De ger mig skuldkänslor. Jag har ju pengar. Därför vill jag hjälpa den som är i nöd. Samtidigt har Bo Rothstein och Rumäniens ambassadör förstås rätt i att det inte i längden är i de Rumänska tiggarnas barns intresse att deras föräldrar åker till Sverige för att sitta i ett gathörn och tigga. Tiggeri är heller inte ett människovärdigt yrke. Det gör helt enkelt inte någon nytta för någon. Minst av allt tiggarna.
Men mest tänker jag nog ändå på mig själv och på mina barn. De ser en medmänniska på knä. Mina förklaringar till varför de inte ska ge pengar doftar social darwinism. Inte alls den människosyn jag vill att de ska växa upp med. En människa är en människa är en människa. Ingen är mer värd än någon annan. Sverige är världsledande i jämlikhet och förtroende för okända människor. Det är fint. Det är jag stolt över…och det är vår kanske viktigaste konkurrensfördel eftersom det gör det lättare att få saker gjorda här. DET hotas av de Rumänska tiggarna, för när vi går förbi dem så vänjer vi oss vid att inte se en medmänniskas nöd. Det är faktiskt mitt största problem. Inte omsorgen om dem utan omsorgen om oss själva. Om vår jämställda kultur.
Min lösning är inte perfekt, men den är lite mindre dålig än att ge dem pengar.
Jag har beställt rikskuponger á fem kronor. Då har jag något tiggarna kan köpa mat för som samtidigt inte gör tiggeri till ett fungerande yrke. Det hjälper inte deras barn men det hjälper heller ingen tiggar-organisation, om någon sådan nu skulle existera.