssons regering ens hade börjat agera.  Som finansminister såg Magdalena Andersson det pinsamma fiaskot från första rad.

Rysslands fullskaliga attack på Ukraina är också en plötslig kris.  Här står vi och ser en diktator begå våldtäkt på ett neutralt, demokratiskt och fredligt europeiskt land med blågul flagga. Krim, Donetsk och Luhansk var tydliga varningstecken, liksom Syrien, Georgien och Tjetjenien. Ändå kunde vi inte tro våra ögon och öron den 22a februari.  Vi kunde inte tro att Putin så fullständigt skulle strunta i allt vad europeisk rättsordning heter.  

Jämfört med 2004 är Sverige snabbt ur startblocken. Drygt tre veckor efter attacken har vi både hunnit skicka vapen till Ukraina och höja försvarsbudgeten till de två procent som Nato förväntar sig av sina medlemmar.  Den som inte tolkar det senare som en av många förberedelser för medlemskap i Nato är nog naiv. Kanske togs det preliminära beslutet i Magdalena Anderssons och Finlands president Sauli Niinistös samtal med USAs president Joe Biden i början av Mars.

För att vara ett så stort beslut är frågan om medlemskap Nato är inte så komplex. Nato har ju funnits sen andra världskriget och både fördelarna och nackdelarna är väl kända. Bland de större nackdelarna är risken för att i krigstid kunna tvingas ha kärnvapen i vårt land, och förstås att Donald Trump kan vinna tillbaka vita huset om två år. I Trump-scenariet är vi bättre skyddade som medlem i Nato än som innehavare av ett bilateralt avtal med just USA. Syriens kurder kan intyga hur lite ett avtal med Donald Trump är värt. Nato pratade Donald Trump förstås oavbrutet illa om, men han kunde inte montera ner det.

Trögheten fanns snarare hos det socialdemokratiska partiet. De tusentals gånger en socialdemokrat har talat om att “alliansfriheten har tjänat oss väl” har skapat en tröghet som försvårat beslutet att gå med i NATO. Debatten som förts i digitala möten har varit nödvändig, men alltför snabb för att egentligen övertyga förespråkarna för alliansfrihet om att det är dags att lämna den positionen. Den processen kommer analyseras i många år framöver, men redan nu kan fastslås att Magdalena Anderssons stora goodwill i partiet var en förutsättning. [Tillagt 18e maj].

Vårt försvarssamarbete med Finland är inte heller något skydd om Kreml ser oss två som två delar av samma munsbit.  Tillsammans är vi ynka 15 miljoner innevånare utspridda på en yta som är 30 procent större än Ukraina, med 1340 km landgräns till Ryssland och en snudd på oändlig gräns för landstigning från sjöss. Med facit i hand kan Vladimir Putin nog ångra att han inte anföll oss istället för Ukraina.

En fördel med att snabbt gå med i Nato vore förstås kommunikativ. Ryssar, Vladimir Putin och alla andra förstår varför vi ger upp en 200 år gammal neutralitetsprincip.

Så på frågan hur Kreml kommer att betrakta en finländsk anslutning till Nato, hade Niinistö en mycket träffande replik:

”(Ryssland), ni orsakade detta. Titta i spegeln.” [Tillagt 18e maj].

Den största fördelen med att snabbt gå med i Nato är nog Putins hot om militära konsekvenser om Sverige och Finland skulle gå med i Nato.  

Om rädslan för att Putin skulle bli så provocerad av att Sverige vill gå med i Nato är så stor att vi till och med avstår från att fatta våra egna beslut på detta centrala område gör vi nog klokt i att illa kvickt gå med…

Alice Teodorescu Måwe

Det är till och med enklare än så:
Den ryska militären är ju upptagen på annat håll.

Posted in Politik

Putin 2: Skilj på omsorg och kamp

Inte sen andra världskriget har vi haft ett fullt krig i Europa.
Det har gjort oss vana vid att krig är något som sker långt bort; något som inte berör oss.  Därför har vi agerat med omsorg, ungefär som vid jordbävningar och tsunamis.   
Vi skickar pengar till UNHCR, rädda barnen, läkare utan gränser och röda korset. Man kan säga att vi har blivit prajmade att reagera på kriser med omsorg.

Det intuitiva svaret på varje kris är det som fungerade i den förra.
2015 var filtar och mottagande rätt. De flyktingar som då fick en plats i ett svenskt hem har det generellt gått bra för.  Nu gör vi oss klara för att ta emot Ukrainska kvinnor och barn, och det är bra.

Men kriget i Ukraina är annorlunda.
Som Zelenski sa till USA: Jag behöver ammunition, inte en limousin.  

Nordic Ukraine Forum är tydliga med att Ukraina vapen och militär utrustning för försvaret av sitt land, demokrati och den europeiska rättsordningen. Det ligger i Sveriges snäva egenintresse att se till att Ukraina får det. Om Putin vinner i Ukraina, då är Sveriges oberoende och säkerhet i gungning.

