Det underbaraste namnet på ett beteendevetenskapligt fenomen är Polyanna-Nietzche-syndromet. Döpt efter den obotliga optimisten Polyanna och Nietzches filosofi handlar syndromet om hur svårt det är för en enig grupp att ifrågasätta gjorda val. När resultaten inte pekar åt rätt håll bestämmer sig gruppen då oftast för att den inte har jobbat tillräckligt hårt.
Polyanna-Nietzsche-syndromet har jag ofta illustrerat med en verklig historia från en grupp om fem män och en kvinna på management-kurs. De skulle orientera och männen kom snabbt fram till att de i ett vägval skulle springa åt höger. Kvinnan var oenig men männen sprang iväg. Efter femtio meter borde orienteringsskärmen ha dykt upp, men det gjorde den inte. Då ville kvinnan att de skulle titta på kartan igen. Istället ökade männen farten och sprang riktigt fort i en kilometer. När gruppen kom i mål satt de andra grupperna redan och åt.
Gårdagens borgerliga utspel luktar Polyanna-Nietzche. Sju års borgerlig skolpolitiken har inte gett de utlovade resultaten. Utförsbacken i Pisa-resultaten har bara blivit brantare. Då slår man till med ännu tidigare betyg. Inga forskare i ämnet verkar vara på regeringens sida, och man har heller inte förankrat förslaget med något av lärarfacken. Det ger intrycket av hafsigt, desperat beslutsfattande.
Polyanna-Nietzsche-beslut behöver inte vara dåliga, men de är det oftast.