Finns mittens rike?

”Mittens rike” upprepar Annie Lööf så ofta hon kan. Det är där Centern hör hemma.  ”Mittens rike finns inte” upprepar Jimmie Åkesson ungefär lika ofta. Båda har rätt.

I ett välmående land utan konflikter brukar väljarna att gå mot mitten.  Den politiska kurvan ser då ut som en klassisk klock-kurva.

Politiken som en klock-kurva

Reinfeldts Nya Moderater gjorde en klassisk förflyttning in mot mitten, och belönades för det med att var tredje svensk sympatiserade med dem som mest.  En bidragande orsak var att Socialdemokraterna under Håkan Juholt upplevdes dra åt vänster. Annars är det just Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna som har huserat här, i det som också kan kallas pragmatismens rike.  Idealet är “det som fungerar”.

I regeringsställning har Socialdemokraterna konsekvent valt det som fungerar över det som känns ideologiskt rätt. Ett undantag var löntagarfonderna för femtio år sen.  Med det förslaget överträddes en viktig gräns; Socialdemokratin hade alltid överlåtit företagandet åt företagen. När man väl gått över den gränsen så var förtroendet skadat för lång tid framöver.  Det misstaget markerar också slutet på socialdemokratins storhetstid som helt dominerande parti i Sverige.

Motkraften till pragmatismen är den dialektiska jakten på evig sanning. Där har kommunismens och fascismens ytterkanter mycket gemensamt. Den eviga sanningen är förstås inte diskuterbar. Därför blir kommunistiskt och fascistiskt styrda samhällen totalitära.  Politikerna vill styra allt, ända in i medborgarnas hem och sovrum.  

Båda pratar också om en kamp. En kamp mellan gott och ont, som i serietidningar och filmer från Marvel. Ilska gör oss nämligen dumma nog att köpa uppenbara osanningar. En klassisk beskrivning av det är

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.”

Signaturen “Mats” på Facebook


Mats hade läst den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Ilskan vann uppenbarligen över insikten att det hela inte alls har hänt. Med det i bakhuvudet kan vi kanske bättre förstå hur Tyskland kunde rösta fram nationalsocialisterna till makten. Tyskarna var inte dumma i huvudet, men den uppenbara lögn som nazisterna upprepade gång på gång var väldigt upprörande.


Aristoteles skulle kanske säga att “Patos” vann över “Logos”. Det är ungefär detsamma som att hjärtat eller känslan vann över hjärnan. När vi blir riktigt upprörda blir vi lite dumma i huvudet. Mats i citatet ovan kan alltså vara en klok person, men just när han skrev det där på facebook, då var han upprörd (och därför lite dum i huvudet).

När Patos vinner över Logos

I den kommunistiska retoriken står kampen istället mellan klasserna. Överklassen beskrivs som illvilliga individer som suger ut underklassen som då måste slå tillbaka, gärna med våld.

Nazister talar hellre om en kamp mellan raser.  I nedtonad form finns den rasistiska retoriken även hos Sverigedemokraterna. Partiprogrammets begrepp ”biologiskt arv” visar att utomeuropeiska invandrare aldrig anses kunna bli ”riktiga” svenskar.  Partisekreteraren pratar om islam som en ”avskyvärd religion”.   Där den tyska nazismen skyllde alla problem på judarna skyller dagens Sverigedemokrater alla problem på invandrarna. Det är en skillnad, men framför allt i tonläge. Det är ju en bredare grupp som målas ut i dagens Sverige än i trettiotalets Tyskland.

Många anser att den politiska skalans klock-kurva bör böjas eftersom vänsterkanten och högerkanten har många likheter.  Skalan böjs då till en hästsko, där ändarna inte är så väldigt långt ifrån varandra.

Den politiska skalan som hästsko
Den politiska skalan som hästsko

Clinton Rossiter drog istället ut det till en cirkel, där fascismen och den extrema kommunismens totalitära ideal möts. Om vi följer hans tanke och låter ändarna på den politiska skalan mötas så får vi en skala där höger står mot vänster och pragmatism står mot dialektiskt sanningssökande.

De “utsugande kapitalisterna” kan t.ex. vara judar. Det ökar skillnaden mellan “oss och dem” och kombinerar upprördheten (över det orättvisa i att jag har så lite när de där borta har så mycket) med att de därborta är en annan sort.

Jämviktsfördelningens klockkurva över väljarnas sympatier kommer då att se ut som en boll i en boll, eller ett rör i ett rör.  