Därför är det bra om vi skiljer på omsorg och kamp.

Omsorg är bra. Det är fint att Europa tar hand om de miljoner flyende kvinnor och barn som lämnar Ukraina. Det är extra fint att de länder som tidigare har varit mest motsträviga att ta emot flyktingar nu står längst fram och är mest generösa. Det visar att xenofobi och generositet inte alls är motsatser.  Det ska applåderas. Efter mina år med ett polskt dotterbolag kom jag fram till att den polska xenofobin framför allt är religiös. Anmärkningsvärt många polacker skyllde fortfarande Polens problem på judarna, trots att de polska judarna närapå utrotades i andra världskriget. När flyktingarna från Afghanistan och Syrien kom så var det Islam man var rädda för. Den rädslan finns inte när det gäller ukrainare.

Magdalena Anderssons kommentar (att den här gången tar vi bara emot vår rättmätiga andel av invandrarna) är också ett svar på den förra krisen. 2015 var det Sverige och Tyskland som tog emot lejonparten av invandrarna som kom. 2022 kommer de flesta troligen stanna i östeuropa, och om Ukraina lyckas skaka av sig den ryska björnen så kommer de flesta vilja åka hem igen.  

Även av det skälet är det viktigt att Ukraina vinner. Då stannar huvudsakligen de som har hittat ett bättre jobb i Sverige än vad de hade i Ukraina. Resten åker hem för att bygga upp hemlandet.  

I det scenariot fungerar det att härbärgera flyktingar i stora förläggningar. Det som var ett av de stora misstagen 2015-16. Om de ska tillbaka så är förvaring acceptabelt, men om de Ukrainska flyktingarna ska integreras i Sverige så är Bert Karlssons och Jan-Emanuel Johanssons stora förläggningar en katastrof. Där startade utanförskapet.  Vid en Ukrainsk förlust så är nog de flesta här för att stanna.

Skilj på omsorg och kamp
Först ska vi skilja på Omsorg och Kamp. Det första kan inte ersätta det andra.

Europa står inför ett vägskäl.  En rysk förlust mot ett litet demokratiskt grannland skulle stärka den europeiska rättsordningen mer än tusen kongresser och konferenser kan göra.

Därför är det viktigt att vi stöder Ukrainas kamp. Det gör vi med militär utrustning och vapen. När Ukraina bad om NLAW/Robot 57 som de har sänkt så många ryska tanks med, så gav Sverige istället Robot 86. Den kan stoppa en trupptransport, men det räcker ju inte.

Varning för en stötande liknelse: Rysslands angrepp är en våldtäkt. Sverige och resten av Europa står bredvid. Vi ropade “stopp” men ingrep inte fysiskt. När Ukraina bad om pepparspray så gav vi dem en pepparkvarn.

Vi kan bättre.

Posted in Politik

Vad vill vi behålla?

Snart en hel vecka utan restriktioner! 

En vecka med ogenerad trängsel tunnelbanor och bussar.

En vecka med fysiska möten och spontant prat med kollegorna vid kaffemaskinen på kontoret.

En vecka med prat med folk som vi vet inte har pyjamasbyxor på sig.

Men långt ifrån alla har varit på kontoret, ens en enda dag.  

Om pandemin innebär att alla korten kastades upp i luften, så innebär återgången till kontoret samma sak. Många bedömare säger tvärsäkert att ”allt går tillbaka till hur det var” eftersom det är vad som skedde efter tidigare kriser.

Det man då missar är digitaliseringen. Idag är det möjligt att jobba hemifrån eller från kontoret. Folk inte bara kan gör det; många har gjort det i två år. Det gör att en och en halv miljon svenskar står vid ett vägskäl på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. Varje dag kan vi välja kontoret eller hemmet.

Därför bad jag dig och ett antal vänner på LinkedIn svara på några enkla frågor om vilka vanor du tänker behålla. Urvalet är inte slumpmässigt och antalet är för litet, men en del resultat är nog värda att göra mer seriösa studier på.

”Jämfört med före Corona, hur känns ditt liv under pandemin?” gav ett övervägande positivt svar. De flesta tyckte livet var bättre nu än före pandemin.  De positiva svaren handlade oftast om att man vunnit tid; tid som man ägnar åt familjen eller åt nya hobbies. 

Mina arbetsdagar hemifrån är harmoniska och produktiva.

Balans i vardagen, mindre stress mellan hämta barn, jobb, privatliv.

Mer möjlighet till egen träning.
Får mer gjort under arbetsdagarna än tidigare.

Det kom också en och annan härligt entusiastisk kommentar som:

Jag har fått mitt liv tillbaka och levererar insikter och resultat som aldrig förr!

Och, alla verkar tycka att jag är fantastisk. Trodde jag varit det hela tiden…

För att inte tala om hunden som uppskattar våra insiktsfulla promenader (that’s where the magic happens), barnen som lärt känna och uppskatta pappa, min fru som tycker jag är skitsnygg (igen) och jag själv som mår bättre än jag trodde var möjligt.

