Nu har vi blivit med chaufför och beväpnad vakt. Kl åtta står de utanför hotellet och väntar på oss.
Vakten har de karakteristiska röda tänderna. Det är tydligen något i vattnet här som färgar tänderna röda. Khat ger bara mörka fläckar nära tandköttet. Några ord engelska kan vakten, så pass att jag kunde berätta om att jag också har varit soldat. Det har jag förstås inte, men lumpen kan väl räknas dit, eller? Det känns ju bra att ha något gemensamt. Han har bara varit soldat i tolv år, så något krig har inte han heller varit med om.
En hypotes till varför det gick så dåligt igår eftermiddag var att vatten-behållaren (hink/vattenkannan) skuggade den konkava reflektion som skulle värma den. Den var för stor i förhållande till spegel-ytan.
Därför köpte vi ett sex meter långt järnrör som vi fick hjälp att såga itu, så att vi kunde få in det i minibussen. Bredvid rören låg några gamla plåtar och skräpade. Abdisalam frågade om vi kunde få dem. Det fick vi. De tre 2*3m plåtarna bökade vi också in i minibussen. Allt går med lite god vilja och entusiasm.
Snart stod vi där på stranden och hamrade på de stora plåtarna för att skapa den rätta formen. Plåten skramlade så att de borde kunnat höra oss i Yemen, på andra sidan röda havet. Svårt var det också. Plåten ville inte låta sig böjas i två dimensioner. Den ville gärna bli ett rör, men inte en boll.
Efter en halvtimmes grävande och hamrande hade vi fått till en grop igen. Precis som igår förmiddag kom värmen i gropen så småningom upp i 78 grader. Det är bra, men vi vill ju gärna komma upp i 100 grader, så att havsvattnet kan koka. Vi borde kunna nå en bra bit över hundra grader, men då krävs det nog exakt passform, bättre spegel och mattsvart rör som tar emot solens strålar.
Sen grävde vi två varianter till. En avlång, som en jättestor hängränna ungefär, och en som vi fyllde med ungsfolie (som reflekterar sol väldigt bra och är lättare att jobba med än stålplåtarna. Båda nådde 40-45 grader. Att få till den exakta brännpunkten är lättare sagt än gjort, speciellt när vi står och bankar på plåt. Ändå känns det här som ett steg närmare målet.
Röret vi köpte målade vi svart och fyllde med vatten. Vattnet förångades tyvärr inte, men när vi skulle hälla ut vattnet så brände sig Anders och Abdisalam på händerna. Det är ett gott tecken. Imorgon kan vi försöka få in en termometer i röret.
På kvällen gick Anders och jag en sväng i stan. Vakten hade åkt hem och det var skönt att få släntra igenom gränderna själva. Tyvärr mötte vi tre soldater som inte riktigt gillade att vi gick där. Jag hade just tagit den här bilden när de stannade och började försöka förhöra mig på somaliska. Det pågick rätt länge. De verkade rätt nervösa. De hojtade i telefon och försökte ställa frågor till mig. Jag stod där och rörde mig så lite som möjligt för att de inte skulle bli ännu mer nervösa. Jag pekade på örat och och telefon och sen på den ledande vakten och sa “Somali” för att han skulle förstå att jag kunde förmedla kontakt till någon som kunde förklara vilket jättestort misstag han gjorde. Sen sa jag “Dana Hotel” för att de skulle gå dit med mig. Det funkade inte heller, men till slut tröttnade de helt enkelt och vinkade att jag kunde gå. Kanske borde vi inte ha skickat hem vår vakt, men jag har svårt att se Berbera utvecklas till ett turistmecka om varje familj måste ha en beväpnad vakt.
Idag hade vi vår andra diskussion om “vad gör vi om vi inte lyckas?” Vi har alla varit införstådda med att hela projektet är ett präktigt långskott. Om det vore så här enkelt att avsalta havsvatten så borde någon ha gjort det för länge sen. Det är ingen katastrof för någon av oss om det går åt pipan, men det nya är att vi har sett så många möjligheter att göra nytta här. Möjligheter som inte finns hemma i välordnade Sverige.
Ismail Meecaad har jag inte presenterat. Han är en entreprenör i Hargeisa som många i Järva känner igen. När han läste sin Masters i London så åkte han till Järva på helgerna för att hålla kurser för SomaliSvenska föräldrar. Han höll upp till sex kurser varje helg under flera månader och var mycket uppskattad. När han flyttade tillbaka till Somaliland så startade han Boroma Youth Organization för att fortsätta hjälpa folk. Han är en toppen-person helt enkelt. Dessutom skittrevlig. Idag fick Ismail välja restaurang för middagen. Det blev helt fantastiskt, och kostade ungefär 130 kr för fyra personer. Tyvärr måste Ismail åka tillbaka till sin familj och sitt företag imorgon, som ändå är en helledig dag. Fredagen är ju för muslimer vad söndagen är för kristna och lördagen är för judar. Nu är det 1400 år sen någon flyttade på den heliga vilodagen, men jag fick för mig att det var lördag idag. Imorgon är ju allt stängt. Lediga lördagar och söndagar är förstås bara en vanesak. Det kunde lika gärna ha varit onsdagar.