Putin 4: Vad är en nation?

I Ruben Östlunds fantastiska satir ”the Square” frågar konstkuratorn en ung journalist vad som händer med hennes väska om han placerar den i en av museets utställningar. ”Blir den konst?”

Den frågan är rätt gammal.  Marcel Duchamps ställde konstvärlden inför den frågan redan 1917, när han slog sönder en urinoar och ställde ut den som konst.  De flesta har sen dess landat i begreppet intersubjektivitet*. Det är konst om folk tycker att det är konst.  Det räcker inte med att en person tycker att det är konst. Många måste hålla med. Lars Vilks bygge ”Nimis” är på väg att bli konst, medan hans rondellhundar knappast blir något mer än en provokation.

Är det konst för att väskan står i en utställning? Slutar ett land existera för att jag tycker det?

Nationer är lika abstrakta som konst. Precis som konst finns nationer i den utsträckning som folk anser att de finns.  

Somaliland är ett bra exempel. För drygt 30 år sen bröt sig Somaliland ur Somalia. Sen dess har Somaliland varit ett fungerande och demokratiskt samhälle medan Somalia har existerat i varierande nivåer av kaos. I Somaliland är det ingen tvekan om att man är ett eget land, men inget annat land i världen har accepterat Somaliland.  Somalilands existens som nation går alltså att ifrågasätta.

Kurdistan är ett annat exempel. Befolkningen finns bevisligen, även om Turkiets president Erdogan till och från förnekar det.  Kurderna själva ser det som självklart att deras nation ska existera på en del av Iraks, Irans Syriens och Turkiets nuvarande områden. Många håller med dem och med myrsteg rör sig nationsbygget mot någon sorts intersubjektivitet, envist bekämpat av de länder som ska lämna ifrån sig territorium.

I Aleksandr Lukasjenkos Belarus har har befolkningen ansett sig vara en egen nation, och den tolkningen har varit internationellt förankrad, men där har besluten att släppa in rysk militär och att låta Putins krig utgå från Belarus snabbt skapat en tveksamhet om Belarus existens. Som i en bisats ser vi en nation sväljas av Ryssland utan något som helst motstånd.

Men när det gäller Ukraina står Vladimir Putin där helt själv, med en helt egen tolkning. Pratet om att Ukraina inte fanns före 1991 är ett försök att övertala framför allt ryssar, men inte ens ”bästa vännen” Xi Jinping håller med.

Med så kompakt motstånd från 44 miljoner Ukrainare och från det internationella samfundet är Putins historiska revisionism ett betydligt hopplösare projekt än om journalisten hade ställt sin väska i utställningen.

*Intersubjektivitet är när olika bedömare från olika perspektiv håller med varandra. Intersubjektivitet är det närmaste man kan komma objektivitet i sociala sammanhang. Intersubjektivitet är en nyckel till EIBAs verksamhet.

Posted in Kommunikation, Politik

Putin 3: Snabbt och långsamt beslutsfattande; Uppdaterad

Politiker gillar inte snabbt beslutsfattande. Det är nog bra. Politiska beslut ska vara väl genomtänkta. En utredning ska tillsättas och bollas med alla upptänkliga instanser.  

Politiker vill helst gå, men ibland tvingas även de sprinta

En vanlig övning i beslutsfattande går ut på att svara när man har tillräckligt mycket information för att kunna fatta beslut. Inom näringslivet är det en viktig övning.  Steve Jobs har berättat att Microsoft låg långt före Apple i utvecklingen av de platta skärmar som kom att heta Ipad, eftersom Jobs och Apple vann loppet om att hinna först ut på marknaden med sin produkt. På det här temat finns det tusentals historier, från näringslivet.

Politikers tidshorisont finns sällan i kris. Då måste snabba beslut fattas.  Det kan bli lite som att sätta en maratonlöpare i startblocken för att springa 110 meter häck. Många av oss minns när tsunamin slog till för arton år sen.  Statsminister Göran Persson var julledig.  Utrikesministern fick information, men hon hade ju biljetter till en teaterföreställning. Ministern som var ansvarig för sjukvård åkte på semester, och statsministerns statssekreterare verkar ha varit upptagen med sin älskarinna. Svenska journalister hann landa i Thailand innan Göran Perssons regering ens hade börjat agera.  Som finansminister såg Magdalena Andersson det pinsamma fiaskot från första rad.

Rysslands fullskaliga attack på Ukraina är också en plötslig kris.  Här står vi och ser en diktator begå våldtäkt på ett neutralt, demokratiskt och fredligt europeiskt land med blågul flagga. Krim, Donetsk och Luhansk var tydliga varningstecken, liksom Syrien, Georgien och Tjetjenien. Ändå kunde vi inte tro våra ögon och öron den 22a februari.  Vi kunde inte tro att Putin så fullständigt skulle strunta i allt vad europeisk rättsordning heter.  