There is no way back!

Få var dock fullt så entusiastiska. Avigsidan var sociala kontakter med vänner och med kollegor, och den energi som de kontakterna ger. Många kände att de hade förslappats.

Att vårda och skapa relationer har blivit otroligt mycket svårare.

Stockholmarna trivs med att jobba hemifrån, men resten av landet är ännu positivare. Nu är ”resten av landet” en väldigt bred generalisering där Göteborgs innerstad slås ihop med Västernorrlands inland, men det är ändå värt att undersöka vidare.

Många tycker de har fått vanor som är bättre än sina tidigare vanor. De vanorna vill man förstås inte bryta. Men då handlar det framför allt om att vanorna är bättre för en själv. Att många av de nya vanorna är bättre för klimatet så är en ren bonus.

Vi fortsätter gärna jobba hemifrån för att det är bra för oss själva.

Det minskade resandet är förstås bra för klimatet. En annan stor miljövinst är om arbetsgivaren inte behöver värma/kyla ett kontorsrum åt dig, samtidigt som du värmer ett hem. 

Digitala möten istället för resor (flyg).

Åker mindre bil, rör mig mer med cykel/går.

Vi gillar att hemarbetet är bra för klimatet, men det minskade miljöavtrycket påverkar inte vår vilja att fortsätta jobba hemifrån.

Budskapet är tydligt till alla som oroar sig för att Sveriges miljöavtryck stiger när pandemin är över:
Poängtera hur den bättre livsstilen får oss att må bättre.  
Då kan nog många välja bort flyget till affärsmöten som vi nu har lärt oss sköta via Zoom eller Teams. Bil till jobbet eller jobbet hemma är också ett lätt val när du ska jobba fokuserat.

Svagt samband, men värt att testa i ett större urval

Om miljörörelsen vill få oss att sluta köa till kontoret så är det alltså vettigt att snarare poängtera hur härligt det är att få mer tid till barnen eller den nya hobbyn, med miljön som en extra bonus.

…men de som älskar att vara på kontoret, och de som älskar att flyga till mötet i grannstaden, de är redan tillbaka på kontoret och det fysiska mötet.

Posted in Uncategorized

Multikompetens, drömmen som fortfarande är en dröm?

För drygt trettio år sen sa en klok kollega att multikompetens kommer vara alltmer uppskattat.  

Multikompetens, drömmen som fortfarande är en dröm

Vi tänkte på hur Toyota såg sina arbetare som färdigutbildade först när de kunde nio olika positioner i fabriken.  Dels blir fabriken mindre sårbar då, men framför allt kan de multikompetenta arbetarna se möjligheter och lösningar på problem som andra inte kunde se.

Vi såg också framför oss ett näringsliv där innovativitet blir allt viktigare och där livstids-anställningarna inom samma yrke försvinner.  När vi byter inriktning på karriären så tar vi förstås en massa lärdomar och perspektiv med oss till ett nytt yrke. Ju fler gånger vi gör det, desto större chans att vi ser möjligheter som våra nya kollegor inte ser.

Nu till min fråga:
Har den verklighet som min kloke kollega såg framför sig för trettio år sen inträffat?

Jag är tveksam.  
Jag tror tyvärr att vi fortfarande vill etikettera folk med ett enda kompetensområde.

Mitt eget genomslag som beteendevetenskaplig konsult gynnas definitivt inte av att jag också driver en idrottsförening (som är en språngbräda för unga i Järva).  Det dubbla engagemanget förvirrar.

Rekryterare som söker en finansanalytiker blir tveksamma när de läser i meritförteckningen att kandidaten också har jobbat som lärare.  Stereotypen de söker är en man som har gått Handelshögskolan och sen arbetat som finansanalytiker i London eller New York och sen flyttat hem till Stockholm för att han har gift sig och fått barn.  Olika platser, samma yrke.

Min granne fotografen är också tekniskt duktig. Det gör han bäst i att hålla tyst om tills situationen uppstår som han kan lösa. Då är det en stor fördel, men innan han ställs inför ett problem att lösa så är det bara förvirrande.   

Rekryterarnas skräckvision är min syster som jobbat som Skidmodell, Tränare, Skidlärare, Målare, Konstnär, Hotellchef, Café- och Restaurangägare, Lärare, Uthyrare och nu Kommunikatör.
”Vad är den röda tråden” kan den stackars förvirrade rekryteraren fråga, och få det högst opassande svaret att ”när det blev tråkigt så bytte jag jobb”.  Vad jag förstår har hon varit duktig på alla sju jobben.

Har du sett något tecken på att min kloke kollegas förutsägelse för trettio år sen är på väg att slå in?

PS. Den kloke kollegan heter Per Jäderberg. Han är för tillfället skogsbonde med många år bakom sig inom bank, systemutveckling och försäkring.  Akademiskt är Per ekonom med universitetspoäng i fysik, kemi, AI, ungerska och….konstvetenskap! Dessutom är han en bra jazz-musiker. Det sista vet jag bara eftersom jag har hört honom spela.  

