115 miljoner kronor! Så mycket har Svenska Kyrkan lagt på att köpa ut medarbetare de senaste fyra åren. Jag hade hellre sett att man hade festat upp pengarna.
För närmare 30 år sen satt jag i ledningsgruppen för HR i ett försäkringsbolag och diskuterade övertalighet. Jag argumenterade för utköp som ett sätt att slippa sparka folk. Så blev det också. Strax därefter häpnade jag när jag såg vilka medarbetare som blivit utköpta. Den spontana kommentaren bland flera av oss var att om de här människorna slog sig ihop och startade ett försäkringsbolag så skulle vi nog få en övermäktig konkurrent.
Det är också den tendens jag har sett sen dess. I nio av tio fall har den utköpte större potential för organisationen än den chef som står för utköpet. Det är Företrädare för ordning och reda gör sig kvitt förändring och utveckling. Den statiska kvaliteten som gör sig kvitt den dynamiska kvaliten. Utköpta har också oftast väldigt bra karriärer. Utköpt blir man däremot inte av kompetensbrist. Kanske ska det istället ses som en merit att ha blivit utköpt.
I Robert M. Pirsigs ”Lila, en bok om Moral” (uppföljaren till ”Zen och Konsten att sköta en motorcykel”) illustreras detta med historien om en Pueblo-indian som inte klarade av sin stams krav på tyst blygsamhet i stil med vår nordiska Jantelag. För det dömdes han att hängas upp i tummarna tills döden befriar honom från denna grymma tortyr. Istället kom de vitas soldater och befriade honom. De kvaliteter som uppskattades så illa hos Pueblo-indianerna hade nämligen gjort intryck på de vita; den enda stam som hade makten att helt utplåna Pueblo-indianerna närhelst de hade lust.
Därefter kom den misshandlade att bli ledare för sin stam. En efter en såg Pueblo-indianerna ett värde i hans sätt att vara.
”Han hade varit föregångare för djupgående kulturella förändringar. En stam kan ändra sina värderingar bara individ för individ och någon måste bli den första. Den som är först råkar självklart i konflikt med alla andra” skriver Pirsig, och nämner också prästernas kamp mot Jeanne D’Arc. Ett bättre exempel tycker jag kanske hade varit prästerskapets kamp mot Jesus.
Dostojevskis kapitel om Storinkvisitorn beskriver det ändå bäst av alla:
Då uppenbarar sig plötsligt Kristus. Han kommer sakta, nästan omärkligt, och ändå känns han genast igen av alla. Barnen strör blommor på hans väg, folket sjunger Hosianna. Han stannar på trappan till katedralen. Ett sorgetåg går förbi. Det är en liten flicka som har dött. Mamman till flickan ser också att det är Kristus och ber honom att uppväcka den lilla. Och undret inträffar.
I samma ögonblick passerar kardinalen. Han är nära de nittio, med skinntorra drag och djupt liggande ögon. Han ser dem ställa ner kistan vid Jesu fötter, han ser barnet resa sig upp, och hans ansikte mörknar. Hans ögon glöder. Han befaller vakterna att gripa Jesus.
Och så stor är hans makt, så totalt är folket kuvat i skräckslagen lydnad att de genast gör rum för vakterna som under tystnad tar Jesus till fånga och för bort honom. Folket bugar sig, kardinalen välsignar dem och går sin väg.
Men när dagen är slut och Spaniens mörka och varma natt lagt sig över Sevilla, infinner sig kardinalen hos sin fånge i inkvisitionens fängelse.
Kardinalen håller där en regelrätt straffpredikan för Jesus. Han anklagar honom för att ha avvisat evangeliernas tre frestelser i stället för att gå med på djävulens förslag och därmed ge världshistorien ett helt nytt förlopp. “För i dessa frågor förutsägs mänsklighetens senare öden, och i dem ingår alla människonaturens olösta historiska motsägelser”.
Den första frestelsen är när djävulen ber Jesus förvandla stenarna till bröd och Jesus svarar att människan inte lever endast av bröd.
“Glömde Du att människan föredrar till med döden före det fria valet mellan gott och ont?” säger storinkvisitorn till Jesus. ”I stället för att ge människan en fast grund att stå på valde du något som helt och hållet överstiger hennes förmåga? I stället för att följa den gamla lagen måste människan hädanefter med fritt hjärta avgöra vad som är gott och ont med Dig som sitt enda föredöme. Visste Du då inte att hon till slut skulle avvisa Ditt föredöme och Din sanning om hon måste tyngas av det fria valets fruktansvärda börda?”
I den andra frestelsen ber Den onde Jesus att störta sig utför klippan och låta änglarna rädda honom så att människorna kan se att han är den utvalde. På detta svarar Jesus att man inte ska fresta Gud. Tecknen och undrens gudstro är inte religion utan vidskepelse. Detta är en svår sanning att uthärda. Kristus har återigen överskattat människan och därigenom, menar kardinalen, gjort orätt:
“Det finns bara tre makter som kan besegra dessa upprorsmakarens samveten och göra dem lyckliga. Det är makten, mysteriet och auktoriteten. Du har avvisat dem alla. Du hoppades att människan skulle följa dig och hålla fast vid Gud utan att fråga efter underverk. Du visste inte, att när människan förnekar undret, förnekar hon också Gud, för människan söker inte så mycket Gud som mirakel” sa storinkvisitorn.
”Förvirrning, oro och olycka, det är människans öde efter allt Du utstått för hennes frihets skull. Men vi har rättat Ditt verk och grundat det på undret, mysteriet och auktoriteten. Och människan har jublat över att återigen få bli ledd som får och över att äntligen ha befriats från Din fruktansvärda gåva som orsakat så mycket elände.”
I den tredje frestelsen lovar djävulen åt Jesus ett välde över hela jorden om han bara faller ner och tillber honom.
“Om du tagit emot hela världen och Caesars purpurglans så har du grundat världsstaten och stiftat världsfreden. Den fria tanken och vetenskapen kommer att leda dem i ett sådant elände och ställa dem inför sådana under och olösliga gåtor att några av dem, de djärva och upproriska, ska förinta sig själva. Andra, de upproriska men svaga, ska förinta varandra, medan resten, de svaga och olyckliga, ska krypa till våra fötter och jämra sig och säga: Ja, ni har rätt, bara ni förstår Hans mysterium. I frid ska de dö och bortom graven skall de inte finna något utom döden. Men vi ska bevara hemligheten och för deras skull locka dem med himlens belöning och löfte om evigt liv.”
Storinkvisitorn kräver att tas på allvar. Han talar i mänsklighetens namn. Han har sett mycket och lidigt ofantligt. Han har upplevt det djupt orättvisa i att de kristna kraven är högre än vad genomsnittsmänniskan kan prestera.
Som medlem har jag betalat fyra tusen kronor om året till Svenska Kyrkan. Att en del av dessa pengar har använts till att köpa ut oliktänkare är mycket värre än slöseri med mina pengar. En levande kyrka måste uppskatta värdet av oliktänkare och de konflikter de drar med sig. De konflikterna är födslosmärtorna till framtidens kyrka.
Oliktänkarna är grunden till fortsatt relevans. Det är viktigt för en kyrka med allt färre besökare.