Johan Books artikel om skillnaden mellan motivation och engagemang ger mig kalla kårar. Problemet är inte Johan och inte artikeln heller. Jag gillar Johan och artikeln är verkligt välskriven. Jag rekommenderar den starkt.
Problemet är att jag har stått upp till midjan i det där träsket av halvsanningar. För ett drygt decennium sen hade jag och mina dåvarande kollegor på Netsurvey flera av Sveriges finaste multinationella företag på kundlistan, och vi var hårt ansatta av gigantiska amerikanska, och några brittiska konsulter.
Varje gång vi möttes satt det ett gäng doktorshattar på andra sidan bordet. Amerikanerna slog dunster i våra kunders ögon med benchmarks-värden innehållande 20-50 miljoner svar. Det låter väldigt mycket bättre än vår lilla databas med ett par miljoner svar, men det är faktiskt ingen skillnad. Dessutom var våra svar från svenska multinationella bolag och deras var från mer auktoritärt styrda amerikanska bolag så var våra jämförvärden var mycket mer relevanta.
Sen hade amerikanerna ett trumfkort till:
vi mätte motivation, stolthet och trivsel på arbetsplatsen. De mätte engagemang. Wow!
– Hetare, bättre, mer affärsmässigt.
Jag fick i uppdrag att plocka fram en Engagemang-modell som skulle göra det möjligt att konkurrera med amerikanerna. En utmaning var Sapir-Whorf-hypotesen; att språket inte reflekterar verkligheten utan att det snarare skapar den verklighet vi upplever oss se. Du har nog hört klyschan om att eskimåernas 14 ord för snö skulle påverka deras upplevelse av snö. Jag föredrar den om att Hindi har 400 ord för kärlek, och att det kan förklara varför det finns så många indier. Vi ser det vi har ord för och språket kan skapa skillnader som egentligen inte existerar. Ett sorgligt exempel på det är när Belgiska kolonisatörer delade upp Rwandas befolkning i Tutsier och Hutus. Långa Rwandier kallade Belgarna ”Tutsier” och de korta fick heta ”Hutus”. Vi vet alla vad det så småningom ledde till.
Ungefär det här hade jag bråkat med min underbara samarbetspartner Lasse Hessner om några år tidigare. Han hade gått ut i pressen med att ”Trivsel” inte var affärsmässigt, och att alla företag därför borde dumpa alla trivsel-mätningar för att i stället mäta Motivation. I alla kvantitativa analyser jag kört hamnade trivsel och motivation i samma faktor och korrelationen mellan de två var som korrelationen mellan ost och smör i mitt hushåll: nästan 100 procent. I såna här lägen är jag aldrig hänsynsfull. Lasse hade suttit därhemma på kammaren och tyckt till: gjort en Sapier-Whorf-uppdelning som egentligen inte fanns.
Här måste jag sticka in ett litet stöd för Lasse: Sen två år tillbaka har han fått rätt. När vi jobbar hemifrån så sticker trivseln i väg från motivationen och stoltheten. Trivseln handlar om hur det fungerar att jobba hemifrån. Motivationen och stoltheten om hur du känner för ditt jobb och din arbetsgivare. Det är inte svårt att förstå, men det är ändå sensationellt; som om Jupiter plötsligt skulle ha lämnat solsystemet.
Tillbaka till amerikanerna, Netsurvey och Engagemanget:
Jag lyckades övertala ett gäng kunder att få testa de amerikanska konsulternas engagemangs-modeller. Den korta historien är att resultaten var deprimerande.
De amerikanska konsulterna var skräddarna som sydde med guldtråd och våra kunder var kejsaren. Jag var än en gång pojken som påtalade att kejsaren var naken. Kom ihåg att den historien inte slutar med att kungen blir jätteglad och ger pojken prinsessan och halva kungariket. Det gjorde inte den här historien heller.
Kunderna gillade att Engagement är affärsmässigt, trots att vår modell hade förklarat 20 procent av variansen i lönsamhet och att det resultatet hade reproducerats sju gånger i olika bolag.
Vår modell hette ju ESI (Employee Satisfaction Index). ”Satisfaction” var ungefär lika inne som axelvaddar och hockeyfrilla. BOM! BOM! BOM! En efter en försvann Netsurveys multinationella kunder till de amerikanska skräddarna.
Så tillbaka till Johan Books artikel: OM du känner dig entusiastisk inför ditt jobb så känner du dig också motiverad, och du känner dig engagerad.
Jag tror vårt språk har för många ord.
Jag bävar inför att min fru ska komma hem från en svindyr amerikansk kurs och fråga:
Älskar du mig, eller är du kär i mig?
– för då vet jag att det ena svaret är fel. HEEELT FEEEL!
De enda som tjänar på att vi skapar nya mätinstrument för vartenda ord i vårt vokabulär är giriga konsulter…som jag.