Posted in Uncategorized

Svenskar är nog öppnare än somliga (politiker) tror

8/10 gillar mångfald

Trenden bland Moderater, Kristdemokrater och nu Liberaler är att låta mer som SD. Ibland kan även Socialdemokrater kan låta lite på samma sätt. Orsaken är förstås Sverigedemokraternas tillväxt från nästan ingenting till var femte väljare.

Tänk om de fortsätter växa?  

De här resultaten från ansedda Pew Research ger mig en helt annan association.  När Svenska fotbollslandslagets målvakt Robin Olsen gjorde sin fenomenala utspark mot Grekland kunde man lätt tro att bollen var på väg mot månen. Istället hamnade den på den grekiska sidan av planen.  När luftmotståndet sänkte farten på bollen kunde tyngdkraften göra sitt, och Alexander Isak kunde göra mål.   

Ynka två procent av svenskarna är osäkra på om samhället gynnas av mångfald. 78 procent av svenskarna ser mångfald som en fördel.  Det är en förkrossande majoritet, och fem procent fler än i det förra valet.  

Av de 22 procent som inte aktivt ser mångfald som en fördel är det hela 20 procent som istället ser det som ett problem. De 20 procenten röstar redan på Sverigedemokraterna. En tolkning av Pew Research resultat är att det bara finns två procent osäkra väljare kvar att vinna för Sverigedemokraterna.  I den senaste mätningen hade de 21,6 procent, men det brukar krympa framåt valdagen.

Det är också spännande att de länder som invandrare oftast nämner som favorit-länder* är de som är ännu öppnare för mångfald än vi. Kanada nämns ofta som bästa land i världen för den som vill skapa sig ett bra liv, följt av Storbritannien, Singapore och Australien.

Nästan alla de länder som är öppnare än Sverige är alltså engelskspråkiga. Det är knappast en slump. Invandrare kan oftast tala engelska och etablerar sig därför fortare i ett land där språket gör det möjligt att börja jobba direkt.

Att Sverige ändå ligger så högt kan delvis bero på att vi är väldigt duktiga på engelska. I Singapore är engelska i praktiken det språk som används i affärssamanhang, och i Taiwan går det också bra att arbeta med engelska som enda språk.

I Sverige går det också bra att arbeta på engelska, men dumsnälla myndigheter som arbetsförmedlingen hänvisar som regel engelskspråkiga invandrare till städjobb i väntan på att de lär sig svenska. Det gäller även invandrare med IT-utbildning, trots att det mesta inom IT är på engelska.

En sen kväll för tolv år sen satt jag och jobbade när Afzal, städaren, kom förbi. Eftersom han var från Bangladesh pratade han den där klingande indiska engelskan med runda “r”. När jag frågade om hans utbildning så fick jag en chock. Han var ingenjör med inriktning mot hårdvara; ett område där precis allt är på engelska. På arbetsförmedlingen hade de sagt till honom att han måste lära sig Svenska innan något annat jobb än städare kan bli aktuellt.

Kanske är det något för svenska myndigheter att ta till sig?

Jobb först, på engelska, sen det svenska språket.

För drygt trettio år sen flyttade jag hem till Sverige, nygift med en amerikanska. Vi hade förberett allt på förhand. Hon började arbeta dagen efter att vi kom till sverige, och började plugga svenska två timmar om dagen dagen efter det.

Det första året pratade hela familjen svenska vid alla middagar där hon var med. Efter två år av att ha pratat svenska bytte kollegorna till svenska på hennes jobb.

Om jag får förvanska Kirkegaards gamla tes lite grand:

Om du verkligen vill integrera en invandrare; börja med att möta henne i ett språk hon har.

* Här pratar jag framför allt om mina vänner i Järva varav de flesta har rötter i Somalia.

Tagged with:
Posted in Analys, Homogenitet, Politik

Värdegrundsarbete med lallande positivitet

välkända organisationer och deras värderingar
välkända organisationer och deras värderingar
FöretagVärdegrund
A.   Volvo group1. Mod,
Omsorg,
Nyfikenhet
Samarbete
B.   Electrolux2. Passion,
Ägarskap,
Innovation,
Kvalitet
C.   ABB3. Framgång för kunden,
Passion,
Tillit,
Förändring,
Prestation
D.   Växjö kommun4. Passion för innovation,
Kunden i fokus,
Strävan efter resultat  
E.   Swedish Match5. Vi möter alla med respekt
Vi kan jobbet
Vi gör verksamheten bättre
Vi skapar en hållbar framtid

Kan du matcha organisationerna till vänster med värdeorden till höger?  

Rätt svar finner du längst ner.

