Epilog

Tillbaka i kaoset i Somalilands huvudstad, Hargeisa.

Hargeisa

Hargeisa


Vi har ett billigt hotellrum i ett billigt område. Nätet fungerar, men jag har inget vatten i mitt rum. När jag påpekade det så kom personalen och ställde in en hink vatten. Som sagt: billigt.

I Hargeisa är det ofta vattenbrist. Det händer aldrig i Berbera. Därför är det lite ironiskt att det är i Berbera vi jobbar med att skapa färskvatten.

Frukosten öppnade klockan nio idag, eftersom det är fredag. Det hörs på trafiken också. Det är mycket lugnare än vanligt. Min frukost tog nästan två timmar eftersom jag diskuterade livet med hotell-ägarens farbror Yahya. Så blir det sällan på Scandic hotell.

Igår kväll var Abdisalam och jag på en traditionell restaurang där sång och dans på scenen varvades med att mikrofonen gick runt bland deltagarna i restaurangen. Det hade varit kul om den hade hamnat hos Abdisalam, som är verkligt bra på att sjunga. Istället hamnade den hos några ministrar ur Ogadens deltatsregering. De sjöng och dansade så det stod härliga till.
Två fulla, ryska soldater sjöng också…eller försökte. Jag lyckades så småningom förstå vilken melodi det var de försökte få fram. Alla applåderade och jublade åt dem, men jag tyckte bara de skämde ut sig.  Det är inte snyggt att vara onykter på stan i ett muslimskt land.

Det var lite spännande att köra hem därifrån vid midnatt. Torsdag natt är det fler trafik-olyckor här, då folk som har torsdags-tuggat ska hem. Torsdagskvällen kallas förresten för fredag kväll. Fredagen börjar direkt efter torsdag eftermiddag. Varje dag börjar alltså med en kväll.

Berberas Borgmästare talar

Berberas Borgmästare talar

Innan vi lämnade Berbera ställde vi undan alla våra experiment och sen avslutade vi med en sista workshop. Varje presentation är viktig, för det är ju de lokala ungdomarna som avgör om det här ska fungera eller inte.

Vår vän Nasir kom äntligen till skott i förrgår morse och skickade ut inbjudan till workshopen ganska precis ett dygn innan workshopen startade. Ungefär 40 ungdomar kom och borgmästaren inledde med ett 40-minuters anförande om kreativitet. Till vår överraskning dök det upp två kameramän från olika TV-kanaler. Delar av workshopen kommer tydligen sändas i någon av Somalilands fem kanaler. Det påminner mig om att jag inte har knäppt på en TV-apparat på en månad. Så är det när livet är riktigt bra.  Sambandet mellan Netflix och glädje är nog både signifikant och negativt.

Mårten pratar

Mårten pratar

När jag går in på youtube så handlar det bara om avsaltning av havsvatten och odling i heta klimat. Ingenting om den senaste filmen från Hollywood eller något annat krams.

Det har varit en underbart fokuserad månad.
Fokuserad och vilsam för hjärnan.
Härlig för kroppen.
Jag har aldrig varit fet, men jag har nog tappat fem kilo här. På att gräva, lyfta och mäta i solen. På att bada eller jogga på badstranden i väntan på resultat från det senaste experimentet. Bäst av allt: jag har bytt en del av min klimat-ångest mot ett försök att göra något åt saken.

Nu åker jag till Addis Abeba en sväng, för att hälsa på Napoleon Solomon och hans löpare i världsklass, innan jag åker hem.  Abdisalam blir kvar en månad till. Kanske hinner de amerikanska kupolerna komma innan han åker hem.

Nu är det upp till Shafi’i och ungdomarna att fortsätta med den förbättrade utrustningen.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

Pang på rödbetan!

Flaskan är halvtom

Med sorg i hjärtat inser jag att tiden i Berbera är på väg att ta slut. Det jag och Abdisalam kan göra här har vi snart gjort, för den här gången.

Jag kommer sakna den oändliga stranden där vinden alltid blåser in mot land. Perfekt för windsurfing eller kite-surfing, eller bara kropps-surfning som vi har visat de lokala kidsen.

Flaskan är halvtom

Flaskan är halvtom

  • Vi har uppnått hundra grader, men inte tillräckligt länge för att koka havsvatten. Det skulle nog fungera senare under året, när det är mycket varmare.
    På sommaren når Berbera över 40 grader i skuggan.
    Med konvexa speglar skulle det nästan säkert ha gått, men några sådana finns ju inte här.
  • Vi har också fått vatten att dunsta i röret i ”Shafiís badkar”. Det var mål två. Men eftersom värmen är för låg så är det för lite vatten som dunstar.

Nästa komponent i ”Sahara Forest-tekniken” är blöt kartong. Det låter primitivt, och det är det.
När den torra, heta vinden blåser genom kartong som är uppblött med havsvatten så blir luften fuktig på baksidan av kartongen. Det gör att man kan odla växter som normalt inte klarar sig här. Det är primitivt och genialt. En britt som heter Charlie Paton kom på det och startade ett sånt projekt här i Berbera. Det fungerade, tills en cyklon med 85 m/sek i byarna drog iväg hela härligheten. Sen dess har det stått stilla. Vi bad att få åka och titta på det, men det fick vi inte. Vår tanke är ju att familjer själva ska kunna ha ett sånt litet växthus. SeaWater Greenhouse kanske ser oss som en konkurrent.

