Idag är det Fredag. Vilodag i Somaliland och alla andra muslimska länder och en dag för eftertanke. Det passar mig bra.
Shafi’i är hos sin familj i Hargeisa, Abdisalam är också där för att träffa släkt och vänner. Ismail och Anders åkte hem (till Boroma och Sverige) så jag är ensam här på hotellet vid stranden där borgmästaren bad oss bo för att undvika problem som soldat-incidenten igår kväll.
Här sitter jag ensam i hotellets restaurang och beställer bönor med chipati (det somaliska tunna brödet man äter med).
Jag försöker beställa curry med ris och chipati, men det står “veg curry with chipati or rice” på menyn och kyparens engelska är inte på en nivå där “eller” kan bli till “och” så jag väljer chipati. Sen väntar jag några minuter och så beställer jag ris. Nu har jag fått det jag ville: Curry med chipati och ris.
Jag bockar vad vi har gjort mot planen. Det är rätt på, bortsett från några ställen där vi tänkte fel.
Vatten längst ner i solfångaren; hur tänkte vi där?
Vi har använt billiga, lokala material som ungsfolie och överblivna plåtar.
– Check!
Vi har förklarat våra experiment för 50-80 nyfikna ungdomar om dagen.
– Check!
Det är det vi är stoltast över. Det är också vad borgmästaren helst vill se. Resultat är bra, men kunskap och empowerment är bättre. Det är vad Somalilands unga behöver mest. Vi har inte träffat borgmästaren (än) men vi gillar honom redan.
Det blev förstås inte sämre av att hans chaufför skjutsade killarna till Hargeisa.