Igår såg jag Operan Karmelitsystrarna. Huvudpersonen Blanche har precis allt, men lever ett oroligt liv. För henne framstod det fullständigt förutsägbara livet i Frankrikes strängaste kloster väldigt attraktivt. Karmelitsystrarna fick mig att associera till Eric Fromms tes om hur frustration över att allt är möjligt får många unga att söka sig till extrema rörelser där bara en sak är möjligt. ISIS är ett bra nutida exempel.
För hjärnan är valmöjligheter ansträngande. För den som på allvar överväger alla möjligheter så blir till och med valet av tandborste i närmaste snabbköp väldigt ansträngande. Då är uppmuntrande klyschor som ”Du kan bli vad du vill” ingen hjälp för en frustrerad ung person. Det blir bara ännu jobbigare.
Det Gudomligt totala kravet på lydnad kan då komma som en räddande flyktväg från den ansträngande situationen. Det är inte så helt väsensskilt från hur unga män i alla tider har kastat sig över möjligheten att få offra sig för nationen i krig.
Tanken att dö som martyr eller som nationens hjälte är också naturligt attraktiv för den unga person som känner sig frustrerad och värdelös, som ju de flesta unga faktiskt är. Det tar ju allt längre tid att lära sig det som behövs för att bli en effektiv kugge i samhällets stora maskineri. Tanken på martyrdöden är en genväg till att känna sig meningsfull. Den tanken frigör troligen ansenliga mängder dopamin som får den unge att må väldigt bra.
Religion har ofta varit den “större sak” vi har gett oss in i krig för
Kom ihåg när Saddam Husseins väl beväpnade Irak attackerade Iran, med mycket sämre utrustat försvar. Det Iranska prästerskapet svarade genom att skicka enorma mängder unga män direkt in i martyrdöden. Vi i västerlandet förstod ingenting.
Nu finns frustrerade Svenska pojkar och flickor med bland de unga som åker dit.