När du tittar på OS i Sotji, kolla in ansiktsuttrycken inför start. Alla är fokuserade, men vissa är glatt fokuserade och ser fram emot tävlingen. Andra känner stundens allvar som en tyngd på sina axlar. Jag förutsäger att:
De som ser lite gladare ut på startlinjen kommer vinna oftare än de som ser ut att vara på väg mot en operation.
Därifrån är det väldigt lätt att dra slutsatsen att man ska ha ett avspänt förhållande till sin idrott för att prestera. Det är också den slutsats de flesta idrottspsykologer lutar åt. Tänk på Carolina Klyft eller Usain Bolt. I början av sina karriärer var de väldigt avspända och “lekte” sig fram till sina guldmedaljer.
När själva insatsen tar lång tid, som i en femmil på skidor, kan vinnaren stå och prata avspänt minuten innan start. Det är helt optimalt. Där gäller det att ta sig igenom flera mils skidåkning med så liten energiåtgång som möjligt innan det bränner till under den sista milen.
Friidrottsförbundets A Lennart Juhlin kom för några år sen med en ännu enklare förklaring till hur man vinner ett OS:
Den som är bäst under säsongen vinner också guld i OS.
Ska vi använda Ockhams rakkniv så vinner Juhlins förklaring, men det finns en tredje variant:
Den med starkast självförtroende har lättast att le på startlinjen.
Tänk dig att du först slår världsrekord på träning och sen vinner över hela världseliten på tävling efter tävling inför OS. Då kommer du förstås till säsongens höjdpunkt med starkt självförtroende. Tanken: “Jag har gjort vad som är möjligt för att prestera här” är en väldigt bra känsla.
Sen är det förstås lättare att behålla den känslan om din målsättning under säsongen har varit att komma till OS med bästa möjliga förutsättningar för att prestera. Då är du ju säsongen redan en framgång. Då blir det lättare att le på startlinjen och du kanske ser att några av konkurrenterna verkar bära hela nationens förväntningar som en tung ryggsäck.