IMG_20200114_131857Så i morse satte vi upp en kartong-vägg som vi blötte ner ordentligt. Sen kollade vi hur lång tid det tog innan den skulle behöva blötas ner igen. På två timmar var den helt torr. En person skulle alltså behöva gå och fylla på med nytt havsvatten varje timme. Det tror vi inte är en fungerande lösning för en fattig barnfamilj i Berbera.

Hela linan

Hela linan

Jag ville ändå bygga en traditionell ”boule” med blöt kartong som dörr och plast på sidorna, men där fick jag inte Abdisalam med mig.  Den här idén trodde han inte på och var därför inte sugen på att ge sig in i Berbera i jakt på förpackningsplast. Det har vi gjort en gång, och den plasten sitter på vår mini-boule som vi har kopplat till rock-ringarna med speglar i Shafiís badkar.
Utan Abdisalam kan jag inte få något gjort. Så vi är färdiga här, tills vidare. Dessutom håller jag med. Skulle vi gå på känslan av att det är fuktigt och svalt därinne som målvariabel? Det blir ett lite blajigt delprojekt. Bättre då att nöja oss med att vi har fått till en mini-version av “hela linan” från havsvatten till mottagning för ånga, som du ser till vänster.
Men innan vi åker har vi lovat några av våra nya vänner att prata på ”Berbera Youth Empowerment Workshop”. Nasir har pratat om det här sen första gången vi träffades, för tio dagar sen. Klockan fyra idag var det fortfarande bara prat. Då pratade vi med bibliotekarien. Han sa ja direkt. Senare ikväll går inbjudan ut till tusen av Berberas mest ambitiösa ungdomar. På torsdag morgon smäller det.  Medverkande är Nasir, Abdisalam, jag…och borgmästaren!
– Pang på rödbetan!

Inbjudan skickas ut ett dygn innan workshopen ska starta

Inbjudan skickas ut ett dygn innan workshopen ska starta

Vi försökte oss på en avstickare från principen om att allt material ska vara lokalt tillgängligt. I Augusti köpte jag två kupoler i värmetålig pvc från ett företag i USA. En i genomskinlig plast och en i reflekterande plast. Det hade varit kul att testa dem, men de har fortfarande inte kommit fram. Leveranser blir struliga eftersom Somaliland inte är erkänt som nation. I november fick Abdisalam tag på en container i USA som skulle hit. Då kunde amerikanerna äntligen skicka kupolerna.

Samma sak gör att vi inte kan få ett konto i Handelsbanken för det svenska aktiebolag vi vill starta. Handelsbanken vet nämligen inte hur man skickar pengar till/från Somaliland. Ska jag tipsa dem om den svenska tjänsten Transfer Galaxy? Med den skickar man lätt pengar vart som helst i Östafrika. Det som går att göra är oftast lättare här.

Sveriges ”eko-klimat” för innovationer är berömt. Ericsson skulle aldrig ha nått den position man gjorde om det inte funnits en massa små specialiserade företag som kunde leverera allt från radio-antenner till programmering, eller EIBA för korta engagemangs-barometrar i slutet på 1990-talet.

Somalilands eko-klimat för innovationer är förstås helt annorlunda. Vi behövde tunna långa speglar. I järnhandeln visste de någon som känner någon som kan göra det åt oss. Vi behövde producera en vattenkanna med tättsittande lock. Snart hade vi en smed som fixade det åt oss. Inga ISO-standarder. Inga tre veckors skrivande på en ansökan till Vinnova som besvaras med ett ”god dag yxskaft”.
Jag tror att vi kommer få se fler innovationer från hämningslösa afrikaner. Innovativa betalsystem som Transfer Galaxy och Zaad (föregångaren till Swisch) är bara början.
– Pang på rödbetan!

Nu när vi åker härifrån så hoppas vi att Shafií och alla de ungdomar som vi har pratat med fortsätter arbetet med att fånga in koldioxid.
Då blir det vårt jobb att stödja och belöna innovativitet här i Berbera.

Jag tror de kan fånga in riktigt mycket koldioxid.

Men det blir sorgligt att lämna. Jag har verkligen trivts här.

Posted in Kommunikation, Politik

Somalilands flagga

Havet brukar låta så meditativt och lugnande. Idag var havet argt. Det röt och dånade.

Det dånande havet

Det dånande havet

Det mesta av stranden var borta. Personalen på strand-caféet bar bort alla möbler.

Dagens offer för stranden

Dagens offer för stranden

Ändå kom en buss åkande på den lilla del av stranden som var torr. Vi skrattade och vår vakt ropade att de kommer köra fast. De vinkade, skrattade och körde fast.
Om inte vakterna och personalen på caféet var så hjälpsamma så skulle den här stranden vara en bilkyrkogård.

För några dagar sen var vi inne i en ”Boule”, en traditionell somalisk nomad-hydda. Den ser ut ungefär som en boll som någon har satt sig på. Den formen borde vara helt idealisk för ett växthus där det ska droppa ner fukt på väggarna, som i Sahara Forest och SeaWater Greenhouse. Då ska väggarna förstås vara täckta med genomskinlig plast istället för filtar och tygstycken.