Jämfört med 2004 är Sverige snabbt ur startblocken. Drygt tre veckor efter attacken har vi både hunnit skicka vapen till Ukraina och höja försvarsbudgeten till de två procent som Nato förväntar sig av sina medlemmar.  Den som inte tolkar det senare som en av många förberedelser för medlemskap i Nato är nog naiv. Kanske togs det preliminära beslutet i Magdalena Anderssons och Finlands president Sauli Niinistös samtal med USAs president Joe Biden i början av Mars.

För att vara ett så stort beslut är frågan om medlemskap Nato är inte så komplex. Nato har ju funnits sen andra världskriget och både fördelarna och nackdelarna är väl kända. Bland de större nackdelarna är risken för att i krigstid kunna tvingas ha kärnvapen i vårt land, och förstås att Donald Trump kan vinna tillbaka vita huset om två år. I Trump-scenariet är vi bättre skyddade som medlem i Nato än som innehavare av ett bilateralt avtal med just USA. Syriens kurder kan intyga hur lite ett avtal med Donald Trump är värt. Nato pratade Donald Trump förstås oavbrutet illa om, men han kunde inte montera ner det.

Trögheten fanns snarare hos det socialdemokratiska partiet. De tusentals gånger en socialdemokrat har talat om att “alliansfriheten har tjänat oss väl” har skapat en tröghet som försvårat beslutet att gå med i NATO. Debatten som förts i digitala möten har varit nödvändig, men alltför snabb för att egentligen övertyga förespråkarna för alliansfrihet om att det är dags att lämna den positionen. Den processen kommer analyseras i många år framöver, men redan nu kan fastslås att Magdalena Anderssons stora goodwill i partiet var en förutsättning. [Tillagt 18e maj].

Vårt försvarssamarbete med Finland är inte heller något skydd om Kreml ser oss två som två delar av samma munsbit.  Tillsammans är vi ynka 15 miljoner innevånare utspridda på en yta som är 30 procent större än Ukraina, med 1340 km landgräns till Ryssland och en snudd på oändlig gräns för landstigning från sjöss. Med facit i hand kan Vladimir Putin nog ångra att han inte anföll oss istället för Ukraina.

En fördel med att snabbt gå med i Nato vore förstås kommunikativ. Ryssar, Vladimir Putin och alla andra förstår varför vi ger upp en 200 år gammal neutralitetsprincip.

Så på frågan hur Kreml kommer att betrakta en finländsk anslutning till Nato, hade Niinistö en mycket träffande replik:

”(Ryssland), ni orsakade detta. Titta i spegeln.” [Tillagt 18e maj].

Den största fördelen med att snabbt gå med i Nato är nog Putins hot om militära konsekvenser om Sverige och Finland skulle gå med i Nato.  

Om rädslan för att Putin skulle bli så provocerad av att Sverige vill gå med i Nato är så stor att vi till och med avstår från att fatta våra egna beslut på detta centrala område gör vi nog klokt i att illa kvickt gå med…

Alice Teodorescu Måwe

Det är till och med enklare än så:
Den ryska militären är ju upptagen på annat håll.

Posted in Politik

Putin 2: Skilj på omsorg och kamp

Inte sen andra världskriget har vi haft ett fullt krig i Europa.
Det har gjort oss vana vid att krig är något som sker långt bort; något som inte berör oss.  Därför har vi agerat med omsorg, ungefär som vid jordbävningar och tsunamis.   
Vi skickar pengar till UNHCR, rädda barnen, läkare utan gränser och röda korset. Man kan säga att vi har blivit prajmade att reagera på kriser med omsorg.

Det intuitiva svaret på varje kris är det som fungerade i den förra.
2015 var filtar och mottagande rätt. De flyktingar som då fick en plats i ett svenskt hem har det generellt gått bra för.  Nu gör vi oss klara för att ta emot Ukrainska kvinnor och barn, och det är bra.

Men kriget i Ukraina är annorlunda.
Som Zelenski sa till USA: Jag behöver ammunition, inte en limousin.  

Nordic Ukraine Forum är tydliga med att Ukraina vapen och militär utrustning för försvaret av sitt land, demokrati och den europeiska rättsordningen. Det ligger i Sveriges snäva egenintresse att se till att Ukraina får det. Om Putin vinner i Ukraina, då är Sveriges oberoende och säkerhet i gungning.

Därför är det bra om vi skiljer på omsorg och kamp.

Omsorg är bra. Det är fint att Europa tar hand om de miljoner flyende kvinnor och barn som lämnar Ukraina. Det är extra fint att de länder som tidigare har varit mest motsträviga att ta emot flyktingar nu står längst fram och är mest generösa. Det visar att xenofobi och generositet inte alls är motsatser.  Det ska applåderas. Efter mina år med ett polskt dotterbolag kom jag fram till att den polska xenofobin framför allt är religiös. Anmärkningsvärt många polacker skyllde fortfarande Polens problem på judarna, trots att de polska judarna närapå utrotades i andra världskriget. När flyktingarna från Afghanistan och Syrien kom så var det Islam man var rädda för. Den rädslan finns inte när det gäller ukrainare.