I jämnvikt kommer den bollen alltid att se ut så här.  

När vi knyter ihop de politiska ändarna så får vi något som ser ut som en boll i en boll.

Men om bollen sparkas så flyttas jämvikten. För att göra det behöver ytterkants-partierna ett ”dom och vi”.  Adolf Hitler pratade om judarna. Det gör även Ungens Victor Orban. Sveriges högerkant pratar om skjutvapen-våldet för att det är utomeuropeiska invandrare som skjuter.  Svenska MC-gäng är politiskt inte lika intressanta.

Tal om invandrarnas våld gynnar högern

Rent retoriskt bör mittenpartierna svara att risken för att bli mördad i Sverige aldrig har varit lägre än de senaste 20 åren, men i dagens debattklimat anklagas man då för att inte ta oron på allvar.  

Kommunister vill snarare utmåla till exempel Hembla och andra stora fastighetsbolag, eller ägarna till de stora svenska bankerna, som utsugande kapitalister.  Det ska få blodet att svalla hos drygt tre miljoner hyresgäster.

Så både Annie Lööf och Jimmie Åkesson har rätt. Mittens rike finns, och det finns inte.  

Mittens rike är ett land i balans. Det är svårt att uppnå, men samtidigt det naturliga tillståndet.  

Posted in Kommunikation, Politik

Svenskar är nog öppnare än somliga (politiker) tror

8/10 gillar mångfald

Trenden bland Moderater, Kristdemokrater och nu Liberaler är att låta mer som SD. Ibland kan även Socialdemokrater kan låta lite på samma sätt. Orsaken är förstås Sverigedemokraternas tillväxt från nästan ingenting till var femte väljare.

Tänk om de fortsätter växa?  

De här resultaten från ansedda Pew Research ger mig en helt annan association.  När Svenska fotbollslandslagets målvakt Robin Olsen gjorde sin fenomenala utspark mot Grekland kunde man lätt tro att bollen var på väg mot månen. Istället hamnade den på den grekiska sidan av planen.  När luftmotståndet sänkte farten på bollen kunde tyngdkraften göra sitt, och Alexander Isak kunde göra mål.   

Ynka två procent av svenskarna är osäkra på om samhället gynnas av mångfald. 78 procent av svenskarna ser mångfald som en fördel.  Det är en förkrossande majoritet, och fem procent fler än i det förra valet.  

Av de 22 procent som inte aktivt ser mångfald som en fördel är det hela 20 procent som istället ser det som ett problem. De 20 procenten röstar redan på Sverigedemokraterna. En tolkning av Pew Research resultat är att det bara finns två procent osäkra väljare kvar att vinna för Sverigedemokraterna.  I den senaste mätningen hade de 21,6 procent, men det brukar krympa framåt valdagen.

Det är också spännande att de länder som invandrare oftast nämner som favorit-länder* är de som är ännu öppnare för mångfald än vi. Kanada nämns ofta som bästa land i världen för den som vill skapa sig ett bra liv, följt av Storbritannien, Singapore och Australien.

Nästan alla de länder som är öppnare än Sverige är alltså engelskspråkiga. Det är knappast en slump. Invandrare kan oftast tala engelska och etablerar sig därför fortare i ett land där språket gör det möjligt att börja jobba direkt.

Att Sverige ändå ligger så högt kan delvis bero på att vi är väldigt duktiga på engelska. I Singapore är engelska i praktiken det språk som används i affärssamanhang, och i Taiwan går det också bra att arbeta med engelska som enda språk.

I Sverige går det också bra att arbeta på engelska, men dumsnälla myndigheter som arbetsförmedlingen hänvisar som regel engelskspråkiga invandrare till städjobb i väntan på att de lär sig svenska. Det gäller även invandrare med IT-utbildning, trots att det mesta inom IT är på engelska.

En sen kväll för tolv år sen satt jag och jobbade när Afzal, städaren, kom förbi. Eftersom han var från Bangladesh pratade han den där klingande indiska engelskan med runda “r”. När jag frågade om hans utbildning så fick jag en chock. Han var ingenjör med inriktning mot hårdvara; ett område där precis allt är på engelska. På arbetsförmedlingen hade de sagt till honom att han måste lära sig Svenska innan något annat jobb än städare kan bli aktuellt.

Kanske är det något för svenska myndigheter att ta till sig?

Jobb först, på engelska, sen det svenska språket.