 

Traditionella somaliska boules

Traditionella somaliska boules

Byt ut filtarna så har vi ett prima växthus som alla här kan göra.  I bästa fall kan vi smälta ihop gamla plast-flaskor för att göra det genomskinliga taket till växthus-boulen. För att kolla smält-temperatur på dem satte jag dit en plastflaska i Shafiís Badkar, som är täckt med speglar för att koncentrera sol. Det skulle kanske funka en normal dag, men idag var det halv storm och blytunga moln så vi började reka för att kunna skapa en liten boule.
Vi visste precis vilka buskar det är som nomaderna använder. De växer precis överallt. Nästa fråga var plasten. Vi började precis prata om det när ett stort plastskynke blåste förbi. Abdisalam kände igen det. Det är såna som man har runt alla madrasser. Jag undrade hur det kom sig att plasten till en madrass kom flygande från stranden in mot land, men Abdisalam tyckte det var helt uppenbart: Någon har åkt till stranden med en madrass, öppnat den, lämnat plasten på stranden, och åkt hem med madrassen.

Så vi tog oss in till stan på jakt efter madrass-plast. Det fick vi inte tag på. Men i en affär hittade vi en ny tvättmaskin med plast på. Den påsen fick vi gärna ta, så imorgon gör vi en liten mini-boule för att testa idén i litet format innan vi ger oss på ett fullt Boule-växthus på 3*3 meter.

Efter det åkte vi till ett hotell för att träffa en kille som hade varit på stranden och pratat med oss. Han är med i någon lokal organisation som planterar träd. Det var inte snack. Geed Beer betyder hopp. De har planterat över sex tusen träd här i Somaliland, och de är helt lokala. De ser varje träd som ett hopp. Varje familj får en planta som de då “adopterar”.  Det trädet symboliserar den familjens hopp.  Så smart! Vem hugger ner de träden?  Att varje familj adopterar en planta kan kännas som en begränsning, men det finns 3,5 miljoner Somaliländare. De räcker ett tag till.

Vi hade hört ryktet om den organisationen när vi var i Borama, för några veckor sen. Det är helt perfekt. 100% lokalt. Inte ska vi försöka skapa något som redan finns! Vi ska istället försöka hjälpa dem få råd att köpa fler plantor.

Somalilands flagga

Somalilands flaggaSer du den italienska flaggan?

Om du tittar noga så ser du att vi prövar att smälta en plastflaska i solfångaren. Hittills har det inte fungerat.
När du ändå tittar på bilden:

Ser du den italienska flaggan?
Det är inte den italienska flaggan. Det är Somalilands flagga.
Det är rätt förvirrande. Somaliland var en engelsk koloni och Somalia var en italiensk koloni.
Somaliland försöker bli fritt från Somalia och då väljer man….Somalias före detta kolonialmakts flagga!

Hur konstigt är inte det?

Men det blir ännu konstigare:
På den italienska flaggan sätter man Somalias femuddiga stjärna.
De fem uddarna på den stjärnan symboliserar Somalia, Ogaden (i Etiopien), Djibouti, Ett område i Kenya där det mest bor Somalier och…Somaliland.

Norsk-Svenska Unionsflaggan

Norsk-Svenska Unionsflaggan

Stjärnan i flaggan symboliserar alltså drömmen om ett stor-Somalia!
– som om Norge 1905 skulle ha valt den norsk-svenska unionsflaggan som nationell flagga.

Budskapet av det flaggvalet blir ju att man egentligen inte vill vara självständiga, eller hur?
Jag tänker att självständigheten är ett val man har gjort i väntan på att det ska bli möjligt att förenas i ett fungerande stor-somalia.
Ungefär som en kvinna som lämnar sin missbrukande man, men innerst inne hoppas på att han ska få ordning på sitt liv igen.

Jag önskar att världen kunde ge Somaliland ett sånt erkännande: ett preliminärt, som omprövas vart femte år. Så skulle vi kanske ha erkänt Palestina också.

Varje dag försöker Abdisalam förklara det här med den italienska flaggan för mig. Somaliland blev kvitt engelsmännen fyra dagar innan Somalia blev kvitt italienarna, men Somaliländarna var tröttare på engelsmännen än vad Somalierna var på italienarna. Där någonstans ska det alltså ha blivit en italiensk flagga, 1960. Men Somaliland separerade från Somalia 31 år senare. Kunde man inte ha valt några kameler vid en boule istället för en europeisk flagga?

Så kan det gå.

Så blev det kväll, och vi åkte till Shaf’is arbetsplats ”Berbera Fishing and Marine Institute” för att hålla en presentation för 25 av hans elever. Det var som vanligt riktigt kul. Jag skapar intresse genom att vara blond europé och ordnar powerpoint-presentationen medan Abdisalam sköter det mesta av den faktiska kommunikationen.

Abdihakim  undervisar

Abdihakim undervisar

Posted in Klimat, Kommunikation

Omar, Rockringarna och Shafiís Badkar

Igår natt väcktes jag av mina egna tankar på hur en förbättrad spegel-konstruktion kan se ut.

