En och en halv miljon svenskar jobbade hemma under pandemin. Två av tre gillade det. Baserat på det enkla resonemanget förstod Professor Stefan Tengblad, Dr Petri Kajonius och jag för två år sen att ungefär en miljon svenskar kommer vilja jobba hemifrån åtminstone ett par dagar i veckan.
Så blev det också.
Från flera företag kom invändningar, men i vår studie svarade 60% av de hemarbetande svarade att de hade uppnått sina affärsmässiga mål under pandemin, och hälften av de återstående 40% hade bara lite för otydliga mål för att kunna veta om de gjort det.
I den sakta växande kurvan över antalet svenska patent syns inga spår av pandemin. Tillväxten tuffade på helt obehindrat, så innovativiteten avtog aldrig. Det gjorde inte produktiviteten heller.
I Dagens Industri påstår Boston Consulting Group (BCG)s Erik Flinck att mötena blir längre och att besluten tar längre tid. The Economist säger att mötena blev kortare under pandemin än de fysiska mötena var före pandemin. Jag litar mer på The Economist än på ett enda företags subjektiva upplevelse. Kanske gör BCGs nedsolkade rykte efter Nya Karolinska-affären kan ha gjort att just deras Svenska projekt drar ut på tiden, men Erik Flinck har med stor säkerhet rätt i att de 1500 förändringsprojekt som BCG driver tar längre tid nu än tidigare eftersom fysisk närvaro är ett starkare medium. Mätningar av spegel-neuroner i hjärnan bekräftar det som vi egentligen vetat sen åtminstone femtio år. Vill man påverka människors beteende så är det oslagbart att fysiskt ta sig till deras arbetsplatser för att ha en dialog med dem, öga till öga. Därför har också generaler och kungar som ridit tillsammans med sina soldater ofta lyckats bättre i krig.
Från att förändringsprojekt tar längre tid till att distansarbete är ett haveri för företagen är det logiska steget långt. Så länge företagen går bra så är det långsamma förändringsarbetet kanske av godo. Jag minns tyvärr inte vilken professor vid Handelshögskolan det var som liknade mellanchefer vid tätningsskiktet våtrum; deras uppgift är att skydda verksamheten mot toppchefernas alla förändringsprojekt.
OM BCG exempelvis har ett uppdrag i Ericsson så är det 400 kontor att besöka för att ha den där dialogen öga till öga. Det är svårt nog, men det blir mångfalt värre om de drygt hundra tusen anställda jobbar hemifrån. Ericsson har ju sen länge inte ens plats för alla anställda att ses på något kontor. Ericssons aktieägare skulle knappast vilja se en dubblering av de 400 kontoren vare sig i antal eller i kvadratmeter. Det skulle ju sänka lönsamheten och därmed även aktien.
Det är också möjligt att Erik Flinck agerar i ett kunduppdrag. Det finns en bransch som verkligen lider av hemarbetet: de kommersiella fastighetsbolagen. Där har börskurserna halverats i år och då har vi ännu inte sett konsekvenserna av hybridarbetet fullt ut. Allt eftersom företagens hyreskontrakt går ut är det klart att många vill omförhandla till mindre kontor än tidigare.
Så vem köper BCGs analys?
Målgruppen för rubriken att ”Distansarbete är ett haveri för företagen” är tyvärr chefer som inte vill att deras medarbetare ska jobba hemifrån.
Den kan till exempel vara chefer med stort kontrollbehov. De som led under pandemin och som fortfarande är frustrerade över att de inte kan ställa sig upp och genast se alla sina medarbetare.
En trolig andra grupp är chefer med maktabstinens. Att vara det högsta hönset i en grupp är förstås en positiv känsla. Det driver självkänsla och är oundvikligen beroendeframkallande. Den abstinensen upplever de allra flesta före detta chefer som en skön medvind, men att vara chef på distans var knappast lika tillfredställande som att vara det på kontoret.
Högre chefer lägger generellt också mindre tid och pengar på att ta sig till kontoret. BCGs chef Erik Flinck har en liten trevlig promenad på en dryg kilometer till kontoret. Det har han gemensamt med många av de högre chefer som kräver återgång till kontoren. Kanske inser de inte hur atypiska de är.
Medelsvensson sitter 31 minuter i bil eller kollektivtrafik för att ta sig till jobbet. Det är en timme om dagen som försvinner. Fem timmar varje vecka. Ingen vardaglig aktivitet suger så mycket lycka som jobbtransporterna (utom för den lilla minoritet som går, joggar eller cyklar dit).
I värsta fall blir det med hemarbete som med klimat- och miljöfrågorna: en höger-vänster-fråga.
Det är helt orimligt, men det kan bevisligen ske.