För drygt trettio år sen flyttade jag hem till Sverige, nygift med en amerikanska. Vi hade förberett allt på förhand. Hon började arbeta dagen efter att vi kom till sverige, och började plugga svenska två timmar om dagen dagen efter det.

Det första året pratade hela familjen svenska vid alla middagar där hon var med. Efter två år av att ha pratat svenska bytte kollegorna till svenska på hennes jobb.

Om jag får förvanska Kirkegaards gamla tes lite grand:

Om du verkligen vill integrera en invandrare; börja med att möta henne i ett språk hon har.

* Här pratar jag framför allt om mina vänner i Järva varav de flesta har rötter i Somalia.

Tagged with:
Posted in Analys, Homogenitet, Politik

Värdegrundsarbete med lallande positivitet

välkända organisationer och deras värderingar
välkända organisationer och deras värderingar
FöretagVärdegrund
A.   Volvo group1. Mod,
Omsorg,
Nyfikenhet
Samarbete
B.   Electrolux2. Passion,
Ägarskap,
Innovation,
Kvalitet
C.   ABB3. Framgång för kunden,
Passion,
Tillit,
Förändring,
Prestation
D.   Växjö kommun4. Passion för innovation,
Kunden i fokus,
Strävan efter resultat  
E.   Swedish Match5. Vi möter alla med respekt
Vi kan jobbet
Vi gör verksamheten bättre
Vi skapar en hållbar framtid

Kan du matcha organisationerna till vänster med värdeorden till höger?  

Rätt svar finner du längst ner.

  • Ett rätt borde du ha på ren slump.
    – Kommunen ska du väl ändå klara?
  • Två rätt är tur.
  • Tre rätt är anmärkningsvärt.
  • Fyra rätt betyder att du har en fantastisk känsla för värderingar.
  • Fem rätt: Du är synsk.
  • Få har mer än två rätt.

När så här välkända men olika organisationer kan byta värderingar med varandra utan att någon märker skillnaden, då är värderingarna inte mycket till karta. Det är nämligen det de ska vara.

Företag har byggnader, fabriker och flöden som är lätta att fästa på papper, men de ”ritbara” delarna står för ungefär en tiondel av företagens värden.  Resten är kommunikation och beteenden.  De flödar genom företaget som bäckar, forsar, floder och åar.

Organigrammen försöker styra och beskriva de här flödena, men alla som har jobbat i ett lite större företag vet att det är personliga relationer som får dem att fungera.  Så fort du hamnar i ett skarpt läge så är det den pålitliga kollegan du vänder dig till, trots att den senaste omorganisationen säger att du ska anlita några andra kollegor.  

Som komplement till organigrammet har vi företagens värderingar. Värdegrunden ”ställer saken rätt” (som vi sjunger i snapsvisan ”Halvan går”).   Ett hårt och ett mjukt verktyg. Det känns så rätt, men Professor Mats Alvesson och docent Martin Blom vid Lunds universitet har tyvärr rätt i sin kritik. Värdegrunden fixar i de allra flesta fall ingenting. Den är mer som midsommarens regnvatten i nubben.  

Kanske är en bättre liknelse med världskartorna som beskrev världen för tusen år sen.  De där med stora monster ute på haven.  Budskapet till alla som såg kartan var ju tydligt: stanna på land.  Det var också på land som kartorna var som bäst. Där kunde kartritare gå och titta.

På samma sätt behöver dagens värderingsgrunder utgå från verkligheten. Vilka värderingar ger vi uttryck för i den här organisationen?

I ett försäkringsbolag lät vi ett hundratal människor uttala sig om företagets värderingar.   
– Vad var företagets värderingsord?
– Vad läser du in i orden?

Sen jämförde vi två divisioner i företaget.

  • Den ena divisionen tog fram ett spel kring de tre värderingsorden som alla medarbetare fick spela.  
    • I spelet ingick exakta definitioner av vad de tre orden betydde.
  • Den andra hade bett varje arbetsgrupp definiera vad orden betydde för dem, i deras arbete.
    • Resultatet publicerade de i en bok som alla medarbetare fick varsitt ex av.

Strategin att definiera orden åt medarbetarna visade sig vara ett fiasko. Divisionen som jobbade nerifrån och uppåt hade däremot jobbat helt rätt. Medarbetarna kom ihåg de tre värdeorden och deras definitioner var relativt homogena.

