Nu testas generationernas solidaritet

Corona visar att det gick. Det vi medelålders har sagt till Greta Thunberg var omöjligt.

Om miljoner skolstrejkande ungdomar var frustrerade förut så lär ilskan bli mångfalt värre om utsläpps-kurvan tillåts skjuta upp i höjden när fabrikerna går igång igen.  Corona berör ju inte dem mer än en lätt förkylning, men det är de som får betala för det gigantiska underskott som vi äldre skapar genom att stänga ner samhället för att skydda oss.  Jämfört med det är det en småsak att behöva stanna hemma i någon månad.

Det snabba och totala engagemanget kontrasterar skarpt mot vår oförmåga att förändra vårt beteende för att skydda deras framtid genom att sluta äta kött, flyga, värma våra hus till 22 grader hela vintern igenom för att sen kyla ner det på sommaren osv.

Generational solidarity in crisis

 

Men då missar man en viktig detalj: Vi har haft våra vanor väldigt länge. Vanor blir djupare för varje år de får fortsätta. Vi medelålders och äldre har väldigt djupa hjulspår.

Statsminister Stefan Löfven kritiserar våra äldre som fortsätter som förut.

Precis samma mönster ser vi i hela Europa. Macron snarast skäller ut sina äldre.  Vi är gamla hundar.  De unga väljer sina hjulspår nu. Det gör det mycket lättare för dem att ställa om.

Problemet är att ungdomarna inte bryr sig om vår oförmåga. Det tittar inte på vad vi vill, utan på vad vi gör.

  • De ser skillnaden mellan en kris som drabbar de äldre och en kris som drabbar de yngre.
  • De ser skillnaden mellan en kris som de får betala för (genom att vi lämnar efter oss enorma skulder), och en kris som vi får betala för (genom att ändra våra vanor).

Och när det tåget väl börjar rulla så kommer de unga börja prata om bostadssituationen och hur vi baby-boomers (1945-1965) har fått politiken att genomföra beslut efter beslut som berikar oss på de yngres bekostnad. Det börjar med avdrag för lån, fortsätter med borttagen fastighetsskatt och minimalt byggande. Det fortsätter med “sist in först ut” i  LAS (Lagen om Anställningsskydd) som med generations-glasögon förstås är ren generations-rasism.  Allt det som gör oss baby-boomers till Sveriges rikaste generation genom tiderna gör dagens unga till den fattigaste på länge.  Det upproret kan komma när priserna på bostadsrätter börjar falla.  I det pyramid-spelet är dagens ungdomar sist in och först ut  ur banken med skulder på ett par miljoner.

Det är dags att vi äldre börjar visa solidaritet med våra ungdomar.

Tagged with:
Posted in Klimat, Politik

Det är den exponentiella kurvan som skrämmer

Nu skrivs det spaltkilometrar om Corona-viruset och varje fall rapporteras i fet stil. Det är lite skönt att få en paus från Donald Trump i nyhetsflödet, men det är ändå inte skönt.

Hittills har knappt tretusen människor dött av Corona, samtidigt som enormt många fler som dör av svält, hiv, tbc, malaria, undernäring, mödradödlighet och spädbarnsdöd. Ändå är media knappast helt fel ute här.

Det är inte antalet dödsoffer som skrämmer, det är den exponentiella ökningen.

Vi är vana vid att hålla koll på det som rör sig. En björn som står stilla hundra meter bort är inte ett hot, men en björn som rör sig mot mig är ett mycket stort hot.  Den exponentiella kurvan är som en springande björn.  Den släpper  vi inte med blicken en sekund.

Det är samma sak med klimatet.  Det är inte 1,5 eller 2 grader som skrämmer. Inte ens att Sverige har haft en fem grader varmare vinter än normalt skrämmer egentligen. Det är den exponentiella kurvan.
När koldioxid-sänkor som sibirien och de stora haven istället börjar släppa ifrån sig koldioxid. När värmen gör att stora skogar brinner som fnöske, då är risken stor att klimatet skenar.
Det är den som skrämmer ungdomar så att de strejkar på fredagar.

När det gäller Corona-viruset så lugnar den svenske statsepediologen Anders Tegnell med att all forskning på att den exponentiella kurvan snart planar ut, att det blir en mättnad (orange linjen nedan).  Tyvärr tyder mycket lite på det när det gäller klimatet.

Det är den exponentiella kurvan som skrämmer

Det är den exponentiella kurvan som skrämmer

Tagged with:
Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

“Har du pratat med Greta?”

Målet med projekt SeaSteam är att fånga in koldioxid ur atmosfären.  Arbetet med det projektet visar var jag står i klimatfrågan.

Som beteendevetare är klimatfrågan väldigt spännande eftersom det har uppstått en spricka. Jag talar förstås om sprickan mellan oss som gör vad vi kan för att stoppa jordens upphettning och de som “inte tror på det där”.  Självklart ser jag ner på dem. Det gör de flest av oss, men det gör oss till usla kommunikatörer.  I bästa fall ser vi ner på dem med medlidande, som okunniga stackare.  Ungefär som på kvinnan i nordnorge som min fru brukar berätta om. Hon hade aldrig sett havet och trodde inte på snacket om att jorden var rund. Hon var harmlös, men ingen gillar att bli sedd ner på.  Att argumentera med mer fakta skulle inte ha hjälpt.  Hon behövde få se havet, och i Norge är det rätt lätt att ordna.