Magdalena Anderssons kommentar (att den här gången tar vi bara emot vår rättmätiga andel av invandrarna) är också ett svar på den förra krisen. 2015 var det Sverige och Tyskland som tog emot lejonparten av invandrarna som kom. 2022 kommer de flesta troligen stanna i östeuropa, och om Ukraina lyckas skaka av sig den ryska björnen så kommer de flesta vilja åka hem igen.  

Även av det skälet är det viktigt att Ukraina vinner. Då stannar huvudsakligen de som har hittat ett bättre jobb i Sverige än vad de hade i Ukraina. Resten åker hem för att bygga upp hemlandet.  

I det scenariot fungerar det att härbärgera flyktingar i stora förläggningar. Det som var ett av de stora misstagen 2015-16. Om de ska tillbaka så är förvaring acceptabelt, men om de Ukrainska flyktingarna ska integreras i Sverige så är Bert Karlssons och Jan-Emanuel Johanssons stora förläggningar en katastrof. Där startade utanförskapet.  Vid en Ukrainsk förlust så är nog de flesta här för att stanna.

Skilj på omsorg och kamp
Först ska vi skilja på Omsorg och Kamp. Det första kan inte ersätta det andra.

Europa står inför ett vägskäl.  En rysk förlust mot ett litet demokratiskt grannland skulle stärka den europeiska rättsordningen mer än tusen kongresser och konferenser kan göra.

Därför är det viktigt att vi stöder Ukrainas kamp. Det gör vi med militär utrustning och vapen. När Ukraina bad om NLAW/Robot 57 som de har sänkt så många ryska tanks med, så gav Sverige istället Robot 86. Den kan stoppa en trupptransport, men det räcker ju inte.

Varning för en stötande liknelse: Rysslands angrepp är en våldtäkt. Sverige och resten av Europa står bredvid. Vi ropade “stopp” men ingrep inte fysiskt. När Ukraina bad om pepparspray så gav vi dem en pepparkvarn.

Vi kan bättre.

Posted in Politik

Putin 1: Elfenbenstornet

Det ryska beslutet att invadera Ukraina stinker etiskt, moraliskt och juridiskt, men det kan också bli ett beteendevetenskapligt skolboksexempel på uselt beslutsfattande, ungefär som John F Kennedys fiasko i Bay of Pigs för nästan 60 år sen.

Det usla beslutsfattandet beror nog på två kompontenter:

Groupthink och Elfenbenstorn-effekten

Groupthink

Putins regeringar har alltid varit väldigt homogena, men i tidigare Putin-regeringar har det ändå funnits några få kvinnor. Putins andra regering bestod till exempel tre kvinnor och tjugo män.  I det senaste regeringsskiftet var alla de nio tyngsta ministrarna män.

I Vladimir Putins fall gör frånvaron av kvinnor kanske inte så stor skillnad eftersom alla hans ministrar så uppenbart är rädda för honom, men med fler kvinnor i regeringen skulle negativ information troligen haft större chans att nå fram.

Elfenbenstornet

Rädsla för chefen gör att vi sållar informationen. Sånt som gör chefen glad förstoras och sånt som kan göra chefen arg eller bekymrad sållas bort. Ju fler nivåer det är i hierarkin och ju större rädslan för chefen, desto större blir snedvridningen av informationen.

Det kan vara därför Putin trodde att Ukraina skulle vara en enkel match; att ryskspråkiga ukrainare skulle möta de ryska soldaterna med blommor och att de europeiska länderna skulle bråka internt. Den ryska säkerhetstjänsten hade säkert tillgång till mer korrekt information, men kanske vågade ingen berätta det för den högste chefen. Om Putin hade läst sin Daniel Kahneman så hade han kanske haft en person i sin närhet med uppgiften att beskriva hur det tänkta beslutet på fem års sikt skulle visa sig vara helt katastrofalt.

Högst upp i elfenbenstornet kändes nog kriget som en bra idé

Istället blir det som Zelenski sa: Ukraina har enat Europa. Nu blir Ukrainas 20 miljoner män allt bättre beväpnade för varje dag som går. Uppemot 300 ryska tanks och åtminstone 50 ryska flygplan är förstörda. Ukrainas siffror om nio tusen stupade ryska soldater låter trovärdigare än de ryska femhundra.

Det hela påminner allt mer om det gamla talesättet
En armé vinner aldrig över ett folk.  

Ps. En poäng här är “vad kan jag lära mig”; Nämligen att Putins extrema exempel på groupthink och elfenbenstorn-effekten kan få fler chefer att överväga grunden för det egna beslutsfattandet.

Informationen i den här artikeln bygger huvudsakligen på artiklar ur Dagens Nyheter, The Economist och Sveriges Radio. Det är förstås tveksamt att skriva artiklar utan förstahands-information, men eftersom poängen är om vårt gemensamma beslutsfattande så bedömde jag att det var rimligt.