Ett problem med ”värdegrundsarbete” är att ledningsgrupper oftast är alldeles för pigga på att fatta beslut och ”beslutar” företagets värderingar. Det kan bero på att de oftast är ekonomer och teknologer. Om det finns en beteendevenskapligt kunnig person i ledningsgruppen så är det oftast den svagaste ledamoten, HR-chefen. Hon kan helt enkelt inte stå emot när åtta ekonomer vill ta beslut i full förvissning om att de “vet hur företaget fungerar”.

Som ledningsgrupp ser de förstås en dimension av företaget. Men det är en rätt extrem dimension.  Den mesta feedback de får om hur företaget fungerar är dessutom filtrerad genom fem till tio lager chefer som allihop putsar upp den positiva informationen och gömmer undan det som ser dåligt ut.

Värderingsarbetet blir då ungefär som ett möte i ett kommunalfullmäktige som ska besluta om en ny park, men ingen av deltagarna har med sig någon karta. Utan karta över den tilltänkta platsen som den ser ut idag börjar man ändå prata på och kommer överens.  Risken för misstag och missförstånd blir väldigt stor.

Istället måste värdegrundsarbete börja med ett rejält fotarbete i hela organisationen. Det är oundvikligen ett kvalitativt beteendevetenskapligt arbete som det finns metodologi för.  I organisationerna ovan tar ett sånt arbete absolut minst sex månader, och kostar flera miljoner.  Värdegrunder som inte är grundade i ett sånt arbete är rena hafsverk.

….och så måste jag få avsluta med Mats Alvessons och Martin Bloms uppmaning: Se upp med lallande positivitet

Rätt svar: A3, B4, C1, D5, E2. Hur många rätt fick du?

Tagged with: ,
Posted in Analys

En unik möjlighet

De flesta organisationer jag pratar med är åtminstone lite villrådiga nu när de inte längre måste jobba på distans.  Den villrådigheten tolkar jag som klokskap. Många av de andra, de som inte alls tvekar, kommer nog upptäcka att de valde fel.

Nästan alla jag pratar med har fleråriga hyreskontrakt på kontor som har stått tomma i ett och ett halvt år.  Många är väldigt sugna på att stänga parentesen; att fylla de kontoren med medarbetare igen.  Många ser ökad smittspridning av Delta-varianten som den enda begränsningen. Den lösningen var Kinesiska företag först med. Där är ledarskapet mer auktoritärt än här. I Kina gör man som arbetsgivaren har beslutat.

En mer svensk lösning låta medarbetarna bestämma. Det stämmer med att decentralisera beslutsfattande. Eftersom 80-90 procent av medarbetarna vill jobba hemifrån någonstans mellan en och fem dagar i veckan så leder det i längden till rätt tomma kontor.  Ökenkänsla vill ni kanske inte ha. Kontoret bör vara en sjudande plats som medarbetare längtar till.

Många svenska organisationer har också utgått från olika kategorier av medarbetare men låtit ledningen ta beslut. Även det är svenskt pragmatiskt.

Det finns en tredje möjlighet, som vi kan kalla laboratoriet. Det är att betrakta det närmaste halvåret som ett beteendevetenskapligt experiment.  Dela upp medarbetarna i olika grupper som får testa olika varianter av återgång. Följ alla gruppernas produktivitet, innovativitet, engagemang och personalomsättning på ett mycket tätare sätt än vanligt.

Är ni redo att ta beslut?
Hur väl har ni förberett er för att ta beslut?

I bästa fall tillåter ett stort antal medarbetare att deras upplevelser följs både på individnivå, gruppnivå och uppåt (men självklart rapporteras i större grupper). Då har ni ett underlag för kvantitativ analys som ger er fantastiskt bra data inför det viktiga beslut som ni då tar någon gång i vår.

Tagged with:
Posted in Uncategorized

Flickornas drömmar

I vintras fick alla mellanstadieelever i två Stockholms-skolor skriva uppsatser om sina liv om 20 år. Den ena skolan ligger i Järva och den andra på Östermalm. Resultaten beskrev jag i en artikel på DN Debatt.  

Den artikeln har sen refererats på ledarsidan av Naod Habtemichael och av Max Sjöberg

Det började med att jag pratade med en del av de unga män som säljer droger i Rinkeby. Då förstod jag att proffs-drömmar för många leder till knark-försäljning. När pojkarna förstår att de inte kommer bli nästa Zlatan har de struntat i skolan så länge att det inte är möjligt att få godkänt i alla bas-ämnen och kvala in till gymnasieskolan. 