Om klimatfrågan hade en lika tydlig bild som havet så vore arbetet enkelt. Vi som är övertygade ser förstås hur värmeböljan i Australien lade grogrunden för alla bränderna. Vi ser extrem-vädret som alla prognoser har varnat för. Vi ser hur de senaste fyra åren är de varmaste som uppmätts och att 15 av de varmaste åren någonsin är under de 16 senaste åren.

Det ser inte klimatförnekarna, eller så ser de inte vår roll i upphettningen.

“Har du pratat med Greta?” fick jag nyligen höra av Bertil, en klassisk klimatförnekare, när jag berättade om SeaSteam. Han trodde inte på ICC och FN var korrupt.  Fakta rinner av Bertil som smör i en het teflon-panna. Jag kan argumentera mig blå. En halvtimme senare kommer han inte minnas något av det jag sagt.

A man convinced against his will is of the same opinion still

Så lyder ett gammalt amerikanskt talesätt som jag lärde mig när jag studerade kommunikation i Texas.

Bertil vill inte tro på Greta.  VILL INTE. Där är problemet.

Om han börjar tro på Greta så blir hans liv mycket jobbigare. Bertil flyger och äter kött så ofta han kan. Bara hans ekonomi begränsar hur mycket han kan flyga. Bara hans konstiperade mage begränsar hur mycket kött han kan äta.  Han vill inte ändra på några av sina vanor.  Karl Weick förklarar det här syndromet med att handlingar styr attityder mycket bättre än attityder styr handlingar. Vi anpassar våra attityder till det vi gör.

Den som äter kött har lättare att ta till sig Bibelns bild av relationen mellan oss och alla djuren. Vi är Guds avbild, det är inte de. Vi har tankar, de har instinkter. Som vegetarian sen 37 år har jag lättare att ta mig dokumentärer där suggor skriker när deras kultingar tas ifrån dem, och gråter i dagar efteråt.  Mitt handlande styr mitt medieval och mina attityder.

Den som flyger har lättare att ta till sig Sara Skyttedals klassiska miljötips.

Sara skyttedals miljötips

 

Jag som undviker att flyga väntar förstås på att Sara Skyttedal ska börja röka så mycket hon kan, så att Philip Morris, Marlboro & Co kan utveckla nyttiga cigaretter.

Så där kan vi hålla på och slå klimatförnekarna uppifrån.
Vi som tror på klimat-hotet har så gott som alla pålitliga fakta på vår sida.  De har Trumps lögner och möjligen ryska trollfabriker på sin. Det borde vara en lätt match men det är det inte.  Sverige är en ledande nation i omställningen, och det är sorgligt eftersom vi inte når det vi lovade i Paris.

Istället måste vi se hur svårt det är att ställa om. Det gäller framför allt folk som mig: medelålders män om man ska vara snäll. Gamla gubbar om man ska gå rakt på sak.  Våra hjulspår är väldigt djupa.

Vi gubbar behöver uppmuntran.  Om Bertil har flugit lite mindre i år än i fjol, har han hjälpt Sverige. Det ska uppmuntras. Det är dessutom mycket trevligare än att stå och fakta-fäktas eller ropa slagord med plakat i handen.

 

Den uppmuntran kanske kan få Bertil att pröva Max underbara vegetariska hamburgare. Den härliga upplevelsen kommer göra honom mer mottaglig för information om köttindustrins miljöpåverkan. Som miljö-kommunikatör är MAX vegetariska hamburgare bättre än vad jag någonsin kan vara.

Det börjar med en knappnål, men slutar med en silverskål

Brukade min farmor varna. Det är sant. Men det fungerar åt andra hållet också. Det börjar med en vegetarisk hamburgare och slutar med HVO100 och ett par ton mindre koldioxid.
Det behövs bara att någon är där och förstärker de bra handlingar som vi gubbar emellanåt gör.  Bra Bertil! och visst var den vegetariska burgaren god? 

Då öppnar kanske Bertil en lucka i sitt kompletta ekosystem av klimatförnekande mediekonsumtion och “experter”.

klimatpil_mini

 

 

Och min goda vän Anders Olofsson, som också är aktiv i SeaSteam-projektet, har ett strålande exempel på hur lätt det faktiskt kan vara att bli en klimat-hjälte.

Han har bara börjat tanka sin gamla ford med HVO100 istället för Diesel.

Anders bil

Bilen drar ca 0,44 l per mil på sommaren och 0,50 l per mil på vintern.

Anders kör ca 1 000 mil per år dvs förbrukar ca 470 liter diesel på ett år.

Enlig ovanstående beräkning så minskar C02-utsläppet från 1 284 kg till 140 kg dv 1 144 kg.

Eftersom man i vanlig Diesel blandar in HVO så är nog utsläpps minskningen lite mindre.

Men man kan nog anta att den är ca 1 kg per 10 kilometers körning, mer om bilens förbrukning är högre.