Tagged with: , ,
Posted in Uncategorized

Vad vill vi behålla?

Snart en hel vecka utan restriktioner! 

En vecka med ogenerad trängsel tunnelbanor och bussar.

En vecka med fysiska möten och spontant prat med kollegorna vid kaffemaskinen på kontoret.

En vecka med prat med folk som vi vet inte har pyjamasbyxor på sig.

Men långt ifrån alla har varit på kontoret, ens en enda dag.  

Om pandemin innebär att alla korten kastades upp i luften, så innebär återgången till kontoret samma sak. Många bedömare säger tvärsäkert att ”allt går tillbaka till hur det var” eftersom det är vad som skedde efter tidigare kriser.

Det man då missar är digitaliseringen. Idag är det möjligt att jobba hemifrån eller från kontoret. Folk inte bara kan gör det; många har gjort det i två år. Det gör att en och en halv miljon svenskar står vid ett vägskäl på ett sätt som vi aldrig tidigare gjort. Varje dag kan vi välja kontoret eller hemmet.

Därför bad jag dig och ett antal vänner på LinkedIn svara på några enkla frågor om vilka vanor du tänker behålla. Urvalet är inte slumpmässigt och antalet är för litet, men en del resultat är nog värda att göra mer seriösa studier på.

”Jämfört med före Corona, hur känns ditt liv under pandemin?” gav ett övervägande positivt svar. De flesta tyckte livet var bättre nu än före pandemin.  De positiva svaren handlade oftast om att man vunnit tid; tid som man ägnar åt familjen eller åt nya hobbies. 

Mina arbetsdagar hemifrån är harmoniska och produktiva.

Balans i vardagen, mindre stress mellan hämta barn, jobb, privatliv.

Mer möjlighet till egen träning.
Får mer gjort under arbetsdagarna än tidigare.

Det kom också en och annan härligt entusiastisk kommentar som:

Jag har fått mitt liv tillbaka och levererar insikter och resultat som aldrig förr!

Och, alla verkar tycka att jag är fantastisk. Trodde jag varit det hela tiden…

För att inte tala om hunden som uppskattar våra insiktsfulla promenader (that’s where the magic happens), barnen som lärt känna och uppskatta pappa, min fru som tycker jag är skitsnygg (igen) och jag själv som mår bättre än jag trodde var möjligt.

There is no way back!

Få var dock fullt så entusiastiska. Avigsidan var sociala kontakter med vänner och med kollegor, och den energi som de kontakterna ger. Många kände att de hade förslappats.

Att vårda och skapa relationer har blivit otroligt mycket svårare.

Stockholmarna trivs med att jobba hemifrån, men resten av landet är ännu positivare. Nu är ”resten av landet” en väldigt bred generalisering där Göteborgs innerstad slås ihop med Västernorrlands inland, men det är ändå värt att undersöka vidare.

Många tycker de har fått vanor som är bättre än sina tidigare vanor. De vanorna vill man förstås inte bryta. Men då handlar det framför allt om att vanorna är bättre för en själv. Att många av de nya vanorna är bättre för klimatet så är en ren bonus.

Vi fortsätter gärna jobba hemifrån för att det är bra för oss själva.

Det minskade resandet är förstås bra för klimatet. En annan stor miljövinst är om arbetsgivaren inte behöver värma/kyla ett kontorsrum åt dig, samtidigt som du värmer ett hem. 

Digitala möten istället för resor (flyg).

Åker mindre bil, rör mig mer med cykel/går.

Vi gillar att hemarbetet är bra för klimatet, men det minskade miljöavtrycket påverkar inte vår vilja att fortsätta jobba hemifrån.

Budskapet är tydligt till alla som oroar sig för att Sveriges miljöavtryck stiger när pandemin är över:
Poängtera hur den bättre livsstilen får oss att må bättre.  
Då kan nog många välja bort flyget till affärsmöten som vi nu har lärt oss sköta via Zoom eller Teams. Bil till jobbet eller jobbet hemma är också ett lätt val när du ska jobba fokuserat.

Svagt samband, men värt att testa i ett större urval

Om miljörörelsen vill få oss att sluta köa till kontoret så är det alltså vettigt att snarare poängtera hur härligt det är att få mer tid till barnen eller den nya hobbyn, med miljön som en extra bonus.

…men de som älskar att vara på kontoret, och de som älskar att flyga till mötet i grannstaden, de är redan tillbaka på kontoret och det fysiska mötet.

Posted in Uncategorized

Multikompetens, drömmen som fortfarande är en dröm?

För drygt trettio år sen sa en klok kollega att multikompetens kommer vara alltmer uppskattat.  

Multikompetens, drömmen som fortfarande är en dröm

Vi tänkte på hur Toyota såg sina arbetare som färdigutbildade först när de kunde nio olika positioner i fabriken.  Dels blir fabriken mindre sårbar då, men framför allt kan de multikompetenta arbetarna se möjligheter och lösningar på problem som andra inte kunde se.

