Den goda privatiseringen

Utsvultna pensionärer får liggsår medan vårdhemmets ägare skickar vinsten till skatteparadis.  Privatiserade daghem vars ägare blivit miljonär på ett år.  Skolor med fallande resultat och ökande segregation. De senaste åren har vi drabbats av nyheter om hur privatiseringar har lett till kvalitetsbrister samtidigt som någon entreprenör eller riskkapitalist tjänar grova pengar.  Oavsett politisk åskådning så är det frusterande. 

Därför blev jag glad när jag här om dagen fick höra om hur invandrarverket (som det då hette) drev privatiserade mottagningar på 1990-talet.  Invandrarverket kontaktade ett antal tilltänkta intreprenörer som borde kunna passa för arbetet. Det var inte riskkapitalister man kontaktade utan socialarbetare och andra som ville hjälpa de Yugoslaver som då kom. Socialarbetarna fick sen en fast, låg lön och tillsammans satte man upp parametrar för vad en bra flyktingmottagning innebär. Efter det fick socialarbetarna själva hitta lokaler, förhandla kontrakt med värden, och göra allt det andra som behövs för att skapa en mottagning. Det var invandrarverket som ägde alla lokaler men den lokala intreprenören hade stor frihet göra de val som behövdes för att uppnå de mål som gemensamt hade satts upp. De flyktingförläggningar som inte uppnådde de målen lades ner. Där var invandraverket stenhårda.

Alla besluten togs alltså lokalt. Intreprenören anställde själv sina medarbetare och jobbade långt mer än 40 timmar i veckan. Det var ju hens flyktingförläggning. Ingen bonus, inga fallskärmsavtal och inga pengar till Cayman Islands. Facket klagade på att entreprenörerna inte själva fick fast anställning förrän efter tre års framgångsrik verksamhet. Ändå var det inte någon brist på folk som ville ta på sig det här entreprenörsansvaret.

Och idag är ju 1990-talets våg av Yugoslaver väl integrerade i vårt Svenska samhälle. Modellen verkar ju ha fungerat.

Det är också anmärkningsvärt att den här “privatiseringen” skedde helt utan monetära incitament.  Intreprenörernas “lön” för stor insats var känslan av att ha gjort nytta, och förstås makt, men bara så länge de levererade kvalitet.

Obs. Jag har inte gjort någon källforskning inför detta inlägg. Allt är baserat på en diskussion med en enda f.d. entreprenör hos invandrarverket.

* En “Intraprenör” är en anställd som agerar som en entreprenör.

Posted in Uncategorized

Leave a Reply

Your email address will not be published.

*