  • Ett rätt borde du ha på ren slump.
    – Kommunen ska du väl ändå klara?
  • Två rätt är tur.
  • Tre rätt är anmärkningsvärt.
  • Fyra rätt betyder att du har en fantastisk känsla för värderingar.
  • Fem rätt: Du är synsk.
  • Få har mer än två rätt.

När så här välkända men olika organisationer kan byta värderingar med varandra utan att någon märker skillnaden, då är värderingarna inte mycket till karta. Det är nämligen det de ska vara.

Företag har byggnader, fabriker och flöden som är lätta att fästa på papper, men de ”ritbara” delarna står för ungefär en tiondel av företagens värden.  Resten är kommunikation och beteenden.  De flödar genom företaget som bäckar, forsar, floder och åar.

Organigrammen försöker styra och beskriva de här flödena, men alla som har jobbat i ett lite större företag vet att det är personliga relationer som får dem att fungera.  Så fort du hamnar i ett skarpt läge så är det den pålitliga kollegan du vänder dig till, trots att den senaste omorganisationen säger att du ska anlita några andra kollegor.  

Som komplement till organigrammet har vi företagens värderingar. Värdegrunden ”ställer saken rätt” (som vi sjunger i snapsvisan ”Halvan går”).   Ett hårt och ett mjukt verktyg. Det känns så rätt, men Professor Mats Alvesson och docent Martin Blom vid Lunds universitet har tyvärr rätt i sin kritik. Värdegrunden fixar i de allra flesta fall ingenting. Den är mer som midsommarens regnvatten i nubben.  

Kanske är en bättre liknelse med världskartorna som beskrev världen för tusen år sen.  De där med stora monster ute på haven.  Budskapet till alla som såg kartan var ju tydligt: stanna på land.  Det var också på land som kartorna var som bäst. Där kunde kartritare gå och titta.

På samma sätt behöver dagens värderingsgrunder utgå från verkligheten. Vilka värderingar ger vi uttryck för i den här organisationen?

I ett försäkringsbolag lät vi ett hundratal människor uttala sig om företagets värderingar.   
– Vad var företagets värderingsord?
– Vad läser du in i orden?

Sen jämförde vi två divisioner i företaget.

  • Den ena divisionen tog fram ett spel kring de tre värderingsorden som alla medarbetare fick spela.  
    • I spelet ingick exakta definitioner av vad de tre orden betydde.
  • Den andra hade bett varje arbetsgrupp definiera vad orden betydde för dem, i deras arbete.
    • Resultatet publicerade de i en bok som alla medarbetare fick varsitt ex av.

Strategin att definiera orden åt medarbetarna visade sig vara ett fiasko. Divisionen som jobbade nerifrån och uppåt hade däremot jobbat helt rätt. Medarbetarna kom ihåg de tre värdeorden och deras definitioner var relativt homogena.

Ett problem med ”värdegrundsarbete” är att ledningsgrupper oftast är alldeles för pigga på att fatta beslut och ”beslutar” företagets värderingar. Det kan bero på att de oftast är ekonomer och teknologer. Om det finns en beteendevenskapligt kunnig person i ledningsgruppen så är det oftast den svagaste ledamoten, HR-chefen. Hon kan helt enkelt inte stå emot när åtta ekonomer vill ta beslut i full förvissning om att de “vet hur företaget fungerar”.

Som ledningsgrupp ser de förstås en dimension av företaget. Men det är en rätt extrem dimension.  Den mesta feedback de får om hur företaget fungerar är dessutom filtrerad genom fem till tio lager chefer som allihop putsar upp den positiva informationen och gömmer undan det som ser dåligt ut.

Värderingsarbetet blir då ungefär som ett möte i ett kommunalfullmäktige som ska besluta om en ny park, men ingen av deltagarna har med sig någon karta. Utan karta över den tilltänkta platsen som den ser ut idag börjar man ändå prata på och kommer överens.  Risken för misstag och missförstånd blir väldigt stor.

Istället måste värdegrundsarbete börja med ett rejält fotarbete i hela organisationen. Det är oundvikligen ett kvalitativt beteendevetenskapligt arbete som det finns metodologi för.  I organisationerna ovan tar ett sånt arbete absolut minst sex månader, och kostar flera miljoner.  Värdegrunder som inte är grundade i ett sånt arbete är rena hafsverk.

….och så måste jag få avsluta med Mats Alvessons och Martin Bloms uppmaning: Se upp med lallande positivitet

Rätt svar: A3, B4, C1, D5, E2. Hur många rätt fick du?

Tagged with: ,
Posted in Analys

En unik möjlighet

De flesta organisationer jag pratar med är åtminstone lite villrådiga nu när de inte längre måste jobba på distans.  Den villrådigheten tolkar jag som klokskap. Många av de andra, de som inte alls tvekar, kommer nog upptäcka att de valde fel.

Nästan alla jag pratar med har fleråriga hyreskontrakt på kontor som har stått tomma i ett och ett halvt år.  Många är väldigt sugna på att stänga parentesen; att fylla de kontoren med medarbetare igen.  Många ser ökad smittspridning av Delta-varianten som den enda begränsningen. Den lösningen var Kinesiska företag först med. Där är ledarskapet mer auktoritärt än här. I Kina gör man som arbetsgivaren har beslutat.