Vi såg också framför oss ett näringsliv där innovativitet blir allt viktigare och där livstids-anställningarna inom samma yrke försvinner.  När vi byter inriktning på karriären så tar vi förstås en massa lärdomar och perspektiv med oss till ett nytt yrke. Ju fler gånger vi gör det, desto större chans att vi ser möjligheter som våra nya kollegor inte ser.

Nu till min fråga:
Har den verklighet som min kloke kollega såg framför sig för trettio år sen inträffat?

Jag är tveksam.  
Jag tror tyvärr att vi fortfarande vill etikettera folk med ett enda kompetensområde.

Mitt eget genomslag som beteendevetenskaplig konsult gynnas definitivt inte av att jag också driver en idrottsförening (som är en språngbräda för unga i Järva).  Det dubbla engagemanget förvirrar.

Rekryterare som söker en finansanalytiker blir tveksamma när de läser i meritförteckningen att kandidaten också har jobbat som lärare.  Stereotypen de söker är en man som har gått Handelshögskolan och sen arbetat som finansanalytiker i London eller New York och sen flyttat hem till Stockholm för att han har gift sig och fått barn.  Olika platser, samma yrke.

Min granne fotografen är också tekniskt duktig. Det gör han bäst i att hålla tyst om tills situationen uppstår som han kan lösa. Då är det en stor fördel, men innan han ställs inför ett problem att lösa så är det bara förvirrande.   

Rekryterarnas skräckvision är min syster som jobbat som Skidmodell, Tränare, Skidlärare, Målare, Konstnär, Hotellchef, Café- och Restaurangägare, Lärare, Uthyrare och nu Kommunikatör.
”Vad är den röda tråden” kan den stackars förvirrade rekryteraren fråga, och få det högst opassande svaret att ”när det blev tråkigt så bytte jag jobb”.  Vad jag förstår har hon varit duktig på alla sju jobben.

Har du sett något tecken på att min kloke kollegas förutsägelse för trettio år sen är på väg att slå in?

PS. Den kloke kollegan heter Per Jäderberg. Han är för tillfället skogsbonde med många år bakom sig inom bank, systemutveckling och försäkring.  Akademiskt är Per ekonom med universitetspoäng i fysik, kemi, AI, ungerska och….konstvetenskap! Dessutom är han en bra jazz-musiker. Det sista vet jag bara eftersom jag har hört honom spela.  

Posted in Uncategorized

Vad är egentligen arbetstid?

Just som man lyckats få barnen snällt uppradade i soffan för lite fredagsmys med godis och film – så plingar det till i telefonen. Det är ett meddelande om ett mejl från chefen. Och trots barnens vädjan blir det inget soffmys för mamma, som har fullt fokus på jobbmejlet.

Eller så har kollegorna precis beställt in champagne på after work, för att skåla in helgen. Då ringer chefen med frågor. Så får man ursäkta sig, flytta tillbaka sitt fokus på jobbet igen, och gå undan för att ta samtalet.

Idag skriver Svenska Dagbladet om att Frankrike, Portugal och Belgien bötfäller chefer som mailar utanför arbetstid.

Många fackliga ombud reagerar nog instinktivt med att “ja, det där måste vi driva. Med mailförbud från 17.00-08.00 sänker vi stressen”.

Jag är tveksam, för vad är “arbetstid” efter corona?

Inom service, produktion och byggen är det givet. Men de flesta av oss som jobbar hemifrån under pandemin har fått nya frihetsgrader. Vi kan jobba när det passar.

En helt genial systemutvecklare jag jobbade med under många år jobbade bäst sent på kvällen och en bit in på natten. När jag startade upp min dator på morgonen kunde jag ha tre-fyra mail från honom. Det stressade mig inte alls eftersom han hade skickat mailen i vetskap om att han inte skulle ha ett svar förrän när han öppnade sin dator någon gång vid lunch.

Igår kväll betalade jag löner till en kvart över midnatt. Efter aktuellt var jag pigg. Jag diskade och sen satte jag mig vid datorn. Därmed kan jag åka skidor i Vålådalen i fem dagar utan att behöva sitta där med löneprogrammet.

Strax efter kl. 12 mailade jag till var och en av de åtta som fått lön hur mycket de fått den här månaden (det varierar). I Frankrike, Portugal och Belgien hade jag alltså begått ett brott och riskerat böter på nästan hundra tusen kronor.

Jag hoppas att Socialdemokraterna och de svenska facken visar större omsorg om den frihet som hemarbetet har gett oss. Om något ska förbjudas så är det att kräva svar utanför mottagarens arbetstid.

Vad tycker du? #arbetsmiljö #arbetstid #ledarskap

https://www.svd.se/chefer-far-inte-mejla-efter-arbetstid

Posted in Uncategorized

Finns mittens rike?

