Hur ofta försöker du peta hål på din åsiktsbubbla?
Eftersom jag tror på öppenhet gör jag det rätt ofta. När facebook skickar reklam för moderaterna så skrockar jag glatt att silicon valley inte vet ett skit. Ändå tappade jag frukostmacken i lördags när Sveriges mörkblåaste debattör dök upp i den liberala tidningen.
DN ska förstås ha beröm för sitt försök att slå hål på den liberala åsiktsbubblan, precis som andra liberala media gör, utan förvänta sig att få läsa Göran Greider i Dagens Industri eller Svenska Dagbladet.
Nu tackade Alice Teodorescu Måwe för inbjudan med en käftsmäll. Hon menade att det inte är klassklyftorna utan dålig uppfostran som skapar brottslingarna. Det är föräldrarnas fel. Tack för det Alice. Tack för att du förorenade min åsiktsbubbla. En ren och fin åsiktsbubbla är ju ett slutet sinne.
Men nu har jag träffat en del av de föräldrarna. Jag tror inte alls att de är så dåliga.
Alice Teodorescu Måwe refererade till en kunskapsöversikt från BRÅ som gjorde skillnad på två sorters studier.
– Registerstudier och självrapporter.
I så gott som alla registerstudier som gjorts är sambandet mellan klass och brottslighet stabilt. Det har alltid varit det och det gäller överallt världen. Starkast är sambandet mellan klass och grov brottslighet.
I självrapporter, alltså i enkäter, är sambandet svagare. Det gäller framför allt studier som ser brottlighet som något svartvitt. Antingen har du begått något brott eller så har du inte, aldrig någonsin, det allra minsta. Jag tänker på min storebrors trimmade moppe; brottsling. När jag pluggade i Texas rökte jag mariuana två gånger; brottsling. Ebba Busch …ja, du förstår.
Men följ upp med frågor om hur allvarliga brotten är, och om brotten har upprepats så stärks sambanden. Min storebrors kompisar körde trimmade moppar och de visade honom hur han skulle göra för att borra upp cylindern. Däremot kände ingen av kompisarna i Täby några bankrånare, gängledare eller mördare.
Ditt nätverk påverkar förstås ditt yrkesval precis som det påverkar ditt val av idrott eller hobby. I Tärnaby åker alla slalom. Det finns inte så mycket annat att göra där, men det finns jättebra backar och tränare och tävlingar och träningskompisar. Därför är det inte konstigt att Ingemar Stenmark, Stig Strand och Anja Persson kommer från samma lilla by.
Växer du upp på Östermalm så känner du nog fler affärsänglar än gängmedlemmar. I Rinkeby finns det vad jag vet inte en enda. Inte heller bor det några styrelsemedlemmar i börsnoterade företag där. Eftersom segregationen är en del av det framväxande klassamhället så kan inte dina vänners och skolkamraters brottslighet räknas som annat än en del av den segregationen.
Alice Teodorescu Måwes ledare påminner mig ändå om en grundläggande regel när det gäller kvantitativ analys: Alla samband blir starkare på högre nivå. Barnen i Rinkebys fattigaste familj blir inte med hundra procents säkerhet kriminella.
Min sinnebild för det här är kinesen som sprang maraton med en cigarett i munnen. Han sprang på tre och en halv timme som är en ouppnåelig tid för de flesta motionärer. En och annan tog det som ett bevis för någonting. Det var förstås mest rökare som vidarebefordrade den bilden och som tur var tog ingen det underliggande budskapet på allvar. Vi vet att rökning är dåligt för hjärtat, blodkärlen och därmed även för konditionen. Bilden på kinesen som sprang med ciggen i mungipan levde bara i någon vecka.
För trettio år sen körde jag mina första analyser mellan arbetsklimat och sjukfrånvaro. På individnivå blev sambanden svaga men på arbetsgruppnivå var de solida. Det gällde framför allt den långa sjukfrånvaron. Alla i gruppen kände av det dåliga arbetsklimat som fick Bengt eller Birgitta att må dåligt. På en svensk fabrik förklarade medarbetarundersökningens frågor om jobbet, kollegorna och chefen 600 heltidsanställda, dvs ungefär 23,5 miljoner kronor i månaden. Så mycket kunde alltså företaget spara genom att få medarbetarna att tycka bättre om sitt jobb, sina kollegor och sin chef; på en enda fabrik. På köpet skulle de förstås få en del positiva sidoeffekter som minskat svinn, förbättrat samarbete, innovativitet och bättre hälsa. Men det var på gruppnivå. I arbetsgrupper där många mådde dåligt var sjukfrånvaron högre. Det gjorde att kollegorna ofta fick jobba under stress eftersom någon eller några kollegor inte var på plats, eller för att de hade en vikarie som inte kunde jobbet.
Jag tänker att en regressionsanalys kan misstolkas, men den ljuger aldrig. Om sambanden är starkast på gruppnivå är det där man ska söka problemen.
Den grova brottslighetens problematik ligger alltså snarare på gruppnivå än på individnivå. Förklaringsgraden är högre när vi jämför olika postnummerområden än när vi jämför olika familjer, och den blir ännu högre när vi jämför kommuner, och ännu starkare när vi jämför samhällen (se nedan). Det är där Alice Teodorescu Måwes analys går fel. När vi låter klassklyftorna (gini) växa så kommer det grova våldet som ett brev på posten.
…men vare sig hon eller BRÅ vågar sig på den riktigt känsliga analysen: hudfärg. Det som gör mig riktigt mörkrädd är att segregationen får allt fler av oss att intuitivt rasprofilera; ljus hy=välavlönad och laglig, mörk hy=fattig och brottsling. Min vän Abdi som var Socialdemokraternas samordnare i Järva i det senaste valet blev stoppad tre dagar i sträck. En av gångerna åkte han bil på Odengatan i city. När vi alla tolkar hudfärg så som poliserna uppenbarligen gjorde så BLIR det i längden sant.
…och så funderar jag förstås på om jag i och med den här texten har rensat min åsiktsbubbla!
Vad tycker du? Har jag det?