En mer svensk lösning låta medarbetarna bestämma. Det stämmer med att decentralisera beslutsfattande. Eftersom 80-90 procent av medarbetarna vill jobba hemifrån någonstans mellan en och fem dagar i veckan så leder det i längden till rätt tomma kontor.  Ökenkänsla vill ni kanske inte ha. Kontoret bör vara en sjudande plats som medarbetare längtar till.

Många svenska organisationer har också utgått från olika kategorier av medarbetare men låtit ledningen ta beslut. Även det är svenskt pragmatiskt.

Det finns en tredje möjlighet, som vi kan kalla laboratoriet. Det är att betrakta det närmaste halvåret som ett beteendevetenskapligt experiment.  Dela upp medarbetarna i olika grupper som får testa olika varianter av återgång. Följ alla gruppernas produktivitet, innovativitet, engagemang och personalomsättning på ett mycket tätare sätt än vanligt.

Är ni redo att ta beslut?
Hur väl har ni förberett er för att ta beslut?

I bästa fall tillåter ett stort antal medarbetare att deras upplevelser följs både på individnivå, gruppnivå och uppåt (men självklart rapporteras i större grupper). Då har ni ett underlag för kvantitativ analys som ger er fantastiskt bra data inför det viktiga beslut som ni då tar någon gång i vår.

Tagged with:
Posted in Uncategorized

Vad de kommersiella fastighetsförvaltarna inte pratar om…än

För femton månaders sen gick Svenska folket hem från kontoren.

De flesta har fortfarande inte kommit tillbaka.
Många har fått bättre balans i livet.
Ungefär åtta av tio vill inte jobba på kontoret fem dagar i veckan.
En på tjugo vill över huvud taget inte komma till kontoret.

Den riktiga kallduschen för de kommersiella fastighetsförvaltarna presenterade Stefan Tengblad, Petri Kajonius, Sophie Hedestad och jag själv i en rapport för ett år sen: 2/3 av de som har eget rum på kontoret trivs bra med att jobba hemifrån.  De som kräver eget rum står nämligen för en stor del av den totala kontorsytan.  Det här borde fått branschen att skaka, men nej. De såg ingen förändring då. De ser fortfarande ingen förändring.

Fastighetsfonderna ser heller ingen förändring, och varför skulle de göra det? Fonderna som investerar i Balder, Wihlborgs osv går ju som tåget.

Kanske gör TINA (”There Is No Alternative”) att investerare inte ser någon möjlighet att ta ut medel ur fastighetsfonder. Då kan aktierna fortsätta trots att den långsiktiga utvecklingen ser mörk ut. Det blir lite som när Wile E Coyote jagar RoadRunner och springer ut över ett stup. Han kan fortsätta springa rakt fram tills han inser sitt misstag. Först då börjar han falla.

Wile E Coyote springer tills han inser att han inte har fast mark under fötterna

Långsiktiga kontrakt och statliga subventioner till kunderna håller förstås den kommersiella fastighetssektorn under armarna.  Tomma hotellrum har slagit hårt mot hotellkedjornas intäkter, men de många tomma kontoren ger inte fallande priser förrän subventionerna tas bort och kontrakten ska förhandlas om. Först då inser branschen att den har luft under fötterna.

Så hur mycket kan priserna falla? Internationella valutafonden säger 15 procent per dag som folk väljer att stanna hemma. Fitch säger att om folk jobbar hemifrån tre dagar i veckan så ska priserna på aktierna i branschen halveras. Så när på fem procent är de alltså överens.  

Ju fler dagar vi arbetar hemifrån, desto större blir intäktsbortfallet för den kommersiella fastighetssektorn

Den här utvecklingen har vi inte sett i Kina. Där går medarbetarna villigt tillbaka till kontoren när cheferna säger “kom”. Så kommer det förstås fungera i mer auktoritärt styrda länder. Svenskt ledarskap fungerar på ett annorlunda sätt. Här är medarbetarskap och förtroende hörnstenar.

Svenska medarbetare som kan och vill arbeta hemifrån kommer knappast bli tvingade till kontoret. Företag som får en möjlighet att krympa sina kontorsytor får en kostnadsfördel och de får lättare att rekrytera/behålla personal.

Så vad gör vi med husen?
I Sveriges High-tech-kluster, Kista norr om Stockholm, vill fastighetsförvaltaren Nordika bygga om kontorsytor till bostäder och skola.

Det är ett byte från hög till mycket lägre avkastning. Förändringen är tveklöst bra för Kista, som annars är dött på kvällar och helger. Den utvecklingen påbörjades före Covid-19 och är först nu officiell.  De närmaste månaderna tror jag stadsarkitekter får se många fler såna förfrågningar droppa in. En tom kontorsbyggnad är ju inte högavkastande.

