I söndags var en av vår tids ledande forskare i Stockholm. Edward L. Deci bör vara en toppkandidat till Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne. Tillsammans med Richard M. Ryan har han visat att incitament inte fungerar. Deci beskrev det ungefär så här:
Jag forskar på motivation inifrån. Att känna sig kompetent, att få göra saker med autonomi och känna att man gör nytta för folk man bryr sig om. Såna saker.
Behavioristerna var fokuserade på extern motivation. Moroten och piskan.
Sen tänkte de att vi kombinerar de här två. Det blir förstås ännu bättre. Både extern och intern motivation. Det blev det inte. Det visade sig att belöningarna drev ut den interna motivationen. Resultatet är sorgligt.
På min fråga ”Ser du någon skillnad i effekt mellan incitament och oväntade belöningar?” svarade Deci:
Oväntade belöningar skadar inte motivationen. När vi har låtit folk utföra övningar och sen gett dem en oväntad belöning i efterhand så har det inte skadat deras interna motivation. Problemet är att göra belöningen oväntad. I USA har bonusar till jul blivit något man förväntar sig. De ger ingen positiv effekt alls. Det är bara skadligt. Mitt råd är att undvika belöningar.
Då frågar jag om randomiserade belöningar. Om vi kunde lära våra chefer att ge helt oväntade belöningar av olika sorter när någon har gjort något bra.
Ja, svarade Deci ungefär: Om du kunde lyckas med det så skulle det nog fungera.
Den här konversationen återger jag av två skäl.
- Jag vill att alla ska veta att jag har pratat med Edward L. Deci.
- Vi öser enorma mängder pengar på något vi kallar incitament. Det är inte ens pengar i sjön. Det är pengar som förstör precis den motivation vi vill skapa.
Senast att hoppa på bonuståget är Stockholms Stad där grundskoledirektör Håkan Edman i höstas sänkte löneökningarna för sju grundskolor med 0,5 procentenheter. De pengarna går istället till de bäst presterande skolorna. Här har ett stort arbete lagts ner för att premiera rätt skolor. Synd bara att hela projektet inte tar hänsyn till de senaste rönen. Det är inte mindre motiverade lärare vi behöver.
Men det leder till en annan del av Decis forskning. Prov sänker nämligen också den interna motivationen.
Det här känner jag igen på min tonåring. Han pluggar bara för att klara proven. Mitt prat om att han ska plugga för att lära sig verkar han inte förstå. Feedback från lärare är positivt men tävling sänker motivationen. Det är tyvärr en hård dom över Folkpartiets och Moderaternas skolpolitik.
Min son älskade att göra filmer. Hela högstadiet igenom producerade ett par filmer i månaden. Sen började han på Stillerska Filmgymnasiet. Där fanns all utrustning han kunde önska sig. Dessutom är han bland elever och alla lärare som älskar filmproduktion. Paradiset.
Han har inte gjort en film på snart tre år. Nöjet blev ett måste. I somras erbjöd vi honom en veckas betald resa till medelhavet om han gjorde en film, hur enkel den än var.
Tror du det blev någon film?
Det är intressant det här med vad som motiverar. Tittar jag på mig själv så har det verkligen att göra med upplevelsen av personlig utveckling. Det är otroligt motiverande för mig att investera tid i min utveckling, kan företaget göra vinst på det så blir det en win-win annars ofta en känsla av tristess och sänkt motivation oavsett belöningar. Sen tror jag att det är en grad av mognad som krävs, hela min höstadie- gymnasietid såg jag absolut inte dessa vinster utan det kom först i 20 års åldern då jag studerade på komvux.