I vintras fick alla mellanstadieelever i två Stockholms-skolor skriva uppsatser om sina liv om 20 år. Den ena skolan ligger i Järva och den andra på Östermalm. Resultaten beskrev jag i en artikel på DN Debatt.
Den artikeln har sen refererats på ledarsidan av Naod Habtemichael och av Max Sjöberg.
Det började med att jag pratade med en del av de unga män som säljer droger i Rinkeby. Då förstod jag att proffs-drömmar för många leder till knark-försäljning. När pojkarna förstår att de inte kommer bli nästa Zlatan har de struntat i skolan så länge att det inte är möjligt att få godkänt i alla bas-ämnen och kvala in till gymnasieskolan.
Efter det trodde jag att det skulle vara många såna orealistiska drömmar hos pojkarna i Järva. Något sånt resultat blev det inte. 40 procent av pojkarna i Järva hade den typen av “tusen på ett-drömmar” jämfört med 33 procent av pojkarna på Östermalm. Flickorna på Östermalm låg heller inte långt efter, med 36 procent orealistiska drömmar. 40, 36 eller 33 procent. Det är inga stora skillnader.
Resultaten visade istället att det var flickorna i Järva som var annorlunda. Bara en av fem flickor beskrev orealistiska drömmar.
Flickornas drömmar var också mycket tydligt skol-relaterade. Det kan förklara att det går så mycket bättre för somaliska flickor idag än för bara några år sen.
Artikeln i DN har gett många intressanta inspel. Ett är hypotesen att flickors traditionella underordning i den somaliska kulturen blir till en fördel i Sverige.
En annan observation är att positiva nyheter om invandrare blir som en frisk fläkt i ett unket rum. Det gäller särskilt i den rådande mediesituationen där invandrare generellt och särskilt somalia-svenskar definieras “efter sina sämsta individer” (som Eric Hoffer skrev i “The True Believer” för 50 år sen).