Då kostar HVO100 en krona mer per liter än vad diesel gör, så Anders miljö-investering är en femhundring per år, plus att han får tanka på den enda macken i Umeå som har HVO100, vilket är en lastbilsmack.

I Stockholm finns det avsevärt fler alternativ.

Så långt upp i kedjan som Anders tror jag aldrig att Bertil kommer, men…

klimatet har mer nytta av att jag sätter fokus på det Bertil gör rätt än det han gör fel.

 

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

Medarbetarundersökning eller Barometer? Ja!

För trettio år sen blev jag otippat barnmorska åt Svenska medarbetarundersökningar.

Då kom jag hem från sex års studier i USA och insåg att här hemma gjordes stora medarbetarundersökningar på över 100 frågor som redovisades helt utan analys. Det var chockerande. Uselt!

Jag såg hur chefer läste resultaten till ögonen blev dimmiga. Sen lade de resultaten ifrån sig utan att veta vad de skulle göra. I bästa fall tog de frågan med lägst värde och gjorde något med den. Det kunde vara frågan om kaffet i kaffeautomaten.

Inom ett halvår gjorde jag regressioner med sjukfrånvaro som målvariabel. Det visade sig vara Sveriges första kvantitativa analys av en medarbetarundersökning. Strax därefter kunde Lars Hessner och jag visa svart på vitt att bra ledarskap var lönsamt, inte något chefen gjorde för att vara snäll.

Det gjorde att resultaten från medarbetarundersökningen började ses som viktiga.
T.ex. kom frågan ”att visa respekt för medarbetarna” in i tusentals chefers balanserade styrkort och bonus-modeller. Sen dess har resultaten i den frågan stigit varje år, från en mycket låg nivå till en nivå nära taket på svarsskalan. Det betyder att miljoner svenskar har fått en mycket bättre arbetsdag, varje dag, och ännu fler utländska medarbetare i svenska bolag.

Jag är mycket stolt över att ha varit barnmorska till det.

Men, så en dag ungefär fem år senare lät jag datorn testa ”allt mot allt”.
Jag ville se om det fanns några stora bakomliggande samband som vi missat när vi testade fråga si mot fråga så. Resultatet var jättetydligt. Antingen var man nöjd, eller så var man missnöjd. Om man trivdes med chefen så trivdes man med kollegorna, strategin, visionen och till och med kaffet i kaffemaskinen.

Det är en sak att en del medarbetare ligger längre till höger på svarsskalan och andra mer till vänster på svarsskalan. Det är naturliga variationer, precis som att en del helst håller sig till mitten-alternativen medan andra tar ut svängarna och växlar mellan ettor och femmor. Men nu såg jag att hela arbetsgrupper var antingen nöjda, eller missnöjda. Höger eller vänster på svarsskalan.

Det övergripande sambandet var starkare än något av alla de samband vi hade redovisat i ”Hessner Westberg-rapporten”. Det fick mig att tvivla på det jag jobbade med.

Jag tänkte på de långa formulären man brukar få fylla i på sjukhus. Nittio procent av variansen kan förklaras med den första frågan: Hur mår du?

  • Ska en medarbetarundersökning verkligen ställa 109 frågor om det räcker med en, eller kanske fem?
  • Ska vi lägga tre-fyra veckor på analys och sammanställning av rapporten, om det går att göra allt det där över natten?

Till slut blev jag tvungen att agera.
1997 startade jag Interactive Survey. Vi gjorde små, korta medarbetar-undersökningar där resultaten redovisades till alla medarbetare morgonen efter att enkäten avslutats. Så kallade ”barometrar”. På kundlistan fanns Ericsson, Astra Zeneca. Extremast var ett konsultföretag som ställde två frågor varannan måndag och fick resultaten lagom till koncernledningsmötet kl. 12 två dagar senare.

Även om det gick bra, så var vi för tidigt ute. De flesta förstod inte att en medarbetarundersökning kunde vara så kort och snabb. Idag förstår alla. Idag växer Interactive Surveys del av branschen exponentiellt. Ett gäng företag gör det vi gjorde 1997-2004, men med standardiserade frågor. Samma frågor i alla företag. Det är enkelt, snabbt och billigt. Barometrar eller puls-mätningar kallas de, och allt fler företag slutar göra stora medarbetar-undersökningar för att istället göra puls-mätningar.

Men puls-mätningarna har blivit en ersättning för de stora enkäterna.

Det är som om du slutade gå till doktorn för att istället ta tempen och mäta pulsen varje morgon. Snabbt, enkelt och smidigt. Du får reda på om du har en infektion i kroppen, och då stannar du hemma. Men du får inte reda på om du har en begynnande cancer.

Istället har vi en hälsovård där du först går till doktorn. Om din läkare ser något som behöver följas upp så sätter hen upp ett sätt att följa upp just den faktorn.

På samma sätt arbetar företag förstås bäst med medarbetar-undersökningar. Alla avdelningar och alla frågor behöver inte följas upp, men där det behövs så är det viktigt. Då är puls-mätningen precis rätt verktyg.

Medarbetarundersökning eller Barometer? Ja, självklart! Båda två.

