I mitt förra blogginlägg berättade jag om sambandet mellan lönespridning och samarbets-problem i 16 företag. Med det sambandet ”i fickan” antog jag då att lönespridning i företag också sänker effektiviteten. Det visade sig stämma när jag tittade på Sveriges 500 största företag.
Nationalekonomiskt är det ingen nyhet att lönespridning skapar ett ”oss och de” som förstör tilliten. Det är ju knappast bristen på solljus som gjorde Sverige till en världsledare i att lita på varandra. Det var att vi på 70- och 80-talet var det jämlikaste samhället i världen, troligen sen stenåldern. Då var Sveriges GINI nere i 0,25. Nu är vi raskt på väg mot 0,40 på en skala där 0 är total jämlikhet och 1 innebär att en enda person äger allt.
För att parafrasera Marcus Wallenberg, den äldre, så är lönespridning som att kissa i byxorna. Det värmer gott när arbetarna får noll i löneökning. Då blir produkterna billigare att producera. Då säljer Volvo fler bilar, ABB fler robotar och Ericsson fler växelsystem. Aktieägarna blir rikare och det ger utdelning i ledningens bonusar och optionsprogram. Men via ”märket” sprids arbetarnas svaga löneutveckling ut till sjuksköterskor och andra låglönegrupper i samhället. På sikt gör det att färre Svenskar kan köpa en Volvo. Då slår det tillbaka i sämre försäljning på hemmamarknaden. På sikt ökar då kriminalitet, psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, övervikt. Än värre drabbas vi alla av ökad kriminalitet, begränsad social rörlighet och bristande tillit, människor emellan. Allt det där andra som vi har kommit att förknippa med USAs baksida. När de fattiga i våra ”utsatta områden” inte längre känner någon samhörighet med folk i villaförorter och innerstäder, då försvinner också trösklarna för att behandla varandra mycket illa.
I länder där välståndet delas lika (låg Gini) har vi stort förtroende för varandra
Utvecklingen bort från världens jämlikaste samhälle sammanföll med att pilotskolan introducerades. Grundtanken är inte alls fel. Att beslutsfattare och aktieägarna sitter i samma båt är rimligt. Problemet är tanken på vem som är beslutsfattare. Här tänkte man att ledningen var huvudet i en organisation medan resten av organisationen var armar och ben.
Den analogin leder tanken fel. Beslutsfattande är snarare som en bäck som söker sig en väg nerför ett berg. Varje nytt beslut leder till nya beslut längre ner. Ledningen står för kanske 5-10 procent av besluten i ett företag. Resten måste fattas på lägre nivåer, av folk som inte omfattas av ledningens bonusmodeller. Det är också därför som Sovjetunionens ekonomi fungerade så illa. Där togs alldeles för många beslut centralt. Resultatet blev att det producerades burkar men inga lock. På 70 år lyckades Sovjetunionens centraliserade beslutsfattande inte producera en enda binda eller tampong. Centraliserat beslutsfattande fungerar inte. Därför är det viktigt att incitamenten är desamma för alla beslutsfattare i kedjan från strategiska beslut till åtgärder för att hjälpa den individuella kunden. Det är problemet med kroppss-analogin och därmed med pilotskolan. Ledningens stora bonusar är som kisset som värmer byxorna hos ledningen, men skapar obehag längre ner. Pilotskolan gjorde oavsiktligen Svenska ledningsgrupper till arbetarnas motståndare, vilket i längden är dåligt både för Sverige och långsiktiga aktiägare.
Därför tror jag inte Adam Smith skulle ha uppskattat pilotskolan. Olika incitament till olika yrkesgrupper i samma företag ger förstås konflikter, tror jag han skulle ha sagt. Det är som om AIKs anfallare skulle få betalt för varje mål i matchen medan försvararna och målvakten får bonus ju färre mål som görs. Då är AIK inte längre ett lag. Då passar Daniel Granli, Per Karlson och de andra backarna hellre bollen fram och tillbaka istället för att skicka upp den till anfallarna, som ju oftast blir av med den. Henok Goitom och de andra anfallarna ser då heller ingen poäng med att hjälpa till i försvaret. Adam Smiths ”osynliga hand” drar alltså isär laget och skapar konflikter, både i fotbollslaget och i företaget.
Lösningen är förstås att alla i laget får lön för samma sak: vunna matcher. I företaget är det helt uppenbart att alla bör vara aktieägare, eller ingen.
Idealiskt för samarbete och engagemang vore troligen om alla dessutom hade samma lön. Avund och misstankar att kollegan får mer betalt än vad du får är nämligen en mycket större motivations-tjuv än vad löneökningar motiverar.