”Mittens rike” upprepar Annie Lööf så ofta hon kan. Det är där Centern hör hemma.  ”Mittens rike finns inte” upprepar Jimmie Åkesson ungefär lika ofta. Båda har rätt.

I ett välmående land utan konflikter brukar väljarna att gå mot mitten.  Den politiska kurvan ser då ut som en klassisk klock-kurva.

Politiken som en klock-kurva

Reinfeldts Nya Moderater gjorde en klassisk förflyttning in mot mitten, och belönades för det med att var tredje svensk sympatiserade med dem som mest.  En bidragande orsak var att Socialdemokraterna under Håkan Juholt upplevdes dra åt vänster. Annars är det just Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna som har huserat här, i det som också kan kallas pragmatismens rike.  Idealet är “det som fungerar”.

I regeringsställning har Socialdemokraterna konsekvent valt det som fungerar över det som känns ideologiskt rätt. Ett undantag var löntagarfonderna för femtio år sen.  Med det förslaget överträddes en viktig gräns; Socialdemokratin hade alltid överlåtit företagandet åt företagen. När man väl gått över den gränsen så var förtroendet skadat för lång tid framöver.  Det misstaget markerar också slutet på socialdemokratins storhetstid som helt dominerande parti i Sverige.

Motkraften till pragmatismen är den dialektiska jakten på evig sanning. Där har kommunismens och fascismens ytterkanter mycket gemensamt. Den eviga sanningen är förstås inte diskuterbar. Därför blir kommunistiskt och fascistiskt styrda samhällen totalitära.  Politikerna vill styra allt, ända in i medborgarnas hem och sovrum.  

Båda pratar också om en kamp. En kamp mellan gott och ont, som i serietidningar och filmer från Marvel. Ilska gör oss nämligen dumma nog att köpa uppenbara osanningar. En klassisk beskrivning av det är

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.”

Signaturen “Mats” på Facebook


Mats hade läst den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Ilskan vann uppenbarligen över insikten att det hela inte alls har hänt. Med det i bakhuvudet kan vi kanske bättre förstå hur Tyskland kunde rösta fram nationalsocialisterna till makten. Tyskarna var inte dumma i huvudet, men den uppenbara lögn som nazisterna upprepade gång på gång var väldigt upprörande.


Aristoteles skulle kanske säga att “Patos” vann över “Logos”. Det är ungefär detsamma som att hjärtat eller känslan vann över hjärnan. När vi blir riktigt upprörda blir vi lite dumma i huvudet. Mats i citatet ovan kan alltså vara en klok person, men just när han skrev det där på facebook, då var han upprörd (och därför lite dum i huvudet).

När Patos vinner över Logos

I den kommunistiska retoriken står kampen istället mellan klasserna. Överklassen beskrivs som illvilliga individer som suger ut underklassen som då måste slå tillbaka, gärna med våld.

Nazister talar hellre om en kamp mellan raser.  I nedtonad form finns den rasistiska retoriken även hos Sverigedemokraterna. Partiprogrammets begrepp ”biologiskt arv” visar att utomeuropeiska invandrare aldrig anses kunna bli ”riktiga” svenskar.  Partisekreteraren pratar om islam som en ”avskyvärd religion”.   Där den tyska nazismen skyllde alla problem på judarna skyller dagens Sverigedemokrater alla problem på invandrarna. Det är en skillnad, men framför allt i tonläge. Det är ju en bredare grupp som målas ut i dagens Sverige än i trettiotalets Tyskland.

Många anser att den politiska skalans klock-kurva bör böjas eftersom vänsterkanten och högerkanten har många likheter.  Skalan böjs då till en hästsko, där ändarna inte är så väldigt långt ifrån varandra.

Den politiska skalan som hästsko
Den politiska skalan som hästsko

Clinton Rossiter drog istället ut det till en cirkel, där fascismen och den extrema kommunismens totalitära ideal möts. Om vi följer hans tanke och låter ändarna på den politiska skalan mötas så får vi en skala där höger står mot vänster och pragmatism står mot dialektiskt sanningssökande.

De “utsugande kapitalisterna” kan t.ex. vara judar. Det ökar skillnaden mellan “oss och dem” och kombinerar upprördheten (över det orättvisa i att jag har så lite när de där borta har så mycket) med att de därborta är en annan sort.

Jämviktsfördelningens klockkurva över väljarnas sympatier kommer då att se ut som en boll i en boll, eller ett rör i ett rör.  

I jämnvikt kommer den bollen alltid att se ut så här.  

När vi knyter ihop de politiska ändarna så får vi något som ser ut som en boll i en boll.

Men om bollen sparkas så flyttas jämvikten. För att göra det behöver ytterkants-partierna ett ”dom och vi”.  Adolf Hitler pratade om judarna. Det gör även Ungens Victor Orban. Sveriges högerkant pratar om skjutvapen-våldet för att det är utomeuropeiska invandrare som skjuter.  Svenska MC-gäng är politiskt inte lika intressanta.