Efter det trodde jag att det skulle vara många såna orealistiska drömmar hos pojkarna i Järva. Något sånt resultat blev det inte. 40 procent av pojkarna i Järva hade den typen av “tusen på ett-drömmar” jämfört med 33 procent av pojkarna på Östermalm. Flickorna på Östermalm låg heller inte långt efter, med 36 procent orealistiska drömmar.  40, 36 eller 33 procent. Det är inga stora skillnader.

Resultaten visade istället att det var flickorna i Järva som var annorlunda. Bara en av fem flickor beskrev orealistiska drömmar. 

Barnens drömmar i Järva och på Östermalm.

Flickornas drömmar var också mycket tydligt skol-relaterade. Det kan förklara att det går så mycket bättre för somaliska flickor idag än för bara några år sen.

Artikeln i DN har gett många intressanta inspel. Ett är hypotesen att flickors traditionella underordning i den somaliska kulturen blir till en fördel i Sverige.

En annan observation är att positiva nyheter om invandrare blir som en frisk fläkt i ett unket rum. Det gäller särskilt i den rådande mediesituationen där invandrare generellt och särskilt somalia-svenskar definieras “efter sina sämsta individer” (som Eric Hoffer skrev i “The True Believer” för 50 år sen).

Tagged with: , ,
Posted in Jämlikhet, Politik

Vad de kommersiella fastighetsförvaltarna inte pratar om…än

För femton månaders sen gick Svenska folket hem från kontoren.

De flesta har fortfarande inte kommit tillbaka.
Många har fått bättre balans i livet.
Ungefär åtta av tio vill inte jobba på kontoret fem dagar i veckan.
En på tjugo vill över huvud taget inte komma till kontoret.

Den riktiga kallduschen för de kommersiella fastighetsförvaltarna presenterade Stefan Tengblad, Petri Kajonius, Sophie Hedestad och jag själv i en rapport för ett år sen: 2/3 av de som har eget rum på kontoret trivs bra med att jobba hemifrån.  De som kräver eget rum står nämligen för en stor del av den totala kontorsytan.  Det här borde fått branschen att skaka, men nej. De såg ingen förändring då. De ser fortfarande ingen förändring.

Fastighetsfonderna ser heller ingen förändring, och varför skulle de göra det? Fonderna som investerar i Balder, Wihlborgs osv går ju som tåget.

Kanske gör TINA (”There Is No Alternative”) att investerare inte ser någon möjlighet att ta ut medel ur fastighetsfonder. Då kan aktierna fortsätta trots att den långsiktiga utvecklingen ser mörk ut. Det blir lite som när Wile E Coyote jagar RoadRunner och springer ut över ett stup. Han kan fortsätta springa rakt fram tills han inser sitt misstag. Först då börjar han falla.

Wile E Coyote springer tills han inser att han inte har fast mark under fötterna

Långsiktiga kontrakt och statliga subventioner till kunderna håller förstås den kommersiella fastighetssektorn under armarna.  Tomma hotellrum har slagit hårt mot hotellkedjornas intäkter, men de många tomma kontoren ger inte fallande priser förrän subventionerna tas bort och kontrakten ska förhandlas om. Först då inser branschen att den har luft under fötterna.

Så hur mycket kan priserna falla? Internationella valutafonden säger 15 procent per dag som folk väljer att stanna hemma. Fitch säger att om folk jobbar hemifrån tre dagar i veckan så ska priserna på aktierna i branschen halveras. Så när på fem procent är de alltså överens.  

Ju fler dagar vi arbetar hemifrån, desto större blir intäktsbortfallet för den kommersiella fastighetssektorn

Den här utvecklingen har vi inte sett i Kina. Där går medarbetarna villigt tillbaka till kontoren när cheferna säger “kom”. Så kommer det förstås fungera i mer auktoritärt styrda länder. Svenskt ledarskap fungerar på ett annorlunda sätt. Här är medarbetarskap och förtroende hörnstenar.

Svenska medarbetare som kan och vill arbeta hemifrån kommer knappast bli tvingade till kontoret. Företag som får en möjlighet att krympa sina kontorsytor får en kostnadsfördel och de får lättare att rekrytera/behålla personal.

Så vad gör vi med husen?
I Sveriges High-tech-kluster, Kista norr om Stockholm, vill fastighetsförvaltaren Nordika bygga om kontorsytor till bostäder och skola.