Medarbetarundersökning och Barometer

Medarbetarundersökning och Barometer

Tagged with: ,
Posted in Analys

Epilog

Tillbaka i kaoset i Somalilands huvudstad, Hargeisa.

Hargeisa

Hargeisa


Vi har ett billigt hotellrum i ett billigt område. Nätet fungerar, men jag har inget vatten i mitt rum. När jag påpekade det så kom personalen och ställde in en hink vatten. Som sagt: billigt.

I Hargeisa är det ofta vattenbrist. Det händer aldrig i Berbera. Därför är det lite ironiskt att det är i Berbera vi jobbar med att skapa färskvatten.

Frukosten öppnade klockan nio idag, eftersom det är fredag. Det hörs på trafiken också. Det är mycket lugnare än vanligt. Min frukost tog nästan två timmar eftersom jag diskuterade livet med hotell-ägarens farbror Yahya. Så blir det sällan på Scandic hotell.

Igår kväll var Abdisalam och jag på en traditionell restaurang där sång och dans på scenen varvades med att mikrofonen gick runt bland deltagarna i restaurangen. Det hade varit kul om den hade hamnat hos Abdisalam, som är verkligt bra på att sjunga. Istället hamnade den hos några ministrar ur Ogadens deltatsregering. De sjöng och dansade så det stod härliga till.
Två fulla, ryska soldater sjöng också…eller försökte. Jag lyckades så småningom förstå vilken melodi det var de försökte få fram. Alla applåderade och jublade åt dem, men jag tyckte bara de skämde ut sig.  Det är inte snyggt att vara onykter på stan i ett muslimskt land.

Det var lite spännande att köra hem därifrån vid midnatt. Torsdag natt är det fler trafik-olyckor här, då folk som har torsdags-tuggat ska hem. Torsdagskvällen kallas förresten för fredag kväll. Fredagen börjar direkt efter torsdag eftermiddag. Varje dag börjar alltså med en kväll.

Berberas Borgmästare talar

Berberas Borgmästare talar

Innan vi lämnade Berbera ställde vi undan alla våra experiment och sen avslutade vi med en sista workshop. Varje presentation är viktig, för det är ju de lokala ungdomarna som avgör om det här ska fungera eller inte.

Vår vän Nasir kom äntligen till skott i förrgår morse och skickade ut inbjudan till workshopen ganska precis ett dygn innan workshopen startade. Ungefär 40 ungdomar kom och borgmästaren inledde med ett 40-minuters anförande om kreativitet. Till vår överraskning dök det upp två kameramän från olika TV-kanaler. Delar av workshopen kommer tydligen sändas i någon av Somalilands fem kanaler. Det påminner mig om att jag inte har knäppt på en TV-apparat på en månad. Så är det när livet är riktigt bra.  Sambandet mellan Netflix och glädje är nog både signifikant och negativt.

Mårten pratar

Mårten pratar

När jag går in på youtube så handlar det bara om avsaltning av havsvatten och odling i heta klimat. Ingenting om den senaste filmen från Hollywood eller något annat krams.

Det har varit en underbart fokuserad månad.
Fokuserad och vilsam för hjärnan.
Härlig för kroppen.
Jag har aldrig varit fet, men jag har nog tappat fem kilo här. På att gräva, lyfta och mäta i solen. På att bada eller jogga på badstranden i väntan på resultat från det senaste experimentet. Bäst av allt: jag har bytt en del av min klimat-ångest mot ett försök att göra något åt saken.

Nu åker jag till Addis Abeba en sväng, för att hälsa på Napoleon Solomon och hans löpare i världsklass, innan jag åker hem.  Abdisalam blir kvar en månad till. Kanske hinner de amerikanska kupolerna komma innan han åker hem.

Nu är det upp till Shafi’i och ungdomarna att fortsätta med den förbättrade utrustningen.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

Pang på rödbetan!

Flaskan är halvtom

Med sorg i hjärtat inser jag att tiden i Berbera är på väg att ta slut. Det jag och Abdisalam kan göra här har vi snart gjort, för den här gången.

Jag kommer sakna den oändliga stranden där vinden alltid blåser in mot land. Perfekt för windsurfing eller kite-surfing, eller bara kropps-surfning som vi har visat de lokala kidsen.

Flaskan är halvtom

Flaskan är halvtom

  • Vi har uppnått hundra grader, men inte tillräckligt länge för att koka havsvatten. Det skulle nog fungera senare under året, när det är mycket varmare.
    På sommaren når Berbera över 40 grader i skuggan.
    Med konvexa speglar skulle det nästan säkert ha gått, men några sådana finns ju inte här.
  • Vi har också fått vatten att dunsta i röret i ”Shafiís badkar”. Det var mål två. Men eftersom värmen är för låg så är det för lite vatten som dunstar.

Nästa komponent i ”Sahara Forest-tekniken” är blöt kartong. Det låter primitivt, och det är det.
När den torra, heta vinden blåser genom kartong som är uppblött med havsvatten så blir luften fuktig på baksidan av kartongen. Det gör att man kan odla växter som normalt inte klarar sig här. Det är primitivt och genialt. En britt som heter Charlie Paton kom på det och startade ett sånt projekt här i Berbera. Det fungerade, tills en cyklon med 85 m/sek i byarna drog iväg hela härligheten. Sen dess har det stått stilla. Vi bad att få åka och titta på det, men det fick vi inte. Vår tanke är ju att familjer själva ska kunna ha ett sånt litet växthus. SeaWater Greenhouse kanske ser oss som en konkurrent.

