Inkomsten förklarar en procent av hur lycklig du är. EN procent.
Jämför gärna det med hur mycket fokus vi lägger på inkomsten.
Jag tänker på det när jag träffar gamla vänner.
Då ses vi på något trevligt ställe där lunchen kostar en dryg hundring eftersom jag älskar att träffa gamla barndomsvänner, klasskamrater och släktingar utan att behöva se deras socioekonomiska klasstillhörighet stämplad i pannan, eller att de ser min. Frånvaron av den dimensionen gör mötet så mycket mer spännande. Det är ju upplevelserna som är intressanta; som är själva livet.
Jag är knappast ensam om det, för min generation svenskar har ett världsunikt privilegium. Vi växte upp i världens jämlikaste samhälle: 1970- och 80-talets Sverige. Då var Sverige nere på Gini 0,25, som är det lägsta värdet för ekonomisk ojämlikhet som någonsin registrerats.
Sen kom fastighetskrisen, Göran Perssons sanering av ekonomin, Thatchers och Reagans nyliberalism, EU-medlemskapet, globaliseringen och ett par miljoner invandrare som till övervägande andel har tagit plats under den gamla underklassen där finnar, chilenare och turkar var överrepresenterade. Min generation har fått se Sverige färdas mycket långt ifrån den jämlikhet vi då hade.
Under de 42 åren har vi haft borgerliga statsministrar i sexton år, alltså bara 38% av tiden. Nästan 2/3 av tiden har alltså Socialdemokratiska regeringar styrt, men med allt svagare mandat. Stefan Löfvéns avtal med Liberalerna och Centerpartiet är ett bra exempel. För att behålla makten 2018 fick S acceptera reformer som drev på ojämlikheten både mellan klasser och kön.
Därför är det bättre att jämföra utvecklingen av ekonomisk ojämlikhet (Gini) med andelen röster i olika val (se nedan). Ju större andel röster som går till höger, desto mer växer ojämlikheten.
I bakändan på ojämlikheten kommer våldsbrott och annat som gör hela Sverige otryggare och mindre lyckligt (se bild nedan). Vi kommer allt längre det Bullerbyn-jämlika idealsamhälle som jag och mina vänner växte upp i.
Idag beskriver DN den här problematiken och bland annat ”Great Gatsby-kurvan” som visar hur mycket lättare det är att klättra på den sociala stegen när det inte är så långt mellan socialgrupperna (pinnarna i stegen).
Det gör kanske inte så mycket för mig som växte upp med en direktör till pappa och en direktör till mamma, men det är väldigt viktigt för samhället att folk kan påverka sin egen situation. Jag tror det är där en stor del av förklaringen ligger till att våldet är så mycket större i samhällen med stora klassklyftor.
- Men min egen lycka då? Är inte den mest beroende av hur mycket pengar jag själv tjänar?
Hela 70 procent av Sveriges befolkning tjänar ju mer än vad deras föräldrar gjorde.
Inkomsten förklarade som sagt en procent av lyckan i den analys jag gjorde åt Wise med femtusen svenskars svar som bas.
Men när jag subtraherade hur mycket folk i samma postnummerområde tjänar från respondenternas inkomster; då dubblade jag den siffran. Det är alltså DUBBELT SÅ VIKTIGT att tjäna mer än grannarna, eller åtminstone inte tjäna mindre än vad de gör, som det är hur mycket du tjänar.
Som Suleiman Nyambui, bronsmedaljör på 5000m i OS 1980, sa:
Det är mycket lättare att vara en fattig svart man i Afrika än att vara det i USA.
Suleiman Nyambui, Bronsmedaljör på 5000m i OS 1980, vinnare av Stockholm Marathon och utbildad vid University of Texas.
I Afrika är den fattige omgiven av folk i ungefär samma situation. Du ser bara folk i samma situation omkring dig. Då är det inte så jobbigt i att vara fattig i Afrika. Det är det i USA.