Det är ett byte från hög till mycket lägre avkastning. Förändringen är tveklöst bra för Kista, som annars är dött på kvällar och helger. Den utvecklingen påbörjades före Covid-19 och är först nu officiell.  De närmaste månaderna tror jag stadsarkitekter får se många fler såna förfrågningar droppa in. En tom kontorsbyggnad är ju inte högavkastande.

Ur ett miljöperspektiv ser jag ännu hellre att man gör lägenheter av varannan våning. Här finns troligen el att spara eftersom svenska kontor måste kylas 8-10 månader om året medan lägenheter behöver värmas större delen av året. Det beror på att vi är så mycket fler människor (vandrande element) per kvadratmeter i kontor än i lägenheter.

När varannan våning är kontor så blir luftflödet mellan kontor och lägenheter en besparing

Den diskussionen ser jag vare sig hos Balder, Wihlborgs eller hos någon av de stora fastighetsfonderna.  

Borde inte det vara en rätt aktiv diskussion?

Posted in Aktievärdering

Trump, Blanchard och Situations-anpassat Ledarskap

Situationsanpassat Ledarskap

Jag föraktar ex-president Donald Trumps syn på sanning och fakta, men ibland känner jag igen mig. Den humoristiska journalist-klyshan ”kolla aldrig en bra story” beskriver allt mer av det jag läser på facebook.

Igår var jag på en ledarskaps-kurs och som vanligt ingick Paul Hersey och Kenneth Blanchards gamla modell över situationsanpassat ledarskap. Jag har själv lärt ut den, och en gång för ungefär 25 år sen tog jag hit den fantastiskt trevlige Kenneth Blanchard för att hålla seminarie i Stockholm. Det gör jag inte längre.

För tio år fick jag nämligen en möjlighet att testa den på data från ett stort svenskt företag.  Sambandet mellan kompetens och motivation var linjärt, helt linjärt. Det fanns ingen svacka, som Hersey & Blanchard påstår.  Vad tror du kunden sa då? ”Jaså!”. En antiklimax. Men nu finns det förstås replikationer. Det är nu den här artikeln skulle kunna bli en lång och tråkig genomgång av hundra studier, men jag tar den korta vägen: NEJ. Det finns väldigt lite stöd för, och väldigt mycket kritik av, Hersey & Blanchards modell över situationsanpassat ledarskap.

För att göra saken enkel: Det är en påhittad karta. Om en femåring ritar ett sjökort över skärgården så ger du dig inte ut i båt och följer det sjökortet, hur gullig femåringen än är.  

Alla vi som har med HR och ledarskapsutveckling att göra måste vara bättre. Varje gång vi lär ut en modell så sprider vi den vidare. Då ger vi våra chefer femåringens sjökort. “Nu när du har lärt dig lite om uppgifterna så måste jag se till att du inte tappar motivationen” är förstås inte lika illa som att sätta båten på grund, men det är bristande omsorg om vårt eget yrke.

Istället måste vi gå in på Google Scholar och skriva ”replication situational leadership”. Sen måste vi lägga åtminstone fem minuter på att läsa vad som står där och efter det måste vi vara beredda att säga ”nej, den här modellen ska jag inte använda mer”.

Annars är vi som Donald Trump.

Posted in Analys

Min väg till nöjda kunder

Strategin är väldigt enkel: Jag tar inte en kund som jag vet att någon annan kan serva bättre.

Varje kundmöte är ett ansvar. Kunden beskriver sin organisation och sina behov. De behoven ska jag hjälpa kunden hitta en lösning på.  Då kan jag antingen sitta där och lyssna efter möjligheter att kränga in det jag kan leverera, eller lyssna helt på kunden.

Det var det första steget.

Det andra steget är låga fasta kostnader. Det funkar att nio av tio kunder inte köper något av mig. Jag har råd att skicka dem vidare och jag har ingen säljbudget att uppnå.

Det tredje steget är att veta vad Sifo, Brilliant, Netigate och de andra i min bransch är bra på. De är verkligt bra, på helt olika sätt.  Efter 30 år i branschen känner jag dem rätt väl, och blir också allt bättre på att se mina egna begränsningar.  De senaste tio åren har jag skickat betydligt mer affär till konkurrenter än jag har sålt in själv.  De hade produkter, processer och konsulter som passade kunden. Det hade inte EIBA.

Passar lösningen verkligen kundens behov?
Ska jag anpassa beskrivningen av behoven eller lösningen?