IMG_20200114_131857Så i morse satte vi upp en kartong-vägg som vi blötte ner ordentligt. Sen kollade vi hur lång tid det tog innan den skulle behöva blötas ner igen. På två timmar var den helt torr. En person skulle alltså behöva gå och fylla på med nytt havsvatten varje timme. Det tror vi inte är en fungerande lösning för en fattig barnfamilj i Berbera.

Hela linan

Hela linan

Jag ville ändå bygga en traditionell ”boule” med blöt kartong som dörr och plast på sidorna, men där fick jag inte Abdisalam med mig.  Den här idén trodde han inte på och var därför inte sugen på att ge sig in i Berbera i jakt på förpackningsplast. Det har vi gjort en gång, och den plasten sitter på vår mini-boule som vi har kopplat till rock-ringarna med speglar i Shafiís badkar.
Utan Abdisalam kan jag inte få något gjort. Så vi är färdiga här, tills vidare. Dessutom håller jag med. Skulle vi gå på känslan av att det är fuktigt och svalt därinne som målvariabel? Det blir ett lite blajigt delprojekt. Bättre då att nöja oss med att vi har fått till en mini-version av “hela linan” från havsvatten till mottagning för ånga, som du ser till vänster.
Men innan vi åker har vi lovat några av våra nya vänner att prata på ”Berbera Youth Empowerment Workshop”. Nasir har pratat om det här sen första gången vi träffades, för tio dagar sen. Klockan fyra idag var det fortfarande bara prat. Då pratade vi med bibliotekarien. Han sa ja direkt. Senare ikväll går inbjudan ut till tusen av Berberas mest ambitiösa ungdomar. På torsdag morgon smäller det.  Medverkande är Nasir, Abdisalam, jag…och borgmästaren!
– Pang på rödbetan!

Inbjudan skickas ut ett dygn innan workshopen ska starta

Inbjudan skickas ut ett dygn innan workshopen ska starta

Vi försökte oss på en avstickare från principen om att allt material ska vara lokalt tillgängligt. I Augusti köpte jag två kupoler i värmetålig pvc från ett företag i USA. En i genomskinlig plast och en i reflekterande plast. Det hade varit kul att testa dem, men de har fortfarande inte kommit fram. Leveranser blir struliga eftersom Somaliland inte är erkänt som nation. I november fick Abdisalam tag på en container i USA som skulle hit. Då kunde amerikanerna äntligen skicka kupolerna.

Samma sak gör att vi inte kan få ett konto i Handelsbanken för det svenska aktiebolag vi vill starta. Handelsbanken vet nämligen inte hur man skickar pengar till/från Somaliland. Ska jag tipsa dem om den svenska tjänsten Transfer Galaxy? Med den skickar man lätt pengar vart som helst i Östafrika. Det som går att göra är oftast lättare här.

Sveriges ”eko-klimat” för innovationer är berömt. Ericsson skulle aldrig ha nått den position man gjorde om det inte funnits en massa små specialiserade företag som kunde leverera allt från radio-antenner till programmering, eller EIBA för korta engagemangs-barometrar i slutet på 1990-talet.

Somalilands eko-klimat för innovationer är förstås helt annorlunda. Vi behövde tunna långa speglar. I järnhandeln visste de någon som känner någon som kan göra det åt oss. Vi behövde producera en vattenkanna med tättsittande lock. Snart hade vi en smed som fixade det åt oss. Inga ISO-standarder. Inga tre veckors skrivande på en ansökan till Vinnova som besvaras med ett ”god dag yxskaft”.
Jag tror att vi kommer få se fler innovationer från hämningslösa afrikaner. Innovativa betalsystem som Transfer Galaxy och Zaad (föregångaren till Swisch) är bara början.
– Pang på rödbetan!

Nu när vi åker härifrån så hoppas vi att Shafií och alla de ungdomar som vi har pratat med fortsätter arbetet med att fånga in koldioxid.
Då blir det vårt jobb att stödja och belöna innovativitet här i Berbera.

Jag tror de kan fånga in riktigt mycket koldioxid.

Men det blir sorgligt att lämna. Jag har verkligen trivts här.

Posted in Kommunikation, Politik

Somalilands flagga

Havet brukar låta så meditativt och lugnande. Idag var havet argt. Det röt och dånade.

Det dånande havet

Det dånande havet

Det mesta av stranden var borta. Personalen på strand-caféet bar bort alla möbler.

Dagens offer för stranden

Dagens offer för stranden

Ändå kom en buss åkande på den lilla del av stranden som var torr. Vi skrattade och vår vakt ropade att de kommer köra fast. De vinkade, skrattade och körde fast.
Om inte vakterna och personalen på caféet var så hjälpsamma så skulle den här stranden vara en bilkyrkogård.