Tal om invandrarnas våld gynnar högern

Rent retoriskt bör mittenpartierna svara att risken för att bli mördad i Sverige aldrig har varit lägre än de senaste 20 åren, men i dagens debattklimat anklagas man då för att inte ta oron på allvar.  

Kommunister vill snarare utmåla till exempel Hembla och andra stora fastighetsbolag, eller ägarna till de stora svenska bankerna, som utsugande kapitalister.  Det ska få blodet att svalla hos drygt tre miljoner hyresgäster.

Så både Annie Lööf och Jimmie Åkesson har rätt. Mittens rike finns, och det finns inte.  

Mittens rike är ett land i balans. Det är svårt att uppnå, men samtidigt det naturliga tillståndet.  

Posted in Kommunikation, Politik

Svenskar är nog öppnare än somliga (politiker) tror

8/10 gillar mångfald

Trenden bland Moderater, Kristdemokrater och nu Liberaler är att låta mer som SD. Ibland kan även Socialdemokrater kan låta lite på samma sätt. Orsaken är förstås Sverigedemokraternas tillväxt från nästan ingenting till var femte väljare.

Tänk om de fortsätter växa?  

De här resultaten från ansedda Pew Research ger mig en helt annan association.  När Svenska fotbollslandslagets målvakt Robin Olsen gjorde sin fenomenala utspark mot Grekland kunde man lätt tro att bollen var på väg mot månen. Istället hamnade den på den grekiska sidan av planen.  När luftmotståndet sänkte farten på bollen kunde tyngdkraften göra sitt, och Alexander Isak kunde göra mål.   

Ynka två procent av svenskarna är osäkra på om samhället gynnas av mångfald. 78 procent av svenskarna ser mångfald som en fördel.  Det är en förkrossande majoritet, och fem procent fler än i det förra valet.  

Av de 22 procent som inte aktivt ser mångfald som en fördel är det hela 20 procent som istället ser det som ett problem. De 20 procenten röstar redan på Sverigedemokraterna. En tolkning av Pew Research resultat är att det bara finns två procent osäkra väljare kvar att vinna för Sverigedemokraterna.  I den senaste mätningen hade de 21,6 procent, men det brukar krympa framåt valdagen.

Det är också spännande att de länder som invandrare oftast nämner som favorit-länder* är de som är ännu öppnare för mångfald än vi. Kanada nämns ofta som bästa land i världen för den som vill skapa sig ett bra liv, följt av Storbritannien, Singapore och Australien.

Nästan alla de länder som är öppnare än Sverige är alltså engelskspråkiga. Det är knappast en slump. Invandrare kan oftast tala engelska och etablerar sig därför fortare i ett land där språket gör det möjligt att börja jobba direkt.

Att Sverige ändå ligger så högt kan delvis bero på att vi är väldigt duktiga på engelska. I Singapore är engelska i praktiken det språk som används i affärssamanhang, och i Taiwan går det också bra att arbeta med engelska som enda språk.

I Sverige går det också bra att arbeta på engelska, men dumsnälla myndigheter som arbetsförmedlingen hänvisar som regel engelskspråkiga invandrare till städjobb i väntan på att de lär sig svenska. Det gäller även invandrare med IT-utbildning, trots att det mesta inom IT är på engelska.

En sen kväll för tolv år sen satt jag och jobbade när Afzal, städaren, kom förbi. Eftersom han var från Bangladesh pratade han den där klingande indiska engelskan med runda “r”. När jag frågade om hans utbildning så fick jag en chock. Han var ingenjör med inriktning mot hårdvara; ett område där precis allt är på engelska. På arbetsförmedlingen hade de sagt till honom att han måste lära sig Svenska innan något annat jobb än städare kan bli aktuellt.

Kanske är det något för svenska myndigheter att ta till sig?

Jobb först, på engelska, sen det svenska språket.

För drygt trettio år sen flyttade jag hem till Sverige, nygift med en amerikanska. Vi hade förberett allt på förhand. Hon började arbeta dagen efter att vi kom till sverige, och började plugga svenska två timmar om dagen dagen efter det.

Det första året pratade hela familjen svenska vid alla middagar där hon var med. Efter två år av att ha pratat svenska bytte kollegorna till svenska på hennes jobb.

Om jag får förvanska Kirkegaards gamla tes lite grand:

Om du verkligen vill integrera en invandrare; börja med att möta henne i ett språk hon har.

* Här pratar jag framför allt om mina vänner i Järva varav de flesta har rötter i Somalia.

Tagged with:
Posted in Analys, Homogenitet, Politik

Värdegrundsarbete med lallande positivitet

välkända organisationer och deras värderingar
välkända organisationer och deras värderingar
FöretagVärdegrund
A.   Volvo group1. Mod,
Omsorg,
Nyfikenhet
Samarbete
B.   Electrolux2. Passion,
Ägarskap,
Innovation,
Kvalitet
C.   ABB3. Framgång för kunden,
Passion,
Tillit,
Förändring,
Prestation
D.   Växjö kommun4. Passion för innovation,
Kunden i fokus,
Strävan efter resultat  
E.   Swedish Match5. Vi möter alla med respekt
Vi kan jobbet
Vi gör verksamheten bättre
Vi skapar en hållbar framtid

Kan du matcha organisationerna till vänster med värdeorden till höger?  