Jag har också fått erbjudanden om kick-back (25% första året, 15 procent det andra och 10 det tredje), men det hjälper inte. Jag måste tro att det är den bästa leverantören för kunden. Annars går jag inte därifrån med en bra känsla i magen.

För i slutändan är det vad jag är ute efter: en bra känsla i magen. 
Hellre en riktigt nöjd kund, än fem ljumna. Hellre fem ljumna kunder än tio missnöjda.

Det börjar med beredskapen att låta det första kundmötet bli det sista.

Posted in Uncategorized

Den enklaste fråga vi inte kan komma överens om

Är det lönsamt med kvinnor i styrelsen?

Svenska Dagbladets ledarskribent Maria Ludvigsson känner nog att hon drar mattan under benen på alla oss som har framhållit att kvinnlig representation i styrelser gör företagen lönsammare. Maria har läst en blogg av Katherine Klein, och så här börjar resonemanget.

”Katherine Klein har inte ödslat tid på rapporter av det slag som revisors- och managementfirmor tar fram i PR-syfte, men väljer att kalla forskning eller ”studier”.

 I det Alexanderhugget försvinner nittio procent av alla rapporter på området, skrivna av välkända vänster-extremister som McKinsey, Deloitte och Earnst & Young.

Jag förstår att Maria Ludvigsson känner att konsulter och revisorer kanske inte är opartiska. Vi vill förstås gärna redovisa att balanserade styrelser presterar bättre än obalanserade styrelser. Jag tänker att frågan har en tydlig plats i GAL. Den känns självklart för oss med Gröna, Alternativa och Liberala värden att balanserade styrelser är något vi gärna vill se. 
Bland TAN (med Traditionella, Auktoritära och Nationella värden) som SvDs ledarredaktion representerar är ryggrads-reaktionen konservativ. De gillar skribenter som säger att saker och ting ska fortsätta som det alltid har varit.  Där passar Katherine Kleins analys bra. Det är alltså ingen slump att det är Maria Ludvigsson och inte jag som har hittat fram till Katherine Kleins blogg.

 Istället framhåller Maria Ludvigsson att det är “Peer reviewed” forskning som gäller. Men det Alexander-hugget diskvalificerar förstås Katherine Kleins analys, som ju är en helt ogranskad blogg.  Det verkar inte Maria Ludvigsson bry sig om.

Dessutom drar Katherine Klein sina analyser utifrån två meta-analyser av 120 forskningsrapporter. I min värld blir det ”black box” av en väldigt enkelt fråga:

Finns det ett samband mellan andelen kvinnor i företags styrelserum, eller inte?

I en meta-analys har jag ingen koll på hur analysen har gjorts, vilka variabler man har kontrollerat för osv. Dessutom tror jag McKinsey, och de fyra världsomspännande revisorsföretagen klarar av den frågan, och att de har bättre tillgång till relevant data än någon forskare.  

Som konsult tror jag att många större konsultföretag och revisionsbyråer har bättre förståelse för komplicerande faktorer som att andelen kvinnor är större i mindre lönsamma sektorer (som vård och städ).  Det är framför allt tre faktorer som komplicerar frågan:

Bransch-neutralitet:
För 8-10 år sen fick en Australisk studie stort genomslag i konservativa media för att den kom fram till att det var direkt olönsamt att ha kvinnor i styrelsen. Studien redovisade data som gjorde att den som läste artikeln noga såg att de balanserade styrelserna i huvudsak fanns inom vård- och städ-bolag. Ingen av de journalister som skrev feta rubriker om att det var olönsamt att ha kvinnor i styrelsen läste uppenbarligen mer än summeringen.

Konjunktur:
Både bransch och konjunktur verkar påverka resultaten. I högkonjunktur går de manligt dominerade företagen bättre. I lågkonjunktur går de balanserade företagen bättre. Det känns lite logiskt eftersom den enda för styrelsearbete relevanta skillnaden mellan män och kvinnor är riskbenägenhet.  Kvinnor är generellt mindre riskbenägna än män.

Ledningsgruppen:
HUR du tänker dig att styrelsen ska påverka företagets prestanda är värt att fundera över.  
– Tänker du att den beror på att en heterogen styrelse tar mer genomtänkta beslut? I så fall är det OK att bara studera styrelsen.
– Tror du på en dynamisk kedje-effekt? T.ex. att folk i företaget känner igen sig i styrelsen och därmed litar på den. Då blir det en effekt som vågorna efter att du kastat en sten i vattnet? I så fall är det värt att titta på hur könsfördelningen i företagets ledningsgrupp. En balanserad styrelse med en obalanserad ledningsgrupp är i så fall som en sten kastad i vattnet…i en hink. De vågorna fortplantar sig inte vidare ut i något vattendrag.  Ingen dynamisk effekt.  

