Idag började dåligt. Min nya lösning för att få till formen på solfångaren kändes så bra i tanken, men var svår att få till i verkligheten. Efter en timmes jobb hade jag 33 grader i röret med havsvatten. 67 grader kvar till kokpunkten.
Blöja som kork
Längre ner var röret klart varmare. Det kunde jag känna med handen. Det var ju där havsvattnet var, så det kanske fanns hopp i alla fall. För att se om det kom någon ånga behövde jag korka igen toppen av röret.
Jag såg mig omkring. Att hitta något som passar som kork till ett rör med 4 cm i diameter är inte jättelätt. Idag var jag ensam på plats, och kunde inte åka in till stan för att hitta en lämplig kork, men till slut hittade jag lite skräp som fungerade.
Nere i gropen var röret 55 grader varmt. Det är inget att hurra över, men det är ändå mycket bättre än 33 grader.
Som vanligt kom det massor av folk som undrade vad jag höll på med. Många blir glada när jag berättar.
En kille kom med idén att det kanske är skillnaden mellan havsnivån och bergen vi ska satsa på. Det är helt lysande. I fonden har vi 500m höga berg. Kan vatten kanaliseras därifrån på ett kontrollerat sätt så är det strålande. Om vi kan bidra till att en sån idé materialiseras så är jag mycket glad.
Efter två dagar utan Abdisalam, Ismail och Shafí på plats blir jag allt bättre på att förklara projektet helt utan ord. Jag pekar på havet, och sen på röret. Sen pekar jag på termometern och ser sur ut och gör tummen ner. Sen skriver jag 100 i sanden och gör tummen upp. Sen pekar jag på röret och gör ett bubblande ljud. Sen följer fingret röret uppåt och sen låtsas jag få drickbart vatten ur röret, som om det vore en kran för dricksvatten. Men bäst är det när jag kan rita hela kedjan i den våta sanden vid havsbrynet.
Idag höll jag på med det när en polis kom förbi. Han såg skeptisk ut. Skräpet i änden på röret minskade nog inte hans skepsis. Typiskt nog kunde han inte ett ord engelska och ingen engelskspråkig kom förbi under den halvtimme vi stod där och försökte kommunicera. Eller ska vi säga, medan jag försökte kommunicera. Han var helt ointresserad av att komma ner till vattenbrynet så att jag kunde visa med bilder. Utan nyfikenhet är kommunikation som att försöka hälla vätska i en kastrull medan locket är på.
Båda behövs, men de är oftast i motsats till varandra
Den här negativa attityden till sånt som skiljer sig från det förväntade tror jag tyvärr hör till polis-yrket. Polis och lag bedriver det som Pirsig* kallade ”statisk kvalitet”. De skyddar och ser till att inga dåligheter händer. Allt innovations-arbete är ”dynamisk kvalitet”. De som fokuserar på statisk kvalitet är alltid emot dynamisk kvalitet; överallt och i alla tider. Jag tror också det är därför som poliser så ofta blir beskyllda för rasism, men här är det jag som är annorlunda, konstig och därmed något sorts vagt hot mot ordningen.
Jag försökte ringa Abdisalam, som har blivit kvar i Hargeisa, eftersom han har ett viktigt möte med någon i regeringskansliet. Självklart får jag inget svar.
Polisen ser alltmer bekymrad ut, men det är absolut inte hotfullt. Till slut får jag tag på Shafi’i, vår lokala projektledare. Shafi’i forskar på alger och undervisar i Berbera Fishing and Maritime Institute. Han förklarar för polisen, och då lättar hans buttra min en aning. Ändå känns det som att det är dags att packa ihop för dagen.
Vän-skaparen
Då kommer en kille och vill låna spaden. Han pekar en bit bort och där står en mini-buss och snurrar i sanden. Den har grävt ner sig rätt ordentligt.
Jag springer bort till upplaget bakom strand-caféet och hämtar ett gäng brädor. Dem stoppar vi under hjulen. Sen hjälper vi alla till att pressa bilen framåt. Polisen, jag och ett femtontal andra killar på stranden. Efter en halvtimme får vi, och en fyrhjulig jeep, loss bilen. Nu är vi alla vänner. Polisen och jag också.
Så kan det gå.
* Pirsig, Robert. M: mest känd för boken “Zen och konsten att sköta en motorcykel” men uppdelningen av kvalitet i statisk och dynamisk kvalitet kommer från hans andra bok “Lila, en bok om moral”.