Den ska ju vara billig och lätt att sköta. Shafiís badkar är tungt, dyrt och tar en massa plats. Helst hittar vi något som nomaderna vi besökte i förrgår kan använda och ta med sig.
Abdisalam sa vi behövde fler smala speglar. Det har han helt rätt i, så direkt efter frukosten åkte vi till Berbera med en av servitörerna på hotell-restaurangen som extraknäcker som taxichaufför. Första stopp: järnaffären. Speglar, metallsåg, fiskelina och en propp till ett rör vi köpte i förrgår. Jag är fascinerad över att de kan veta precis var de har allting, och att de kom ihåg dimensionen på röret vi köpte. Kanske var de lika fascinerade över att vi inte mindes det.

Organisation för kameler i nöd

Organisation för kameler i nöd

Tyvärr var möbelverkstaden fredags-stängd. De flesta verkstäder håller öppet till framåt elva, då alla går hem och gör sig klara för fredagsbönen. Vi hade ändå tur. Vår servitör/taxichaufför hade koll på en annan kille som kunde skära i glas. När vi kom dit tyckte jag det såg rätt intressant ut. Det var en stor skylt utanför som Abdisalam fick läsa för mig: ”organisation för kameler i nöd”.

The, Khat och Spegelverkstad

The, Khat och Spegelverkstad

Det kändes ju otippat att de skulle skära glas därinne. Men vi gick in, och där var det snarare ett tehus. Överallt på golvet låg det khat-kvistar utan blad. Det hade ju varit torsdagskväll igår. Torsdags-tuggare är ett begrepp här; ungefär som feströkare hemma. I ett hörn stod ett bord och där stod dagens spegel-skärare.
Han hajade snabbt vad vi ville få gjort och skar snabbt upp de två badrums-speglarna. Sen berättade han att han har gjort spegel-kök där de har lagat all möjlig mat på bara solsken. Ett sånt kunde han göra åt oss för 60 dollar. Det bara förstärker känslan av att här kommer den medelålders vite mannen farande med powerpooint-bilder över en snilleblixt som lokalbefolkningen har känt till och använt hur länge som helst.

Jag sa förstås ja.

För att speglarna ska vara flyttbara knöt vi speglarna på ett par ”rockringar” som vi hade gjort av gamla torra trädgårdsslangar, som den vänlige mannen på cafét gav oss. Han är verkligen hjälpsam och vi har fått bra kontakt, helt utan ord. Abdisalam har förstås inget problem. Omar tror jag att han heter.IMG_20200111_101335_1

Tagged with:
Posted in Klimat, Kommunikation

Hundra grader!

Äntligen!

Igår kväll satt vi först och diskuterade vad vi ska göra nu när vi har prövat vår idé så grundligt och inte ens kommit i närheten av hundra grader, vare sig i någon av de många folie-groparna eller i “Shafi’is badkar”.

När vi jämför med lyckade försök som Sahara Forest och Seawater Greenhouse så är skalan en uppenbar skillnad. Abdisalam lät lite sugen på att ändra skalnivå, men det vill inte jag. Ska vi plöja ner 20-50 miljoner av någons pengar i en anläggning så vill jag att någon ingenjör som har forskat på just avsaltning ska leda det projektet. Jag är beteendevetare. Jag kan bidra så länge målet är att få vanligt folk att bygga egna småskaliga anläggningar.  Dessutom är det vad vi har lovat:

– Enkelt

Att-göra-listan

Att-göra-listan

-Billigt

– Med lokalt tillgänglig utrustning.

Så har vi sagt till alla beslutsfattare.

Så vi listade vad vi ville försöka få tag på idag. En av punkterna var smala speglar att sätta i “Shafi’is badkar”. Här ser du listan->

Vi lånade en bil av Mohamed, Nasir & co och åkte in till hanteverkarna i Berbera.  I ett skjul nära en av de två järnaffärerna sitter ett gäng män på mattor med filtar bakom sig. En av dem är “vår svetsare”. Han är guld värd. Han tackade nämligen nej till uppdraget att fixa speglar eftersom han vet någon annan som gör det bättre. Han sa till oss att kontakta den unga killen i möbel-verkstaden. Där har vi varit tidigare, så vi tackade och åkte vidare.  Många andra skulle ha sagt ja till uppdraget av en kombination av artighet och vilja att tjäna pengar, trots att de inte hade en aning om hur de skulle lösa det.

Tjugo smala speglar

Tjugo smala speglar

Den unga killen i verkstaden förstod direkt. Han åkte med oss till affären som säljer speglar. Där köpte vi en badrums-spegel för 20 dollar. Alla priser anges i dollar här, men sen betalar man i Somali Shilling som man swischar med ett av de två system som de lokala telefonbolagen har. Det går också bra att t.ex. växla pengar i samma system. Det kan inte Swisch.

Speglarna tog vi till verkstaden där den unga killen sågade upp dem till 20 smala speglar på 5*30cm. Fyra dollar. Lätt värt $ 400.

