”Mittens rike” upprepar Annie Lööf så ofta hon kan. Det är där Centern hör hemma. ”Mittens rike finns inte” upprepar Jimmie Åkesson ungefär lika ofta. Båda har rätt.
I ett välmående land utan konflikter brukar väljarna att gå mot mitten. Den politiska kurvan ser då ut som en klassisk klock-kurva.
Reinfeldts Nya Moderater gjorde en klassisk förflyttning in mot mitten, och belönades för det med att var tredje svensk sympatiserade med dem som mest. En bidragande orsak var att Socialdemokraterna under Håkan Juholt upplevdes dra åt vänster. Annars är det just Socialdemokraterna, Centern och Liberalerna som har huserat här, i det som också kan kallas pragmatismens rike. Idealet är “det som fungerar”.
I regeringsställning har Socialdemokraterna konsekvent valt det som fungerar över det som känns ideologiskt rätt. Ett undantag var löntagarfonderna för femtio år sen. Med det förslaget överträddes en viktig gräns; Socialdemokratin hade alltid överlåtit företagandet åt företagen. När man väl gått över den gränsen så var förtroendet skadat för lång tid framöver. Det misstaget markerar också slutet på socialdemokratins storhetstid som helt dominerande parti i Sverige.
Motkraften till pragmatismen är den dialektiska jakten på evig sanning. Där har kommunismens och fascismens ytterkanter mycket gemensamt. Den eviga sanningen är förstås inte diskuterbar. Därför blir kommunistiskt och fascistiskt styrda samhällen totalitära. Politikerna vill styra allt, ända in i medborgarnas hem och sovrum.
Båda pratar också om en kamp. En kamp mellan gott och ont, som i serietidningar och filmer från Marvel. Ilska gör oss nämligen dumma nog att köpa uppenbara osanningar. En klassisk beskrivning av det är
”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå.”
Signaturen “Mats” på Facebook
Mats hade läst den påhittade historien om nioåringen som fick kvarsittning för att hon hade svenska flaggan på sitt iPhone-skal (enligt storyn eftersom ”barn med utländsk bakgrund kunde känna sig kränkta”). Ilskan vann uppenbarligen över insikten att det hela inte alls har hänt. Med det i bakhuvudet kan vi kanske bättre förstå hur Tyskland kunde rösta fram nationalsocialisterna till makten. Tyskarna var inte dumma i huvudet, men den uppenbara lögn som nazisterna upprepade gång på gång var väldigt upprörande.
Aristoteles skulle kanske säga att “Patos” vann över “Logos”. Det är ungefär detsamma som att hjärtat eller känslan vann över hjärnan. När vi blir riktigt upprörda blir vi lite dumma i huvudet. Mats i citatet ovan kan alltså vara en klok person, men just när han skrev det där på facebook, då var han upprörd (och därför lite dum i huvudet).
När Patos vinner över Logos
I den kommunistiska retoriken står kampen istället mellan klasserna. Överklassen beskrivs som illvilliga individer som suger ut underklassen som då måste slå tillbaka, gärna med våld.
Nazister talar hellre om en kamp mellan raser. I nedtonad form finns den rasistiska retoriken även hos Sverigedemokraterna. Partiprogrammets begrepp ”biologiskt arv” visar att utomeuropeiska invandrare aldrig anses kunna bli ”riktiga” svenskar. Partisekreteraren pratar om islam som en ”avskyvärd religion”. Där den tyska nazismen skyllde alla problem på judarna skyller dagens Sverigedemokrater alla problem på invandrarna. Det är en skillnad, men framför allt i tonläge. Det är ju en bredare grupp som målas ut i dagens Sverige än i trettiotalets Tyskland.
Många anser att den politiska skalans klock-kurva bör böjas eftersom vänsterkanten och högerkanten har många likheter. Skalan böjs då till en hästsko, där ändarna inte är så väldigt långt ifrån varandra.
Clinton Rossiter drog istället ut det till en cirkel, där fascismen och den extrema kommunismens totalitära ideal möts. Om vi följer hans tanke och låter ändarna på den politiska skalan mötas så får vi en skala där höger står mot vänster och pragmatism står mot dialektiskt sanningssökande.
De “utsugande kapitalisterna” kan t.ex. vara judar. Det ökar skillnaden mellan “oss och dem” och kombinerar upprördheten (över det orättvisa i att jag har så lite när de där borta har så mycket) med att de därborta är en annan sort.
Jämviktsfördelningens klockkurva över väljarnas sympatier kommer då att se ut som en boll i en boll, eller ett rör i ett rör.
I jämnvikt kommer den bollen alltid att se ut så här.
Men om bollen sparkas så flyttas jämvikten. För att göra det behöver ytterkants-partierna ett ”dom och vi”. Adolf Hitler pratade om judarna. Det gör även Ungens Victor Orban. Sveriges högerkant pratar om skjutvapen-våldet för att det är utomeuropeiska invandrare som skjuter. Svenska MC-gäng är politiskt inte lika intressanta.
Rent retoriskt bör mittenpartierna svara att risken för att bli mördad i Sverige aldrig har varit lägre än de senaste 20 åren, men i dagens debattklimat anklagas man då för att inte ta oron på allvar.
Kommunister vill snarare utmåla till exempel Hembla och andra stora fastighetsbolag, eller ägarna till de stora svenska bankerna, som utsugande kapitalister. Det ska få blodet att svalla hos drygt tre miljoner hyresgäster.
Så både Annie Lööf och Jimmie Åkesson har rätt. Mittens rike finns, och det finns inte.
Mittens rike är ett land i balans. Det är svårt att uppnå, men samtidigt det naturliga tillståndet.