Ur ett miljöperspektiv ser jag ännu hellre att man gör lägenheter av varannan våning. Här finns troligen el att spara eftersom svenska kontor måste kylas 8-10 månader om året medan lägenheter behöver värmas större delen av året. Det beror på att vi är så mycket fler människor (vandrande element) per kvadratmeter i kontor än i lägenheter.

När varannan våning är kontor så blir luftflödet mellan kontor och lägenheter en besparing

Den diskussionen ser jag vare sig hos Balder, Wihlborgs eller hos någon av de stora fastighetsfonderna.  

Borde inte det vara en rätt aktiv diskussion?

Posted in Aktievärdering

Min väg till nöjda kunder

Strategin är väldigt enkel: Jag tar inte en kund som jag vet att någon annan kan serva bättre.

Varje kundmöte är ett ansvar. Kunden beskriver sin organisation och sina behov. De behoven ska jag hjälpa kunden hitta en lösning på.  Då kan jag antingen sitta där och lyssna efter möjligheter att kränga in det jag kan leverera, eller lyssna helt på kunden.

Det var det första steget.

Det andra steget är låga fasta kostnader. Det funkar att nio av tio kunder inte köper något av mig. Jag har råd att skicka dem vidare och jag har ingen säljbudget att uppnå.

Det tredje steget är att veta vad Sifo, Brilliant, Netigate och de andra i min bransch är bra på. De är verkligt bra, på helt olika sätt.  Efter 30 år i branschen känner jag dem rätt väl, och blir också allt bättre på att se mina egna begränsningar.  De senaste tio åren har jag skickat betydligt mer affär till konkurrenter än jag har sålt in själv.  De hade produkter, processer och konsulter som passade kunden. Det hade inte EIBA.

Passar lösningen verkligen kundens behov?
Ska jag anpassa beskrivningen av behoven eller lösningen?

Jag har också fått erbjudanden om kick-back (25% första året, 15 procent det andra och 10 det tredje), men det hjälper inte. Jag måste tro att det är den bästa leverantören för kunden. Annars går jag inte därifrån med en bra känsla i magen.

För i slutändan är det vad jag är ute efter: en bra känsla i magen. 
Hellre en riktigt nöjd kund, än fem ljumna. Hellre fem ljumna kunder än tio missnöjda.

Det börjar med beredskapen att låta det första kundmötet bli det sista.

Posted in Uncategorized

Det utjämnande hemarbetet

Bland det roligaste, och mest överraskande, i studien av hemarbete (som Professor Stefan Tengblad, Petri Kajonius och jag gjorde med stöd av Netigate i våras) var att inkomst, boendeform och hemmets storlek var så oviktigt.

Vi skapade dessutom status-index, kvadratmeter-per-person och liknande variabler som vi trodde skulle förklara om man trivdes med att jobba hemifrån. Den enda klass-relaterade variabeln som höll i vår analys var om man hade ett eget rum att jobba i. En egen skrubb med dörr där du har hyfsat nätverk. Märkvärdigare än så var inte kraven.

Olika status, olika inkomst, olika boende, men precis lika nöjda med hemarbetet

Normalt sett tar sig inkomst, rikedom, status och makt alltid in i studier på ett nästan omärkligt sätt. Som när jag skulle förklara sjukfrånvaron i ett stort försäkringsbolag. En fråga med mycket stark förklaringsgrad var hur ofta man hade träffat företagets controller de senaste månaderna.

Controllern ifråga var dessutom en bister finne som sällan sa mer än fem ord: knappast den hälsobringande leende zen-filosof man skulle förvänta sig av någon som skapar så enormt mycket hälsa hos dem han träffar.

Förklaringen var förstås hierarisk. Vem träffar företagets controller? Jo, det gör cheferna. Ju högre upp i hierarkin, desto oftare träffar du controllern. Vi hade fått en status-variabel utan att vi tänkte på det. Ungefär så brukar det gå till.

Men i vår studie av hemarbetande svenskar fanns det inget sånt. Sambandet mellan inkomst och motivation var icke signifikant och svagt negativt (r-,09) Samma sak med trivseln.

Trygghet, däremot, är helt andra saker. De som kände sig trygga med att ha jobbet kvar kände förstås en helt annan framtidstro och arbetsglädje. De rapporterar också att de har lyckats uppnå sina affärsmål de senaste månaderna (r,18).

Ett egendoms-relaterat samband som vi vill gärna undersöka vidare var däremot att kvinnor på landsbygden trivdes sämre ju större de bodde. Där var mönstret ganska tydligt, men vi hade för få observationer för att kunna säga något säkert. Det här är förstås en av de frågor vi vill försöka undersöka vidare när vi kör om studien. Om det fyndet håller så är det mycket intressant. Kanske har många kvinnor på landsbygden svårt att lämna den traditionella kvinnorollen: att lämna huset och trädgården för jobbet, fast hon fysiskt är på plats.

