Inte sen andra världskriget har vi haft ett fullt krig i Europa.
Det har gjort oss vana vid att krig är något som sker långt bort; något som inte berör oss. Därför har vi agerat med omsorg, ungefär som vid jordbävningar och tsunamis.
Vi skickar pengar till UNHCR, rädda barnen, läkare utan gränser och röda korset. Man kan säga att vi har blivit prajmade att reagera på kriser med omsorg.
Det intuitiva svaret på varje kris är det som fungerade i den förra.
2015 var filtar och mottagande rätt. De flyktingar som då fick en plats i ett svenskt hem har det generellt gått bra för. Nu gör vi oss klara för att ta emot Ukrainska kvinnor och barn, och det är bra.
Men kriget i Ukraina är annorlunda.
Som Zelenski sa till USA: Jag behöver ammunition, inte en limousin.
Nordic Ukraine Forum är tydliga med att Ukraina vapen och militär utrustning för försvaret av sitt land, demokrati och den europeiska rättsordningen. Det ligger i Sveriges snäva egenintresse att se till att Ukraina får det. Om Putin vinner i Ukraina, då är Sveriges oberoende och säkerhet i gungning.
Därför är det bra om vi skiljer på omsorg och kamp.
Omsorg är bra. Det är fint att Europa tar hand om de miljoner flyende kvinnor och barn som lämnar Ukraina. Det är extra fint att de länder som tidigare har varit mest motsträviga att ta emot flyktingar nu står längst fram och är mest generösa. Det visar att xenofobi och generositet inte alls är motsatser. Det ska applåderas. Efter mina år med ett polskt dotterbolag kom jag fram till att den polska xenofobin framför allt är religiös. Anmärkningsvärt många polacker skyllde fortfarande Polens problem på judarna, trots att de polska judarna närapå utrotades i andra världskriget. När flyktingarna från Afghanistan och Syrien kom så var det Islam man var rädda för. Den rädslan finns inte när det gäller ukrainare.
Magdalena Anderssons kommentar (att den här gången tar vi bara emot vår rättmätiga andel av invandrarna) är också ett svar på den förra krisen. 2015 var det Sverige och Tyskland som tog emot lejonparten av invandrarna som kom. 2022 kommer de flesta troligen stanna i östeuropa, och om Ukraina lyckas skaka av sig den ryska björnen så kommer de flesta vilja åka hem igen.
Även av det skälet är det viktigt att Ukraina vinner. Då stannar huvudsakligen de som har hittat ett bättre jobb i Sverige än vad de hade i Ukraina. Resten åker hem för att bygga upp hemlandet.
I det scenariot fungerar det att härbärgera flyktingar i stora förläggningar. Det som var ett av de stora misstagen 2015-16. Om de ska tillbaka så är förvaring acceptabelt, men om de Ukrainska flyktingarna ska integreras i Sverige så är Bert Karlssons och Jan-Emanuel Johanssons stora förläggningar en katastrof. Där startade utanförskapet. Vid en Ukrainsk förlust så är nog de flesta här för att stanna.
Europa står inför ett vägskäl. En rysk förlust mot ett litet demokratiskt grannland skulle stärka den europeiska rättsordningen mer än tusen kongresser och konferenser kan göra.
Därför är det viktigt att vi stöder Ukrainas kamp. Det gör vi med militär utrustning och vapen. När Ukraina bad om NLAW/Robot 57 som de har sänkt så många ryska tanks med, så gav Sverige istället Robot 86. Den kan stoppa en trupptransport, men det räcker ju inte.
Varning för en stötande liknelse: Rysslands angrepp är en våldtäkt. Sverige och resten av Europa står bredvid. Vi ropade “stopp” men ingrep inte fysiskt. När Ukraina bad om pepparspray så gav vi dem en pepparkvarn.
Vi kan bättre.