Tillbaka i kaoset i Somalilands huvudstad, Hargeisa.
Vi har ett billigt hotellrum i ett billigt område. Nätet fungerar, men jag har inget vatten i mitt rum. När jag påpekade det så kom personalen och ställde in en hink vatten. Som sagt: billigt.
I Hargeisa är det ofta vattenbrist. Det händer aldrig i Berbera. Därför är det lite ironiskt att det är i Berbera vi jobbar med att skapa färskvatten.
Frukosten öppnade klockan nio idag, eftersom det är fredag. Det hörs på trafiken också. Det är mycket lugnare än vanligt. Min frukost tog nästan två timmar eftersom jag diskuterade livet med hotell-ägarens farbror Yahya. Så blir det sällan på Scandic hotell.
Igår kväll var Abdisalam och jag på en traditionell restaurang där sång och dans på scenen varvades med att mikrofonen gick runt bland deltagarna i restaurangen. Det hade varit kul om den hade hamnat hos Abdisalam, som är verkligt bra på att sjunga. Istället hamnade den hos några ministrar ur Ogadens deltatsregering. De sjöng och dansade så det stod härliga till.
Två fulla, ryska soldater sjöng också…eller försökte. Jag lyckades så småningom förstå vilken melodi det var de försökte få fram. Alla applåderade och jublade åt dem, men jag tyckte bara de skämde ut sig. Det är inte snyggt att vara onykter på stan i ett muslimskt land.
Det var lite spännande att köra hem därifrån vid midnatt. Torsdag natt är det fler trafik-olyckor här, då folk som har torsdags-tuggat ska hem. Torsdagskvällen kallas förresten för fredag kväll. Fredagen börjar direkt efter torsdag eftermiddag. Varje dag börjar alltså med en kväll.
Innan vi lämnade Berbera ställde vi undan alla våra experiment och sen avslutade vi med en sista workshop. Varje presentation är viktig, för det är ju de lokala ungdomarna som avgör om det här ska fungera eller inte.
Vår vän Nasir kom äntligen till skott i förrgår morse och skickade ut inbjudan till workshopen ganska precis ett dygn innan workshopen startade. Ungefär 40 ungdomar kom och borgmästaren inledde med ett 40-minuters anförande om kreativitet. Till vår överraskning dök det upp två kameramän från olika TV-kanaler. Delar av workshopen kommer tydligen sändas i någon av Somalilands fem kanaler. Det påminner mig om att jag inte har knäppt på en TV-apparat på en månad. Så är det när livet är riktigt bra. Sambandet mellan Netflix och glädje är nog både signifikant och negativt.
När jag går in på youtube så handlar det bara om avsaltning av havsvatten och odling i heta klimat. Ingenting om den senaste filmen från Hollywood eller något annat krams.
Det har varit en underbart fokuserad månad.
Fokuserad och vilsam för hjärnan.
Härlig för kroppen.
Jag har aldrig varit fet, men jag har nog tappat fem kilo här. På att gräva, lyfta och mäta i solen. På att bada eller jogga på badstranden i väntan på resultat från det senaste experimentet. Bäst av allt: jag har bytt en del av min klimat-ångest mot ett försök att göra något åt saken.
Nu åker jag till Addis Abeba en sväng, för att hälsa på Napoleon Solomon och hans löpare i världsklass, innan jag åker hem. Abdisalam blir kvar en månad till. Kanske hinner de amerikanska kupolerna komma innan han åker hem.
Nu är det upp till Shafi’i och ungdomarna att fortsätta med den förbättrade utrustningen.