Kommer du ihåg när de Finska monsterrockarna vann melodifestivalen? Bandet såg ut som tagna ur Games of Thrones. De var inte så särskilt bra, och framgången har inte lett till något stort genomslag. Varför vann de då? Jo, de stod ut som en lysande lampa i ett grådaskigt landskap. Så är det ofta i den tävlingen. När alla bidragen är för lika varandra så vinner det bidrag som skiljer sig från de andra. En marknadsförare skulle säga att vinnaren är den som hittat en egen niche.
Nu verkar den läxan ha gått upp för rätt många. Det har gjort melodifestivalen till ett sprakande evenemang med allt större underhållningsvärde. Conchita Wurst var årets lysande lampa som fick de andra att kännas som bleka kopior av varandra, vilket de egentligen inte alls var. Om inte Conchita hade varit med så skulle nog inte de andra färgstarka bidragen ha sett så färglösa ut som de gjorde.
I inledningen till vårt senaste riksdagsval höll Reinfeldt ett av sina absolut bästa tal. Han förklarade att utvecklingen i Syrien kommer leda till ett stort utflöde av människor med akuta behov av någonstans att bo. Han beskrev att det är vårt ansvar att ta emot många av dem, och att det inledningsvis kommer att kosta pengar, mycket pengar. En invandrare kostar ju faktiskt pengar under det första året i Sverige.
Alla partierna applåderade och höll med Reinfeldt. Socialdemokraterna kände förstås att de så här i valrörelsen måste invända mot någon detalj, men uppslutningen var så nära totalt bifall som det går att komma….utom från SverigeDemokraterna. Därmed gav politikerna dem en egen niche, samtidigt som vi visste att många svenska väljarna inte alls var lika storsinta och öppna som politikerna. SD blev valets monsterrockare.
Storsinthet mot flyende Syrier och Irakier handlar förstås om solidaritet och altruism. Det handlar om möjligheten att sätta sig in i medmänniskors behov, även om de medmänniskorna är långt borta och har en annan hudfärg. Det är nog en värdering som faller sig mer naturligt för en socialdemokrat eller en vänsterpartist än en moderat.
När jag växte upp i Täby funderade jag mycket på hur det kommer sig att alla mina kamrater var moderater. Själv beskrev jag mig som socialist. Det gav förstås upphov till rätt många politiska diskussioner. Jag brukade säga att en som jobbar åtta timmar på ett bygge har jobbat lika mycket som den som har suttit på ett kontor och tagit beslut i åtta timmar. Mina klasskompisar brukade hävda att den som sitter på kontor har jobbat hårdare för att komma dit än vad byggjobbaren har gjort.
Bakom våra diskussioner låg en värdering av vad som är rättvisa. Är det rättvist att kontorsjobb är högre betalda än byggjobb? Om alla fick samma lön, skulle alla då välja att bli byggjobbare och sjuksköterskor? Jag trodde inte det. Det gör jag förresten fortfarande inte.
Det här resonemanget gjorde några av mina klasskompisar arga. Det var då jag insåg att de allihop såg sig själva som blivande höginkomsttagare. De upplevde det nog som att jag ville konfiskera deras framtida Mercedes och lyxvillor. De var moderater för att det gynnade den grupp som de själva upplevde sig tillhöra. Den priviligierade grupp rika Svenskar som både de och jag idag tillhör.
Mina kamrater var alltså moderater av i grunden egoistiska skäl. Jag skulle kalla dem ”gammel-moderater” från Bo Lundgrens tid, då svaret på alla frågor var ”lägre skatt, fler företag och fler poliser”. Jag tror att de här gammel-moderaterna stördes av Reinfeldts vackra tal om solidaritet med Syriens folk. Det här var ju inte bra för deras plånböcker. Jag tror det var därför tappet från just moderaterna till SD blev så stort.
Kvar blev de egentliga nya moderaterna. De är tyvärr inte lika många. Därmed lämnar en stor svensk politiker scenen, förhoppningsvis för större uppdrag utomlands. Tyvärr gjorde det att valet kom att handla orimligt mycket om den fråga där alla partier stod på ena sidan och SD stod ensamma på den andra.
De hade blivit valets monsterrockare. Inte särskilt bra, men ensamma om sin niche.