kl. sex i morse satt jag på stranden. Vågorna slog bakom mig. Solen steg upp bakom en bergskam snett framför mig.
När jag hade tänkt klart på vårt projekt så tänkte jag på att borgmästarens kansli redan har jobbat i en halvtimme. Nu förstod jag varför. “Morgonstund har guld i mund” är sant i så här varma länder. Det är mellan 5:00 och 10:00 som det mesta sker.
Gårdagen slutade med att vi tömde röret och fyllde samma flaska som vi hade använt för att fylla röret med. Vårt blygsamma mål är 4 liter per dygn. Det är tveksamt om vi är uppe i fyra centiliter. Kolla differensen mellan korken och vattnet i flaskan till vänster.
Nu satte vi ”Shafiís badkar” inne på gården till Maansoor hotel, där vi bor. Där hamnar det innanför en mur och är skyddat mot vinden. Precis när det var klart kom våra nya vänner Nasir och Mohamed, som har hjälpt till med många av våra experiment, och frågade om vi ville komma med på en liten tur.
Eftersom vi var klara med installationen hoppade vi glatt in i bilen och så åkte vi iväg. En bit utanför Berbera kom vi till en vägspärr. Där skulle vår resa i normala fall ha tagit slut. Utan beväpnad vakt får utlänningar inte åka mellan olika städer. Nu löste det sig eftersom Mohamed är välkänd i Berbera och förklarade att det räckte med att de två stod för vår säkerhet.
Snart därefter lämnade vi vägen och åkte ut på en stig i det sandiga busk-landskapet. Efter en kilometer kom vi till några klassiska nomad-bostäder.
Där stannade vi och pratade med de boende; en mor med sina två söner, deras fruar och barn. De hade varsin traditionell rund hydda. De böjer grenar som de lägger tyg och filtar över. Vi klappade deras killingar och matriarken lät oss titta in i hennes hydda. Sen bjöd de på getfil och kamel-mjölk.
När vi ville ge dem pengar så sa hon “varför det? ni är ju våra gäster”. Abdisalam Swischade henne pengar ändå, när vi hade kommit iväg. Swisch kommer ju härifrån. Det är östafrikas andra stora export. Den första var Homo Sapiens.
Sen fortsatte vi till Mohameds familjs gips-brytning. De har ett berg av i princip rent gips som de krossar i en stenkross och säljer. På sikt kan det bli färdiga gips-detaljer som stuckatur vid lampor i lägenheter. De visade oss också en plats med nästan ren cement. Men sen frågade jag om de hade bestigit det höga och branta berget bredvid stenkrossen. De hade försökt en gång, sa dem. Men Nasir kom bara en liten bit och Mohamed kom till en grotta drygt halvvägs upp. Det var för mycket för Abdisalam och mig. Vi var förstås tvungna att ta oss till Mohameds grotta, men vi var inte riktigt beredda på att det skulle vara ett gäng stenar i alla olika storlekar vi skulle klättra på. Bergen här verkar vara bräckliga. Bergssidorna är fulla av krossad sten.
Med oss fick vi två av killarna som jobbar med stenkrossen, eftersom den inte hade kört igång ännu. De var vana vid det här berget och sprang lätt uppför och passade på att klättra upp på riktigt stora klippblock medan de väntade in Abdisalam och mig.
Vi kom upp till Mohameds grotta till slut. Den var inte alls så stor som den såg ut att vara nerifrån, men utsikten var storslagen.