För några dagar sen var vi inne i en ”Boule”, en traditionell somalisk nomad-hydda. Den ser ut ungefär som en boll som någon har satt sig på. Den formen borde vara helt idealisk för ett växthus där det ska droppa ner fukt på väggarna, som i Sahara Forest och SeaWater Greenhouse. Då ska väggarna förstås vara täckta med genomskinlig plast istället för filtar och tygstycken.

 

Traditionella somaliska boules

Traditionella somaliska boules

Byt ut filtarna så har vi ett prima växthus som alla här kan göra.  I bästa fall kan vi smälta ihop gamla plast-flaskor för att göra det genomskinliga taket till växthus-boulen. För att kolla smält-temperatur på dem satte jag dit en plastflaska i Shafiís Badkar, som är täckt med speglar för att koncentrera sol. Det skulle kanske funka en normal dag, men idag var det halv storm och blytunga moln så vi började reka för att kunna skapa en liten boule.
Vi visste precis vilka buskar det är som nomaderna använder. De växer precis överallt. Nästa fråga var plasten. Vi började precis prata om det när ett stort plastskynke blåste förbi. Abdisalam kände igen det. Det är såna som man har runt alla madrasser. Jag undrade hur det kom sig att plasten till en madrass kom flygande från stranden in mot land, men Abdisalam tyckte det var helt uppenbart: Någon har åkt till stranden med en madrass, öppnat den, lämnat plasten på stranden, och åkt hem med madrassen.

Så vi tog oss in till stan på jakt efter madrass-plast. Det fick vi inte tag på. Men i en affär hittade vi en ny tvättmaskin med plast på. Den påsen fick vi gärna ta, så imorgon gör vi en liten mini-boule för att testa idén i litet format innan vi ger oss på ett fullt Boule-växthus på 3*3 meter.

Efter det åkte vi till ett hotell för att träffa en kille som hade varit på stranden och pratat med oss. Han är med i någon lokal organisation som planterar träd. Det var inte snack. Geed Beer betyder hopp. De har planterat över sex tusen träd här i Somaliland, och de är helt lokala. De ser varje träd som ett hopp. Varje familj får en planta som de då “adopterar”.  Det trädet symboliserar den familjens hopp.  Så smart! Vem hugger ner de träden?  Att varje familj adopterar en planta kan kännas som en begränsning, men det finns 3,5 miljoner Somaliländare. De räcker ett tag till.

Vi hade hört ryktet om den organisationen när vi var i Borama, för några veckor sen. Det är helt perfekt. 100% lokalt. Inte ska vi försöka skapa något som redan finns! Vi ska istället försöka hjälpa dem få råd att köpa fler plantor.

Somalilands flagga

Somalilands flaggaSer du den italienska flaggan?

Om du tittar noga så ser du att vi prövar att smälta en plastflaska i solfångaren. Hittills har det inte fungerat.
När du ändå tittar på bilden:

Ser du den italienska flaggan?
Det är inte den italienska flaggan. Det är Somalilands flagga.
Det är rätt förvirrande. Somaliland var en engelsk koloni och Somalia var en italiensk koloni.
Somaliland försöker bli fritt från Somalia och då väljer man….Somalias före detta kolonialmakts flagga!

Hur konstigt är inte det?

Men det blir ännu konstigare:
På den italienska flaggan sätter man Somalias femuddiga stjärna.
De fem uddarna på den stjärnan symboliserar Somalia, Ogaden (i Etiopien), Djibouti, Ett område i Kenya där det mest bor Somalier och…Somaliland.

Norsk-Svenska Unionsflaggan

Norsk-Svenska Unionsflaggan

Stjärnan i flaggan symboliserar alltså drömmen om ett stor-Somalia!
– som om Norge 1905 skulle ha valt den norsk-svenska unionsflaggan som nationell flagga.

Budskapet av det flaggvalet blir ju att man egentligen inte vill vara självständiga, eller hur?
Jag tänker att självständigheten är ett val man har gjort i väntan på att det ska bli möjligt att förenas i ett fungerande stor-somalia.
Ungefär som en kvinna som lämnar sin missbrukande man, men innerst inne hoppas på att han ska få ordning på sitt liv igen.

Jag önskar att världen kunde ge Somaliland ett sånt erkännande: ett preliminärt, som omprövas vart femte år. Så skulle vi kanske ha erkänt Palestina också.

Varje dag försöker Abdisalam förklara det här med den italienska flaggan för mig. Somaliland blev kvitt engelsmännen fyra dagar innan Somalia blev kvitt italienarna, men Somaliländarna var tröttare på engelsmännen än vad Somalierna var på italienarna. Där någonstans ska det alltså ha blivit en italiensk flagga, 1960. Men Somaliland separerade från Somalia 31 år senare. Kunde man inte ha valt några kameler vid en boule istället för en europeisk flagga?

Så kan det gå.

Så blev det kväll, och vi åkte till Shaf’is arbetsplats ”Berbera Fishing and Marine Institute” för att hålla en presentation för 25 av hans elever. Det var som vanligt riktigt kul. Jag skapar intresse genom att vara blond europé och ordnar powerpoint-presentationen medan Abdisalam sköter det mesta av den faktiska kommunikationen.