Att få fast speglarna i badkaret var svårare än vi föreställt oss. Vi klistrade och tejpade. Jag fick klister över hela händerna, men medan vi jobbade kände vi en mycket större värme än tidigare. Sen gick jag iväg för att hämta en sak. När jag kom tillbaka stod Abdisalam böjd över badkaret. Han vände sig om mot mig och sa:
95 grader!

Det är ju en helt ny nivå!

Vi fortsatte fästa dit fler speglar och snart nog var temperaturen uppe i hundra grader (101 faktiskt).
Då har vi ändå bara täckt 40% av badkaret med speglar.

101 grader

101 grader

Bra timing på den framgången också. Vi var rätt modstulna efter två veckor där rena fiaskon har blandats med halva framgångar.  Igår kväll diskuterade vi också vilken av alla “project babies” vi ska satsa på när den här idén är död och begraven.

Då kommer framgången!

Hundra grader är ju den temperatur som behövs för att vatten ska koka. Då separeras vattenånga från saltet i havsvattnet.

Mängder av experiment återstår. Imorgon ska vi fylla hela badkaret med speglar och fästa dit dem med några slangar. Sen ska vi koppla in ett nytt rör; ett med mindre dimension.

Om allt lyckas så vill vi komma på sätt att förbilliga lösningen….men nu är vi på väg!

Tjohoo!!!

 

 

Posted in Klimat, Kommunikation

Mohameds grotta

kl. sex i morse satt jag på stranden. Vågorna slog bakom mig. Solen steg upp bakom en bergskam snett framför mig. 

Morgonstund

Morgonstund

När jag hade tänkt klart på vårt projekt så tänkte jag på att borgmästarens kansli redan har jobbat i en halvtimme.  Nu förstod jag varför. “Morgonstund har guld i mund” är sant i så här varma länder. Det är mellan 5:00 och 10:00 som det mesta sker.

Med lite god vilja har en snaps dunstat

Med lite god vilja har en snaps dunstat

Gårdagen slutade med att vi tömde röret och fyllde samma flaska som vi hade använt för att fylla röret med. Vårt blygsamma mål är 4 liter per dygn. Det är tveksamt om vi är uppe i fyra centiliter. Kolla differensen mellan korken och vattnet i flaskan till vänster.

Nu satte vi ”Shafiís badkar” inne på gården till Maansoor hotel, där vi bor. Där hamnar det innanför en mur och är skyddat mot vinden. Precis när det var klart kom våra nya vänner Nasir och Mohamed, som har hjälpt till med många av våra experiment, och frågade om vi ville komma med på en liten tur.

Eftersom vi var klara med installationen hoppade vi glatt in i bilen och så åkte vi iväg. En bit utanför Berbera kom vi till en vägspärr. Där skulle vår resa i normala fall ha tagit slut. Utan beväpnad vakt får utlänningar inte åka mellan olika städer. Nu löste det sig eftersom Mohamed är välkänd i Berbera och förklarade att det räckte med att de två stod för vår säkerhet.

Snart därefter lämnade vi vägen och åkte ut på en stig i det sandiga busk-landskapet. Efter en kilometer kom vi till några klassiska nomad-bostäder.  Nomadhyddor

Där stannade vi och pratade med de boende; en  mor med sina två söner, deras fruar och barn. De hade varsin traditionell rund hydda.  De böjer grenar som de lägger tyg och filtar över.  Vi klappade deras killingar och matriarken lät oss titta in i hennes hydda. Sen bjöd de på getfil och kamel-mjölk.

När vi ville ge dem pengar så sa hon “varför det? ni är ju våra gäster”.  Abdisalam Swischade henne pengar ändå, när vi hade kommit iväg.  Swisch kommer ju härifrån. Det är östafrikas andra stora export. Den första var Homo Sapiens.

Sen fortsatte vi till Mohameds familjs gips-brytning. De har ett berg av i princip rent gips som de krossar i en stenkross och säljer. På sikt kan det bli färdiga gips-detaljer som stuckatur vid lampor i lägenheter.  De visade oss också en plats med nästan ren cement. Men sen frågade jag om de hade bestigit det höga och branta berget bredvid stenkrossen.  De hade försökt en gång, sa dem. Men Nasir kom bara en liten bit och Mohamed kom till en grotta drygt halvvägs upp. Det var för mycket för Abdisalam och mig. Vi var förstås tvungna att ta oss till Mohameds grotta, men vi var inte riktigt beredda på att det skulle vara ett gäng stenar i alla olika storlekar vi skulle klättra på. Bergen här verkar vara bräckliga. Bergssidorna är fulla av krossad sten.

Med oss fick vi två av killarna som jobbar med stenkrossen, eftersom den inte hade kört igång ännu. De var vana vid det här berget och sprang lätt uppför och passade på att klättra upp på riktigt stora klippblock medan de väntade in Abdisalam och mig.

Vi kom upp till Mohameds grotta till slut. Den var inte alls så stor som den såg ut att vara nerifrån, men utsikten var storslagen.

Utsikt från Mohameds grotta

Utsikt från Mohameds grotta

 

 

 

 

Tagged with:
Posted in Klimat, Kommunikation, Uncategorized

Dagbok från Berbera, Somaliland. Äntligen lite framgång

Efter det första dagarnas 78 grader har vi hamnat på 40-60 grader som bästa noteringar i diverse varianter på temat “Gräv en grop och fyll den med folie”.