Män på landsbygden verkar inte ha några såna problem.

Tagged with:
Posted in Analys, Gini, Jämlikhet

Lönespridning är som att kissa i byxorna

Adam Smiths Osynliga hand drar isär laget

I mitt förra blogginlägg berättade jag om sambandet mellan lönespridning och samarbets-problem i 16 företag. Med det sambandet ”i fickan” antog jag då att lönespridning i företag också sänker effektiviteten. Det visade sig stämma när jag tittade på Sveriges 500 största företag.

Nationalekonomiskt är det ingen nyhet att lönespridning skapar ett ”oss och de” som förstör tilliten. Det är ju knappast bristen på solljus som gjorde Sverige till en världsledare i att lita på varandra. Det var att vi på 70- och 80-talet var det jämlikaste samhället i världen, troligen sen stenåldern.  Då var Sveriges GINI nere i 0,25. Nu är vi raskt på väg mot 0,40 på en skala där 0 är total jämlikhet och 1 innebär att en enda person äger allt.

För att parafrasera Marcus Wallenberg, den äldre, så är lönespridning som att kissa i byxorna. Det värmer gott när arbetarna får noll i löneökning. Då blir produkterna billigare att producera. Då säljer Volvo fler bilar, ABB fler robotar och Ericsson fler växelsystem. Aktieägarna blir rikare och det ger utdelning i ledningens bonusar och optionsprogram. Men via ”märket” sprids arbetarnas svaga löneutveckling ut till sjuksköterskor och andra låglönegrupper i samhället. På sikt gör det att färre Svenskar kan köpa en Volvo. Då slår det tillbaka i sämre försäljning på hemmamarknaden. På sikt ökar då kriminalitet, psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, övervikt. Än värre drabbas vi alla av ökad kriminalitet, begränsad social rörlighet och bristande tillit, människor emellan. Allt det där andra som vi har kommit att förknippa med USAs baksida. När de fattiga i våra ”utsatta områden” inte längre känner någon samhörighet med folk i villaförorter och innerstäder, då försvinner också trösklarna för att behandla varandra mycket illa.

Utvecklingen bort från världens jämlikaste samhälle sammanföll med att pilotskolan introducerades. Grundtanken är inte alls fel. Att beslutsfattare och aktieägarna sitter i samma båt är rimligt.  Problemet är tanken på vem som är beslutsfattare. Här tänkte man att ledningen var huvudet i en organisation medan resten av organisationen var armar och ben.
Den analogin leder tanken fel. Beslutsfattande är snarare som en bäck som söker sig en väg nerför ett berg.  Varje nytt beslut leder till nya beslut längre ner. Ledningen står för kanske 5-10 procent av besluten i ett företag. Resten måste fattas på lägre nivåer, av folk som inte omfattas av ledningens bonusmodeller. Det är också därför som Sovjetunionens ekonomi fungerade så illa. Där togs alldeles för många beslut centralt. Resultatet blev att det producerades burkar men inga lock. På 70 år lyckades Sovjetunionens centraliserade beslutsfattande inte producera en enda binda eller tampong. Centraliserat beslutsfattande fungerar inte. Därför är det viktigt att incitamenten är desamma för alla beslutsfattare i kedjan från strategiska beslut till åtgärder för att hjälpa den individuella kunden. Det är problemet med kroppss-analogin och därmed med pilotskolan. Ledningens stora bonusar är som kisset som värmer byxorna hos ledningen, men skapar obehag längre ner. Pilotskolan gjorde oavsiktligen Svenska ledningsgrupper till arbetarnas motståndare, vilket i längden är dåligt både för Sverige och långsiktiga aktiägare.

Därför tror jag inte Adam Smith skulle ha uppskattat pilotskolan. Olika incitament till olika yrkesgrupper i samma företag ger förstås konflikter, tror jag han skulle ha sagt. Det är som om AIKs anfallare skulle få betalt för varje mål i matchen medan försvararna och målvakten får bonus ju färre mål som görs.  Då är AIK inte längre ett lag. Då passar Daniel Granli, Per Karlson och de andra backarna hellre bollen fram och tillbaka istället för att skicka upp den till anfallarna, som ju oftast blir av med den. Henok Goitom och de andra anfallarna ser då heller ingen poäng med att hjälpa till i försvaret.  Adam Smiths ”osynliga hand” drar alltså isär laget och skapar konflikter, både i fotbollslaget och i företaget.   

Adam Smiths Osynliga hand drar isär laget
Adam Smiths osynliga hand drar isär laget

Lösningen är förstås att alla i laget får lön för samma sak: vunna matcher. I företaget är det helt uppenbart att alla bör vara aktieägare, eller ingen.

Idealiskt för samarbete och engagemang vore troligen om alla dessutom hade samma lön. Avund och misstankar att kollegan får mer betalt än vad du får är nämligen en mycket större motivations-tjuv än vad löneökningar motiverar.  

Posted in Gini, Jämlikhet, Politik