Abdihakim  undervisar

Abdihakim undervisar

Posted in Klimat, Kommunikation

Omar, Rockringarna och Shafiís Badkar

Igår natt väcktes jag av mina egna tankar på hur en förbättrad spegel-konstruktion kan se ut.

Den ska ju vara billig och lätt att sköta. Shafiís badkar är tungt, dyrt och tar en massa plats. Helst hittar vi något som nomaderna vi besökte i förrgår kan använda och ta med sig.
Abdisalam sa vi behövde fler smala speglar. Det har han helt rätt i, så direkt efter frukosten åkte vi till Berbera med en av servitörerna på hotell-restaurangen som extraknäcker som taxichaufför. Första stopp: järnaffären. Speglar, metallsåg, fiskelina och en propp till ett rör vi köpte i förrgår. Jag är fascinerad över att de kan veta precis var de har allting, och att de kom ihåg dimensionen på röret vi köpte. Kanske var de lika fascinerade över att vi inte mindes det.

Organisation för kameler i nöd

Organisation för kameler i nöd

Tyvärr var möbelverkstaden fredags-stängd. De flesta verkstäder håller öppet till framåt elva, då alla går hem och gör sig klara för fredagsbönen. Vi hade ändå tur. Vår servitör/taxichaufför hade koll på en annan kille som kunde skära i glas. När vi kom dit tyckte jag det såg rätt intressant ut. Det var en stor skylt utanför som Abdisalam fick läsa för mig: ”organisation för kameler i nöd”.

The, Khat och Spegelverkstad

The, Khat och Spegelverkstad

Det kändes ju otippat att de skulle skära glas därinne. Men vi gick in, och där var det snarare ett tehus. Överallt på golvet låg det khat-kvistar utan blad. Det hade ju varit torsdagskväll igår. Torsdags-tuggare är ett begrepp här; ungefär som feströkare hemma. I ett hörn stod ett bord och där stod dagens spegel-skärare.
Han hajade snabbt vad vi ville få gjort och skar snabbt upp de två badrums-speglarna. Sen berättade han att han har gjort spegel-kök där de har lagat all möjlig mat på bara solsken. Ett sånt kunde han göra åt oss för 60 dollar. Det bara förstärker känslan av att här kommer den medelålders vite mannen farande med powerpooint-bilder över en snilleblixt som lokalbefolkningen har känt till och använt hur länge som helst.

Jag sa förstås ja.

För att speglarna ska vara flyttbara knöt vi speglarna på ett par ”rockringar” som vi hade gjort av gamla torra trädgårdsslangar, som den vänlige mannen på cafét gav oss. Han är verkligen hjälpsam och vi har fått bra kontakt, helt utan ord. Abdisalam har förstås inget problem. Omar tror jag att han heter.IMG_20200111_101335_1

Tagged with:
Posted in Klimat, Kommunikation

Hundra grader!

Äntligen!

Igår kväll satt vi först och diskuterade vad vi ska göra nu när vi har prövat vår idé så grundligt och inte ens kommit i närheten av hundra grader, vare sig i någon av de många folie-groparna eller i “Shafi’is badkar”.

När vi jämför med lyckade försök som Sahara Forest och Seawater Greenhouse så är skalan en uppenbar skillnad. Abdisalam lät lite sugen på att ändra skalnivå, men det vill inte jag. Ska vi plöja ner 20-50 miljoner av någons pengar i en anläggning så vill jag att någon ingenjör som har forskat på just avsaltning ska leda det projektet. Jag är beteendevetare. Jag kan bidra så länge målet är att få vanligt folk att bygga egna småskaliga anläggningar.  Dessutom är det vad vi har lovat:

– Enkelt

Att-göra-listan

Att-göra-listan

-Billigt

– Med lokalt tillgänglig utrustning.

Så har vi sagt till alla beslutsfattare.

Så vi listade vad vi ville försöka få tag på idag. En av punkterna var smala speglar att sätta i “Shafi’is badkar”. Här ser du listan->

Vi lånade en bil av Mohamed, Nasir & co och åkte in till hanteverkarna i Berbera.  I ett skjul nära en av de två järnaffärerna sitter ett gäng män på mattor med filtar bakom sig. En av dem är “vår svetsare”. Han är guld värd. Han tackade nämligen nej till uppdraget att fixa speglar eftersom han vet någon annan som gör det bättre. Han sa till oss att kontakta den unga killen i möbel-verkstaden. Där har vi varit tidigare, så vi tackade och åkte vidare.  Många andra skulle ha sagt ja till uppdraget av en kombination av artighet och vilja att tjäna pengar, trots att de inte hade en aning om hur de skulle lösa det.

Tjugo smala speglar

Tjugo smala speglar

Den unga killen i verkstaden förstod direkt. Han åkte med oss till affären som säljer speglar. Där köpte vi en badrums-spegel för 20 dollar. Alla priser anges i dollar här, men sen betalar man i Somali Shilling som man swischar med ett av de två system som de lokala telefonbolagen har. Det går också bra att t.ex. växla pengar i samma system. Det kan inte Swisch.

Speglarna tog vi till verkstaden där den unga killen sågade upp dem till 20 smala speglar på 5*30cm. Fyra dollar. Lätt värt $ 400.