Den helt jämna gropen

Den helt jämna gropen

Vi har satt en stolpe i marken som vi har bundit en smalare pinne vid. Det har fungerat som en passare.  När vi sen gräver gropen så lägger vi stolpen ovanpå sanden och använder samma tråd som mått för att få radien helt jämn även neråt. Sen har vi fäst termometern på den svarta stolpen i mitten.  På det sättet grävde vi en grop med radien en meter och tjugo cm, som vi sen fyllde med folie.  Det var jag, vår lokala projektledare Shafi’i och tre av hans studenter. Vi jobbade på rätt hårt i tre timmar, och sen:

60 grader!

Sen gick jag för att hämta den andra termometern ur min svarta ryggsäck. Då stod den på 50 grader!

Allt det jobbet för ynka 10 grader till. Den käftsmällen gav oss också ett uppslag om att det kanske finns enklare vägar.

Igår kom Shafií med ett “badkar” som killarna hade producerat i somras.  Det är på sätt ett steg tillbaka. “Badkaret” kostade 400 kr att producera i Hargeisa, och det är ett åbäke att bära. Målet är ju att vi ska få fram en avsaltning som vem som helst i Berbera kan göra själv, men Shafií är trött på att vi fortfarande är så långt från 100 grader. Det är vi också.  Så idag fick det bli Shafiís dag.

Vi klädde badkaret invändigt med, vad annars: folie. Sen vinklade vi det mot solen. Därmed har vi något som liknar Absolicons lösning. Den som de har kommit upp i 160 grader med. Vårt är enklare och manuellt, men det är i grunden samma sak. Skillnaden är att vi får 75 grader istället för 160.

Shafiís badkar

Shafiís badkar

Differensen på 85 grader vill vi gärna minska. Därför jobbade vi vidare med “Shafiís badkar” idag. Det är en stor fördel att vi kan vinkla det mot solen, men upp i hundra grader kommer vi inte.
En konstig sak är att på eftermiddagen får vi mycket lägre temperaturer än på förmiddagen.  Det kan skilja 20 grader i samma kupol, trots att det känns klart varmare på eftermiddagen än på förmiddagen.

Nu hoppas vi kunna besöka SeaWater Greenhouse, ett växthus utanför Berbera där de lyckades förånga havsvatten som sen droppade ner längsmed väggarna på växthuset. Det projektet fungerade bra tills en cyklon förstörde alltihop.  Då packade de ihop och åkte hem. Det gör tydligen de flesta Européer.  Det kommer vi också göra. Skillnaden är att vi planerar för det från dag 1 genom att involvera lokalt boende.

Apropå lokalt boende. Idag fick vi bra hjälp av en ung kille som sprang ärenden åt oss. Han fick lite mat som tack för hjälpen.  Han berättade att han aldrig har gått i skolan, eftersom båda hans föräldrar dog när han var liten. Ändå klarar han sig rätt bra, eftersom han har fått ett jobb från staden. Han fångar in  djur som inte hör hemma i staden. Getter, åsnor och kameler. Han tar reda på vem som äger djuret och sen får ägaren komma och hämta upp sitt djur. Jag tror de får betala en bot också.  Om ägaren inte kommer så slaktas djuret och köttet delas ut till stadens fattiga.  Där har vi en förklaring till varför Berbera känns så mycket mer välordnad än Borama och Hargeisa, som känns mycket mer kaotiska.  Det är också en bra lösning för honom.  Han var dessutom rätt bra på att simma, hjula och på att stå i brygga. Där var Abdisalam rätt dålig och jag var usel.

Killen som samlar in djur i staden

 

Posted in Klimat

Indiana Jones och Ambassadören

Ismail tipsade om en förfärlig artikel i en ledande dagstidning: En Svensk gravstensförsäljare har lurat till sig Somalilands samtliga öar!

Under förevändning att upprätta ett reservat har en svensk skojare skaffat sig ensamrätt till de tre öar som Somaliland har. Att kommersiellt fiske måste bort därifrån kan ju vara rimligt, även om planen inte alls är turism, eller bara ett exklusivt boende för sig och sina kompisar, men det blir bättre (eller smaskigare). Killen beskriver sig själv som en Indiana Jones som letar försvunna pyramider i Egypten och är kompis med en annan svensk som driver en skola för handikappade barn här i Somaliland, i Borama; en skola som ingen kan hitta. Han är kompis med presidenten och får utfärda visum till Somaliland från sin villa hemma i Sverige.

Allt enligt Somaliland Chronicle, som också beskriver hur de skapat en förening för att skandinavien ska erkänna Somaliland som nation. Det är vettigt. Jag håller med. En fungerande geografisk enhet med demokrati, lag och ordning ska inte årtionde efter årtionde behöva lyda under en geografisk enhet som saknar allt det där. Men allt ser så sanktionerat och ”riktigt” ut…. Presidentens kompis, som vi kan kalla “Ambassadören” ger intryck av att ha djupa kontakter i den svenska regeringen.  Enligt artikeln består det nätverket av en riksdagsman, som journalisten beskriver som ”en uttråkad kille som inte har något emot en gratis semester på ett spännande ställe”.

