Det ger duktighets-poäng att säga ”Vi behöver skapa en struktur för hur vi ska jobba”.
Ibland är det också sant, men det socialt önskvärda i ”ordning och reda” gör att vi ofta går för långt.
Mer struktur är inte alltid lösningen.
Jag är 62 år. Det betyder att jag är gammal nog att komma ihåg den japanska kvalitetsrevolutionen. Plötsligt byggde japanerna bilar som höll. Daihatsu (Mazda) och Toyota tog världen med storm och drog undan mattan under framför allt de amerikanska giganterna GM, Ford, AMC och Chrysler.
Först lärde vi oss ”Kaizen” (läran om ständiga förbättringar) och sen kom standarderna. Ambitiösa människor fick uppdraget att skapa standarder. Resultatet är detsamma som i riksdagen (där ambitiösa människor har i uppdrag att skapa lagar). Bara de standarder som Svenska Standardiseringsinstutet (SIS) har tagit fram lär räkna till över hundra tusen. Ingen kan läsa dem allihop. Det räcker att försöka följa 8-10 stycken för att det ska bli svårt att få jobb gjort.
En kund hade det här problemet. En del medarbetare ville följa standarderna noggrannare. Andra ville jobba ”friare”. För att illustrera konflikten arrangerade jag en fotbollsmatch.
Ett lag fick skarpa order om att tänka sig planen i fem rutor. Var och en skulle hålla sig i sin ruta på planen. De skulle skicka bollen mellan sig, inte springa med den.
Det andra laget fick uppdraget att ösa på. Alla på bollen hela tiden, som femåringar spelar fotboll.
Resten av medarbetarna fick uppdraget att vara sportjournalister. De skulle summera matchen i en intelligent analys.
Det blev en jämn match. Jag hade förväntat mig att ”det strukturerade laget” skulle vinna men det är inte så lätt att passa bollen när sju spelare kommer springande i full fart.
Intressantast var journalisternas analys efteråt. De visste ju ingenting om lagens instruktioner.
I stället tyckte de sig se en match mellan ett väldigt engagerat lag och ett duktigt lag.