Att få fast speglarna i badkaret var svårare än vi föreställt oss. Vi klistrade och tejpade. Jag fick klister över hela händerna, men medan vi jobbade kände vi en mycket större värme än tidigare. Sen gick jag iväg för att hämta en sak. När jag kom tillbaka stod Abdisalam böjd över badkaret. Han vände sig om mot mig och sa:
95 grader!

Det är ju en helt ny nivå!

Vi fortsatte fästa dit fler speglar och snart nog var temperaturen uppe i hundra grader (101 faktiskt).
Då har vi ändå bara täckt 40% av badkaret med speglar.

101 grader

101 grader

Bra timing på den framgången också. Vi var rätt modstulna efter två veckor där rena fiaskon har blandats med halva framgångar.  Igår kväll diskuterade vi också vilken av alla “project babies” vi ska satsa på när den här idén är död och begraven.

Då kommer framgången!

Hundra grader är ju den temperatur som behövs för att vatten ska koka. Då separeras vattenånga från saltet i havsvattnet.

Mängder av experiment återstår. Imorgon ska vi fylla hela badkaret med speglar och fästa dit dem med några slangar. Sen ska vi koppla in ett nytt rör; ett med mindre dimension.

Om allt lyckas så vill vi komma på sätt att förbilliga lösningen….men nu är vi på väg!

Tjohoo!!!

 

 

Posted in Klimat, Kommunikation

Mohameds grotta

kl. sex i morse satt jag på stranden. Vågorna slog bakom mig. Solen steg upp bakom en bergskam snett framför mig. 

Morgonstund

Morgonstund

När jag hade tänkt klart på vårt projekt så tänkte jag på att borgmästarens kansli redan har jobbat i en halvtimme.  Nu förstod jag varför. “Morgonstund har guld i mund” är sant i så här varma länder. Det är mellan 5:00 och 10:00 som det mesta sker.

Med lite god vilja har en snaps dunstat

Med lite god vilja har en snaps dunstat

Gårdagen slutade med att vi tömde röret och fyllde samma flaska som vi hade använt för att fylla röret med. Vårt blygsamma mål är 4 liter per dygn. Det är tveksamt om vi är uppe i fyra centiliter. Kolla differensen mellan korken och vattnet i flaskan till vänster.

Nu satte vi ”Shafiís badkar” inne på gården till Maansoor hotel, där vi bor. Där hamnar det innanför en mur och är skyddat mot vinden. Precis när det var klart kom våra nya vänner Nasir och Mohamed, som har hjälpt till med många av våra experiment, och frågade om vi ville komma med på en liten tur.

Eftersom vi var klara med installationen hoppade vi glatt in i bilen och så åkte vi iväg. En bit utanför Berbera kom vi till en vägspärr. Där skulle vår resa i normala fall ha tagit slut. Utan beväpnad vakt får utlänningar inte åka mellan olika städer. Nu löste det sig eftersom Mohamed är välkänd i Berbera och förklarade att det räckte med att de två stod för vår säkerhet.

Snart därefter lämnade vi vägen och åkte ut på en stig i det sandiga busk-landskapet. Efter en kilometer kom vi till några klassiska nomad-bostäder.  Nomadhyddor

Där stannade vi och pratade med de boende; en  mor med sina två söner, deras fruar och barn. De hade varsin traditionell rund hydda.  De böjer grenar som de lägger tyg och filtar över.  Vi klappade deras killingar och matriarken lät oss titta in i hennes hydda. Sen bjöd de på getfil och kamel-mjölk.

När vi ville ge dem pengar så sa hon “varför det? ni är ju våra gäster”.  Abdisalam Swischade henne pengar ändå, när vi hade kommit iväg.  Swisch kommer ju härifrån. Det är östafrikas andra stora export. Den första var Homo Sapiens.

Sen fortsatte vi till Mohameds familjs gips-brytning. De har ett berg av i princip rent gips som de krossar i en stenkross och säljer. På sikt kan det bli färdiga gips-detaljer som stuckatur vid lampor i lägenheter.  De visade oss också en plats med nästan ren cement. Men sen frågade jag om de hade bestigit det höga och branta berget bredvid stenkrossen.  De hade försökt en gång, sa dem. Men Nasir kom bara en liten bit och Mohamed kom till en grotta drygt halvvägs upp. Det var för mycket för Abdisalam och mig. Vi var förstås tvungna att ta oss till Mohameds grotta, men vi var inte riktigt beredda på att det skulle vara ett gäng stenar i alla olika storlekar vi skulle klättra på. Bergen här verkar vara bräckliga. Bergssidorna är fulla av krossad sten.

Med oss fick vi två av killarna som jobbar med stenkrossen, eftersom den inte hade kört igång ännu. De var vana vid det här berget och sprang lätt uppför och passade på att klättra upp på riktigt stora klippblock medan de väntade in Abdisalam och mig.

Vi kom upp till Mohameds grotta till slut. Den var inte alls så stor som den såg ut att vara nerifrån, men utsikten var storslagen.

Utsikt från Mohameds grotta

Utsikt från Mohameds grotta

 

 

 

 

Tagged with:
Posted in Klimat, Kommunikation, Uncategorized