“Today we had an historic day here in Stockholm, we established Parliament Organization for Somaliland in Swedish Parliament”. 
Då har han och riksdagsmannen och någon till startat den  där föreningen. “Historic day”.

En egen handelskammare

En egen handelskammare

Jag tror han vill väl, men är för otålig och bara slarvar fram det. ”Diplomat, liksom”. Det tar inte ens slut där. Killen är Somaliands kontakt med EU, typ. Wow!

Varför slita i år för att få fram en riktig Handelskammare mellan EU och Somaliland, när du bara kan göra en bild som du publicerar på en hemsida du ändå redan har.

Det är fascinerande läsning, men är de lurendrejare eller missförstådda filantroper?

Det läskiga är att de här tre liknar oss.

Vi har pratat med investeringsministern, generaldirektören för affärsverket, ordföranden i valberedningen och presidentens sekreterare. Igår kväll satt vi äntligen i en timme med Berberas väldigt respekterade borgmästare. Alla är jättepositiva och ger oss allt det stöd vi behöver, och lite till. Ändå är vår ambition att skapa fyra lite färskvatten per dygn i den anläggning vi ska skapa. Det är ungefär så mycket som jag dricker varje dag här nere. Vi har varit här i nio dagar nu och är inte ens nära en första anläggning.

OK, vi försöker inte bli kompisar med presidenten och vi tänker inte sätta Somalilands sigill på våra brevlådor. Men hur annorlunda är vi egentligen från den svenske Indiana Jones och Ambassadören utanför Växjö?

Anders kollar temperaturenJag gissar att den svenska riksdagsmannen skulle hålla med oss om att en vecka på Mallorca är en onödig upprepning av något vi gjort alldeles för ofta; något vi inte växer av. Vi byter gärna hundra såna lyx-veckor mot att gräva gropar och släpa rör i Somaliland.  Vi föredrar spaden framför solstolen för här får vi kontakt med folk på ett sätt som Mallorca aldrig kan erbjuda. Här kommer folk fram och tittar på vad vi gör, och frågar.  Vi är upptagna för det mesta, men det är ändå en “semester på ett spännande ställe” som journalisten anklagade riksdagsmannen för. Det är en väldigt kul och “spännande semester på ett spännande ställe”

Det är underbart, men tänk om Indiana Jones och Ambassadören också är som vi!

Om journalisten från Somaliland Chronicle ringer så kan jag inte svära på att vi är annorlunda från dem.

Vi saknar visserligen en medlem som beskriver sig själv som Indiana Jones, men hoppet från kvantitativ beteendevetare till att göra avsaltningsanläggningar är lika stort som hoppet från att sälja gravstenar till att konservera natur längs 1/3 av Somalilands kust. Anders är fantastisk på IT, men det är inte heller avsaltning.

Att både vi och de har så goda kontakter med makthavarna i Somaliland beror på att de är väldigt öppna för att vara makthavare. Somaliland har ett sug efter kontakter med utlänningar, utländska företag och utländska politiker som erkända länder inte har. Det gör förstås att Somaliland ibland tecknar dåliga kontrakt med halvskumma typer, speciellt om de är vita européer.

Känslan jag får påminner mig om en gång i min ungdom. Jag åkte tåg och gick mot restaurangvagnen. När jag svängde in i en korridor såg jag en kille komma emot mig. Jag log åt hur töntig han såg ut. Då log han också. Först då märkte jag att det var en spegel jag hade framför mig. Den känslan.

Fast en sak känns bra i det här sammanhanget.  Det är våra egna pengar vi satsar, och vår egen svett.

Det var också bra igår, när borgmästaren frågade hur mycket färskvatten vi tror att varje anläggning kan producera.
När jag svarade fyra liter per dygn och anläggning, då var alla runt bordet tydligt besvikna.

Det var svårt att inte ge dem en bättre bedömning; att säga att ”de där resultaten uppnåddes i Europa. Här i Somaliland är det mycket varmare så här kan vi säkert nå det dubbla”. Det tror jag, men jag sa det inte.

OM jag hade gjort det: då hade vi varit på väg att bli som Indiana Jones och Ambassadören.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

Polisen och jag

Idag började dåligt. Min nya lösning för att få till formen på solfångaren kändes så bra i tanken, men var svår att få till i verkligheten. Efter en timmes jobb hade jag 33 grader i röret med havsvatten. 67 grader kvar till kokpunkten.

Blöja som kork

Blöja som kork

Längre ner var röret klart varmare. Det kunde jag känna med handen. Det var ju där havsvattnet var, så det kanske fanns hopp i alla fall. För att se om det kom någon ånga behövde jag korka igen toppen av röret.

Jag såg mig omkring.  Att hitta något som passar som kork till ett rör med 4 cm i diameter är inte jättelätt. Idag var jag ensam på plats, och kunde inte åka in till stan för att hitta en lämplig kork, men till slut hittade jag lite skräp som fungerade.

Nere i gropen var röret 55 grader varmt. Det är inget att hurra över, men det är ändå mycket bättre än 33 grader.

Som vanligt kom det massor av folk som undrade vad jag höll på med.  Många blir glada när jag berättar.