En balanserad styrelse med en obalanserad ledningsgrupp ger inga ringar på vattnet

Kausalitet
Sen avslutar både Katherine Klein och Maria Ludvigsson slentrianmässigt med frågan om kausalitet. Om det inte fanns någon korrelation så skulle de inte behöva ta upp den frågan, men det gör de eftersom de flesta större studier faktiskt finner en kausalitet.

”Den lilla korrelationen mellan kvinnor i styrelsen och företagens lönsamhet kan lika gärna bero på att lönsamma bolag tar in fler kvinnor i sina styrelser än mindre lönsamma företag” skriver Maria Ludvigsson.

Karl Weick sammanfattar kausalitetsdiskussionen bäst. “Allt påverkas av något annat”. Allt. Men just i frågan om balanserade eller obalanserade styrelser och ledningsgrupper är den frågan faktiskt inte så viktig.  Det finns två hypoteser om varför det är bra att investera i företag med högre andel kvinnliga styrelseledamöter.

  1. Heterogenitets-hypotesen: När det kommer in kvinnor i styrelsen så ökar heterogeniteten. Det blir bättre diskussioner och mer genomtänkta beslut.   
  2. Öppenhets-hypotesen: Kvinnliga styrelseledamöter visar att företaget jag tänker investera i har en modern ledningsgrupp som förstår samhället omkring sig.

För aktieägarna är resultatet detsamma. Därför bryr jag mig inte om kausaliteten här. Det verkar förresten förresten allt fler investerare välja. BlackRock säger som Nike: Just do it!

Posted in Analys, Jämlikhet, Politik

Hikikomori, snart i vart och vartannat hem

Hikikomori. Lär dig det ordet. Det är vårt nästa låneord från japanskan.

Borta bra men hemma bäst, så varför då gå ut?

Hikikomori betyder “att dra sig undan”, eller ”den som stänger sig inne”. Det är en ung person som inte jobbar, inte pluggar och inte går hemifrån. Han (för det är nästan alltid en pojke) har få eller inga vänner. Åtminstone inga som han träffar. Kanske har han vänner online, för det är också där han spenderar sin tid. Tyvärr är det också där han har sitt sexliv. Bilden av hur man har kontakt med kvinnor får han troligen från porrsajter. Om han skulle få kontakt med en riktig flicka så tror han kanske att hon vill ha smisk medan de älskar eller att hon älskar att få ansiktet fullt av sperma. 

Ju längre han får vara hikikomori, desto svårare blir det troligen att fungera IRL (In Real Life). Samtidigt kan den pågående hemarbetes-revolutionen vara på väg att göra hikikomoris livsstil uthålligt hållbar, och drygt 6 procent av Sveriges tjänstemän vill helst jobba hemifrån på heltid. Det skulle kunna innebära hundratusen yrkesarbetande hemifrån. Frågan är om man då är en hikikomori, eller något annat.

Hikikomori är delvis en bieffekt av välfärdssamhället men framför allt handlar det om skärm-beroende. Istället för att träffa vänner, idrotta, gå i skolan och jobba sitter hikikomori med Grand Theft Auto,  Resident Evil eller något av de andra spel som vänder sig till unga män.

Det här drabbar såväl rika som fattiga, men precis som alla andra sociala svårigheter drabbar det fler i socialgrupp 5 än i socialgrupp 1. Var femte ung man i Rinkeby lär vara en hikikomori.  Jag har tidigare kallat dem för gäng-reserven. Ju längre de går utan inkomst, desto mer lättrekryterade blir hikikomori för de kriminella gängen. Men det där är inte alls säkert eftersom de vill stanna i hemmet.

Den här utvecklingen har pågått länge, men smyger under radarn. De syns ju inte ute på stan och de förorsakar inga synliga problem. På kort sikt är företeelsen hikikomori rätt harmlös, men frågan är hur det går när de inte längre kan försörjas av sina föräldrar. Har de skaffat sig jobb som helt sköts från hemmet, eller står vi om 15-20 år inför en våg av medelålders män som inte lämnat hemmet på flera decennier?   

Risken för att pandemin har skapat en ny våg av hikikomoris är väl närmast 100 procent.  

Tagged with: , , ,
Posted in Uncategorized