Det är bara ett halvår sen vi pratade om ”the Big Quit”? Då var konjunkturen på väg brant uppför och folk hade vant sig vid en frihet som många arbetsgivare inte ville låta dem behålla.
I bristyrken kommer vi få höra mer om det. Rekryterare märker hur de jobbsökandes intresse snabbt svalnar när de förklarar att det är på kontoret jobbet ska utföras, och tvärtom när de kan berätta om att arbetsgivaren är flexibel.
– Men –
Lågkonjunkturen ändrar ekvationen för breda yrkeskategorier. Nu är kapital åter en bristvara och jobb något att eftersträva. Typiskt är ett uttalande som Shantanu Despande, VD Bombay Shaving Co
”unga karriärister ska vara beredda att jobba 18 timmar om dagen”
Shantanu Despande, VD Bombay Shaving Co
Han tänker kanske att han jobbade 18 timmar per dygn, och det betalade sig. Då glömmer han att många andra jobbade precis lika mycket, men att bara någon promille kunde göra den typen av karriär som gjorde det rimligt att försaka hela sin vuxna ungdom. Samma ”falska morot” gäller alla som köper lotter, barn som spelar fotboll eller hockey för att bli proffs (0,07% tjänar någonsin några pengar på sin idrott) och jurister/revisorer i partnerägda byråer, där ungdomarna förväntas slita hund i fem-sex år för att sen få veta om de blir upptagna som partners eller inte.
På dödsbädden är för stort fokus på karriären det som flest män ångrar.
Herr Despande tänker nog också att de anställda inte har något val. Det tror många arbetsgivare när arbetsmarknaden krymper ihop som en misslyckad sufflé, men det är fel. De anställda har alltid ett val. Då är ”Big Quit” den mindre risken. Den större är ”the Qiet Quit”; att de anställda bestämmer sig för att göra nytta för den lön man får, men inte mer.
”OM min lön är en 543-del av herr Despandes lön, så räcker det att jag jobbar en 543e-del så hårt”.
I Sverige är lönespridningen förstås rimligare, men Vattenfalls VD Annika Borg tjänar 36 gånger medelsvenssons lön. Den löneskillnaden gör det retoriskt omöjligt för Annika Borg att säga till personalen att ”vi” måste jobba hårdare.
Det påminner mig också om den svenske VD som på julfesten hoppade upp på ett bord och ropade till personalen att han bara vill ha de som älskar företaget och brinner för jobbet. De som känner så skulle köa hos honom. Han pekade också ut en kvinna i HR och föreslog att de som var där för att få en lön kunde köa hos henne så skulle de få X månaders lön för att säga upp sig. Det blev en lång kö till henne.
Han hade nog glömt det svenska ordet ”lagom”. Innan pandemin var ”lagom” att hinna gå förbi svampstället, att springa en runda innan middagen, att hämta upp barnen från dagis utan att komma springande med andan i halsen.
Under pandemin blev det normalt att kunna tvätta på arbetstid. Att kunna sätta en gryta på morgonen som man har koll på under dagen. Att ta en halvtimmes paus från jobbet när barnen kommer hem från skolan. 31 minuters pendlande till kontoret betyder att tio timmar om i veckan går till den mest lyckosänkande aktivitet som finns.
Problemet med ”Quiet Quit” är att det inte syns. Företaget har hela lönekostnaden kvar, men produktiviteten, kundtillfredställelsen och alla värdedrivande processer sjunker.
Innan du använder ordet ”Vi”; jämför publikens lön med din egen.
Innan du bestämmer att ”jobbet ska ske på kontoret”; lär dig vad det är du tvingar dem att försaka.
Om ett år kommer aktieägarna se skillnaden mellan om personalen jobbat med arbetsglädje, eller lagom.