Rätt svar finner du längst ner.

  • Ett rätt borde du ha på ren slump.
    – Kommunen ska du väl ändå klara?
  • Två rätt är tur.
  • Tre rätt är anmärkningsvärt.
  • Fyra rätt betyder att du har en fantastisk känsla för värderingar.
  • Fem rätt: Du är synsk.
  • Få har mer än två rätt.

När så här välkända men olika organisationer kan byta värderingar med varandra utan att någon märker skillnaden, då är värderingarna inte mycket till karta. Det är nämligen det de ska vara.

Företag har byggnader, fabriker och flöden som är lätta att fästa på papper, men de ”ritbara” delarna står för ungefär en tiondel av företagens värden.  Resten är kommunikation och beteenden.  De flödar genom företaget som bäckar, forsar, floder och åar.

Organigrammen försöker styra och beskriva de här flödena, men alla som har jobbat i ett lite större företag vet att det är personliga relationer som får dem att fungera.  Så fort du hamnar i ett skarpt läge så är det den pålitliga kollegan du vänder dig till, trots att den senaste omorganisationen säger att du ska anlita några andra kollegor.  

Som komplement till organigrammet har vi företagens värderingar. Värdegrunden ”ställer saken rätt” (som vi sjunger i snapsvisan ”Halvan går”).   Ett hårt och ett mjukt verktyg. Det känns så rätt, men Professor Mats Alvesson och docent Martin Blom vid Lunds universitet har tyvärr rätt i sin kritik. Värdegrunden fixar i de allra flesta fall ingenting. Den är mer som midsommarens regnvatten i nubben.  

Kanske är en bättre liknelse med världskartorna som beskrev världen för tusen år sen.  De där med stora monster ute på haven.  Budskapet till alla som såg kartan var ju tydligt: stanna på land.  Det var också på land som kartorna var som bäst. Där kunde kartritare gå och titta.

På samma sätt behöver dagens värderingsgrunder utgå från verkligheten. Vilka värderingar ger vi uttryck för i den här organisationen?

I ett försäkringsbolag lät vi ett hundratal människor uttala sig om företagets värderingar.   
– Vad var företagets värderingsord?
– Vad läser du in i orden?

Sen jämförde vi två divisioner i företaget.

  • Den ena divisionen tog fram ett spel kring de tre värderingsorden som alla medarbetare fick spela.  
    • I spelet ingick exakta definitioner av vad de tre orden betydde.
  • Den andra hade bett varje arbetsgrupp definiera vad orden betydde för dem, i deras arbete.
    • Resultatet publicerade de i en bok som alla medarbetare fick varsitt ex av.

Strategin att definiera orden åt medarbetarna visade sig vara ett fiasko. Divisionen som jobbade nerifrån och uppåt hade däremot jobbat helt rätt. Medarbetarna kom ihåg de tre värdeorden och deras definitioner var relativt homogena.

Ett problem med ”värdegrundsarbete” är att ledningsgrupper oftast är alldeles för pigga på att fatta beslut och ”beslutar” företagets värderingar. Det kan bero på att de oftast är ekonomer och teknologer. Om det finns en beteendevenskapligt kunnig person i ledningsgruppen så är det oftast den svagaste ledamoten, HR-chefen. Hon kan helt enkelt inte stå emot när åtta ekonomer vill ta beslut i full förvissning om att de “vet hur företaget fungerar”.

Som ledningsgrupp ser de förstås en dimension av företaget. Men det är en rätt extrem dimension.  Den mesta feedback de får om hur företaget fungerar är dessutom filtrerad genom fem till tio lager chefer som allihop putsar upp den positiva informationen och gömmer undan det som ser dåligt ut.

Värderingsarbetet blir då ungefär som ett möte i ett kommunalfullmäktige som ska besluta om en ny park, men ingen av deltagarna har med sig någon karta. Utan karta över den tilltänkta platsen som den ser ut idag börjar man ändå prata på och kommer överens.  Risken för misstag och missförstånd blir väldigt stor.

Istället måste värdegrundsarbete börja med ett rejält fotarbete i hela organisationen. Det är oundvikligen ett kvalitativt beteendevetenskapligt arbete som det finns metodologi för.  I organisationerna ovan tar ett sånt arbete absolut minst sex månader, och kostar flera miljoner.  Värdegrunder som inte är grundade i ett sånt arbete är rena hafsverk.

….och så måste jag få avsluta med Mats Alvessons och Martin Bloms uppmaning: Se upp med lallande positivitet

Rätt svar: A3, B4, C1, D5, E2. Hur många rätt fick du?

Tagged with: ,
Posted in Analys