”Hälften är döda inom ett år efter pension” sa företagsläkaren. Hon var upprörd efter att ha sammanställt statistik över företagets provisionsbaserade säljare. Säljarna var män som jobbade långt mer än fulltid i en macho-miljö där det gällde att ta hem affärer till varje pris. Varje gång företaget ökade bonus-satsen på den ena eller andra produkten så förändrades kundernas behov på precis samma sätt. Kaffebryggaren ville ingen av männen befatta sig med. Det var kvinnogöra. Om den enda kvinnan på kontoret var en chef så var det ändå hon som skulle se till att kaffet fanns tillgängligt när männen kom in från morgonens möten.
På den här tiden jobbade jag med ledarutveckling. En övning jag ibland körde var ”20 frågor” där alla frågorna var ”Vem är du?” och man skulle pressa fram 20 olika svar. De här männen var extremt usla på det. Deras yrkes-identitet var deras själv-identitet. Sen kom 65-års-dagen, och det blev tyst.
Nu när vi har fler nyblivna pensionärer än någonsin så kommer den första kursen som ska förbereda för pensionen. Den kursen har många män behövt väldigt länge. Säljarna ovan hade bevisligen ett skriande behov av den. Samtidigt har något annat skett de senaste 30 åren. Männens livslängd ökar klart snabbare än kvinnornas. Nu blir även den genomsnittliga mannen över 80 år.
Min hypotes är att feminismen har en viktig del i den här positiva utvecklingen. Macho-miljöer som den jag beskriver ovan är allt vanligare. Allt färre män har en ensidig yrkes-identitet. På 80-talet talades det mycket om feminism men sen dess har den andel av föräldraledigheten som män tar ut vuxit för varje år som gått. När en nybliven pappa är hemma och sköter sitt barn är det oundvikligt att pappans identitet får ett större inslag av ”pappa” på yrkets bekostnad.
Därmed kommer allt fler män att ha åtminstone en identitet kvar att stå på när de går i pension.