En kille kom med idén att det kanske är skillnaden mellan havsnivån och bergen vi ska satsa på. Det är helt lysande. I fonden har vi 500m höga berg. Kan vatten kanaliseras därifrån på ett kontrollerat sätt så är det strålande. Om vi kan bidra till att en sån idé materialiseras så är jag mycket glad.

Efter två dagar utan Abdisalam, Ismail och Shafí på plats blir jag allt bättre på att förklara projektet helt utan ord. Jag pekar på havet, och sen på röret. Sen pekar jag på termometern och ser sur ut och gör tummen ner. Sen skriver jag 100 i sanden och gör tummen upp. Sen pekar jag på röret och gör ett bubblande ljud. Sen följer fingret röret uppåt och sen låtsas jag få drickbart vatten ur röret, som om det vore en kran för dricksvatten. Men bäst är det när jag kan rita hela kedjan i den våta sanden vid havsbrynet.

Idag höll jag på med det när en polis kom förbi. Han såg skeptisk ut.  Skräpet i änden på röret minskade nog inte hans skepsis. Typiskt nog kunde han inte ett ord engelska och ingen engelskspråkig kom förbi under den halvtimme vi stod där och försökte kommunicera. Eller ska vi säga, medan jag försökte kommunicera. Han var helt ointresserad av att komma ner till vattenbrynet så att jag kunde visa med bilder.  Utan nyfikenhet är kommunikation som att försöka hälla vätska i en kastrull medan locket är på.

Båda behövs, men de är oftast i motsats till varandra

Båda behövs, men de är oftast i motsats till varandra

Den här negativa attityden till sånt som skiljer sig från det förväntade tror jag tyvärr hör till polis-yrket. Polis och lag bedriver det som Pirsig* kallade ”statisk kvalitet”. De skyddar och ser till att inga dåligheter händer. Allt innovations-arbete är ”dynamisk kvalitet”. De som fokuserar på statisk kvalitet är alltid emot dynamisk kvalitet; överallt och i alla tider. Jag tror också det är därför som poliser så ofta blir beskyllda för rasism, men här är det jag som är annorlunda, konstig och därmed något sorts vagt hot mot ordningen.
Jag försökte ringa Abdisalam, som har blivit kvar i Hargeisa, eftersom han har ett viktigt möte med någon i regeringskansliet. Självklart får jag inget svar.

Polisen ser alltmer bekymrad ut, men det är absolut inte hotfullt. Till slut får jag tag på Shafi’i, vår lokala projektledare. Shafi’i forskar på alger och undervisar i Berbera Fishing and Maritime Institute. Han förklarar för polisen, och då lättar hans buttra min en aning. Ändå känns det som att det är dags att packa ihop för dagen.

Vän-skaparen

Vän-skaparen

Då kommer en kille och vill låna spaden. Han pekar en bit bort och där står en mini-buss och snurrar i sanden. Den har grävt ner sig rätt ordentligt.

Jag springer bort till upplaget bakom strand-caféet och hämtar ett gäng brädor. Dem stoppar vi under hjulen. Sen hjälper vi alla till att pressa bilen framåt. Polisen, jag och ett femtontal andra killar på stranden. Efter en halvtimme får vi, och en fyrhjulig jeep, loss bilen. Nu är vi alla vänner. Polisen och jag också.

Så kan det gå.

 

 

 

* Pirsig, Robert. M: mest känd för boken “Zen och konsten att sköta en motorcykel” men uppdelningen av kvalitet i statisk och dynamisk kvalitet kommer från hans andra bok “Lila, en bok om moral”. 

Posted in Kommunikation, Politik

Vila och eftertanke

Idag är det Fredag. Vilodag i Somaliland och alla andra muslimska länder och en dag för eftertanke. Det passar mig bra.

Shafi’i är hos sin familj i Hargeisa, Abdisalam är också där för att träffa släkt och vänner. Ismail och Anders åkte hem (till Boroma och Sverige) så jag är ensam här på hotellet vid stranden där borgmästaren bad oss bo för att undvika problem som soldat-incidenten igår kväll.

Här sitter jag ensam i hotellets restaurang och beställer bönor med chipati (det somaliska tunna brödet man äter med).

Jag försöker beställa curry med ris och chipati, men det står “veg curry with chipati or rice” på menyn och kyparens engelska är inte på en nivå där “eller” kan bli till “och” så jag väljer chipati. Sen väntar jag några minuter och så beställer jag ris. Nu har jag fått det jag ville: Curry med chipati och ris.

Jag bockar vad vi har gjort mot planen. Det är rätt på, bortsett från några ställen där vi tänkte fel.
Vatten längst ner i solfångaren; hur tänkte vi där?

SeaSteam_process
Vi har använt billiga, lokala material som ungsfolie och överblivna plåtar.
– Check!

Vi har förklarat våra experiment för 50-80 nyfikna ungdomar om dagen.
– Check!

Det är det vi är stoltast över. Det är också vad borgmästaren helst vill se. Resultat är bra, men kunskap och empowerment är bättre. Det är vad Somalilands unga behöver mest. Vi har inte träffat borgmästaren (än) men vi gillar honom redan.

Det blev förstås inte sämre av att hans chaufför skjutsade killarna till Hargeisa.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik