Valrörelse, förhandling och samarbete

– På deras sida finns ingen gemensam insikt alls om problemens allvar. Än mindre någon gemensam uppfattning om hur problemen ska lösas, säger Ulf Kristersson och får svaret att oppositionen låter som ett hönshus.

Diskussionen om det egna blockets enighet och motståndarnas oenighet återkommer i varje val, med allt större styrka. Det är en onödig diskussion.

Inför valet har alla partier ett intresse av att profilera sig inför sina väljare. Då vill man vädra alla förslag som den egna väljarbasen tycker om. Ju fler sympatisörer man får fram till valurnan, desto bättre blir förhandlingspositionen efter valet.

I den förhandlingen kan vi också se varje utfärdat löfte till väljarna som ett förhandlingskort. Det parti som sitter med många kort på handen har en bättre chans att få igenom sina nyckelfrågor än det parti som bara har utfärdat några få löften.
– Möjligen ligger miljöpartiets bittra erfarenhet av förhandlingar inför Januariavtalet för snart fyra år sen bakom dess breddade plattform inför årets val.

Före valet har alla ett intresse av att framhålla sina unika frågor

Ju fler och större skillnader i valplattformar som ska enas efter valet, desto svårare blir förstås förhandlingarna. Men Sverige har ändå två block som vill sitta i regering tillsammans. Det trycket gör att de så småningom släpper de flesta av de krav som särskiljer.

Här var Alliansen unik. Man förhandlade före valet och kom överens om den gemensamma politiken. Det var bra för tydligheten och det var bra för moderaterna, men Alliansen visade sig vara skadlig för moderaternas samarbetspartners. Därför tror jag inte vi kommer få se den typen av samarbeten på många år.

Istället får vi den här återvändsgränden:
– Ni är inte överens!
– Jo, men NI är inte överens!

Skillnaderna mellan de två blocken är väldigt tydliga.
1. Låt skillnaderna avgöra vilket block du vill lägga din röst på.
2. Välj sen vilket parti du gillar bäst i det block du har valt.

Tagged with: ,
Posted in Kommunikation, Politik

OM vi verkligen vill göra något åt brottsligheten…

Brottsligheten är Sveriges största problem, anser en stor del av väljarna. Uppfinningsrikedomen är stor när det gäller lösningar: Hårdare straff, visitering av mörkhyade utan brottsmistanke, ADHD-tester av alla barn i förorter och andra förslag som säkerligen är välmenande men de har knappast tillkommit genom att Sveriges bästa krimonologer har fått fria händer, så som man lät Assar Lindbeck och ett gäng nationalekonomer göra med ekonomin för trettio år sen.

Därför vill jag påpeka att frågan om våldsbrott och mord i grunden är väldigt enkel:
Ojämlik fördelning av inkomster leder till segregation. Segregationen leder till ökad frekvens av våld och mord.

Det här sambandet är väldigt starkt och därmed lätt att påvisa. De flesta krimonologer har känt till det i åtminstone 30 år. Ändå diskuteras det sällan. Ju jämlikare ett land är, desto säkrare och tryggare är det.

I början av 1980-talet anses Sverige ha varit det mest jämlika land som någonsin har funnits. Sen dess har vår gini (ojämlikhet) sakta stigit. I ovanstående mätning (från världsbanken) är den 0,29 men i andra mätningar ligger den över ,35.

Sen 1980-talet har Sverige tagit emot ett par miljoner invandrare. Då har ojämlikheten ökat. Som DN beskriver har segregationen ökat mycket snabbt sen dess. Det är dels en effekt av att invandrare inte har råd att köpa lägenheter. För 30 år sen fanns det relativt gott om hyresrätter i olika delar av Sveriges städer, men sen dess har hyresrätterna i attraktiva lägen blivit bostadsrätter som kostar många miljoner att köpa. De pengarna har få invandrare. Dessutom känns det alltid tryggare och enklare att bo tillsammans med andra som ser ut som du, pratar som du och äter samma mat som du är van vid. I Rinkeby är det lätt att få tag på halal-slaktat kött och anjera. Det är betydligt svårare på Östermalm. Då, för trettio år sen, var var femte förortsbo invandrare i våra mest invandrartäta områden. Idag är det en majoritet.

I ojämlika länder är förtroendet för varandra också svagare än i Sverige. Även det är på väg att sakta urholkas.

Poängen här är förstås att lösningen är uppenbar, men inte nödvändigtvis så aptitlig.

Det är som när doktorn säger till tjocka människor att de måste börja träna och äta nyttigt. Det är ingen brist på dieter, piller och manicker som påstås få dig i form utan träning. Problemet är att ingen av dem fungerar i längden. Detsamma gäller de flesta av de “lösningar” som lanseras i valrörelsen.

Om vi verkligen vill ha trygghet och säkerhet så måste vi ta tag i ojämlikheten och segregationen.

Är vi beredda att göra det?

Posted in Uncategorized

Sommaren är kort, Konsulten regnar bort

När åskvädret drar in

Sommaren är slut. Som ett stilla sommarregn droppade de första konsultstoppen kring midsommar, och som ett sommarregn har det sakta tilltagit.

Som den svenska traditionen bjuder låter vi midsommarregnet droppa i nubben medan vi övertalar varandra om att det inte alls regnar. Möjligen ett trevligt midsommarregn som bara märks som stänk i nubben. En timme senare ställer vi oss, genomsura ända in i underkläderna, och erkänner att
Nej, nu regnar det nog ändå.

…men när åskvädret drar in så agerar vi först, och tänker senare

Nu är vi ungefär där.  Lågkonjunkturen drar in över Sverige som ett mörkt åskmoln med sneda streck under.  Nu är det inget stilla sommarregn. Nu är vi snabba att agera. Nu är konsulterna en rörlig kostnad. Hej då till dem!

Men orsaken till att företag ändå har konsulter är att mer blir gjort till lägre kostnader. Nästan alla konsulter är specialister. Därför önskar jag att alla ledningsgrupper har en lite djupare diskussion om vad som är viktigt i nuvarande läge.

Den första signalen om en annalkande lågkonjunktur brukar vara ett av EIBAS huvudsakliga områden: Medarbetarundersökningar.
För 30 år sen kallades de ”trivselundersökningar” och för 20 år sen dissades ”trivsel” som helt onödigt och icke affärsmässigt. Sen dess är medarbetarundersökningar det första som företagen drar in på.

Min egen insats de senaste 30 åren har varit att kvantitativt förklara först 1/5 av lönsamheten, sen successivt allt högre andelar av produktivitet, försäljning, kundnöjdhet, kundlivslängd, frisknärvaro på jobbet och till slut även börskurs med hjälp av just de här ”icke affärsmässiga” medarbetarundersökningarna. Det finns knappt en värdedrivande process som jag inte har förklarat 1/5 eller mer av med hjälp av medarbetarundersökningar de senaste 30 åren.   

Nu för tiden möter jag sällan en företagsledning som inte har hört, läst och förstått det här budskapet, men insikten verkar inte ha nått hela vägen ner till ryggraden där reaktionen på det annalkande åskmolnet beslutas. Besluten är desamma. Planerade medarbetarundersökningar skjuts på framtiden, eller ställs in.  Det är dåligt för mig, men på några års sikt är det lika dåligt för dina aktieägare. När engagemanget inte längre mäts så märks det inte vilka nedskärningar och effektiviseringar som halverar effekten hos företagets viktigaste resurs.

Betydligt mer affärsmässigt vore att skrota till exempel budgetprocessen. Fyrtio år efter att Jan Wallander beskrev hur värdelös den var och skrotade den i Sveriges mest välskötta bank jobbar de flesta chefer fortfarande sent på kvällarna från september till november för att få budgeten i mål, bara för att sen notera att ännu en budget inte kunde följas upp eftersom det hände saker som man inte hade planerat för;  
en lågkonjunktur,
en inflationschock,
ett krig
…eller en omorganisation.

En annan möjlighet är att sluta tvinga motvilliga medarbetare till kontoren. Fråga dem i stället hur mycket de kan tänka sig att jobba hemifrån. Ta sen konsekvensen och halvera kontorskostnaden, eller ännu mer.

En tredje möjlighet är att se över konsultköpen. Idag går många hushåll från ICA, Coop och Hemköp till Willys, ICA maxi eller Llidl för att få hushållskassan att räcka. Det är bättre än att säga till barnen att nu blir det potatis och havregrynsgröt i ett par år.  Företagens motsvarighet till det är att jämföra dyra amerikanska konsulter med billigare svenska eller baltiska motsvarigheter.

Fråga er själva: behöver ni det där gänget från Handelshögskolan som ser ut som mormoner men har glänsande kontor vid Stureplan?
– Kan någon annan göra samma jobb till lägre kostnad?

Posted in Uncategorized

Same shit, new name!

Johan Books artikel om skillnaden mellan motivation och engagemang ger mig kalla kårar. Problemet är inte Johan och inte artikeln heller. Jag gillar Johan och artikeln är verkligt välskriven. Jag rekommenderar den starkt.

Problemet är att jag har stått upp till midjan i det där träsket av halvsanningar. För ett drygt decennium sen hade jag och mina dåvarande kollegor på Netsurvey flera av Sveriges finaste multinationella företag på kundlistan, och vi var hårt ansatta av gigantiska amerikanska, och några brittiska konsulter.

Varje gång vi möttes satt det ett gäng doktorshattar på andra sidan bordet. Amerikanerna slog dunster i våra kunders ögon med benchmarks-värden innehållande 20-50 miljoner svar.  Det låter väldigt mycket bättre än vår lilla databas med ett par miljoner svar, men det är faktiskt ingen skillnad.  Dessutom var våra svar från svenska multinationella bolag och deras var från mer auktoritärt styrda amerikanska bolag så var våra jämförvärden var mycket mer relevanta.  

Sen hade amerikanerna ett trumfkort till:
vi mätte motivation, stolthet och trivsel på arbetsplatsen. De mätte engagemang. Wow!
– Hetare, bättre, mer affärsmässigt.

Jag fick i uppdrag att plocka fram en Engagemang-modell som skulle göra det möjligt att konkurrera med amerikanerna. En utmaning var Sapir-Whorf-hypotesen; att språket inte reflekterar verkligheten utan att det snarare skapar den verklighet vi upplever oss se.  Du har nog hört klyschan om att eskimåernas 14 ord för snö skulle påverka deras upplevelse av snö. Jag föredrar den om att Hindi har 400 ord för kärlek, och att det kan förklara varför det finns så många indier. Vi ser det vi har ord för och språket kan skapa skillnader som egentligen inte existerar. Ett sorgligt exempel på det är när Belgiska kolonisatörer delade upp Rwandas befolkning i Tutsier och Hutus. Långa Rwandier kallade Belgarna ”Tutsier” och de korta fick heta ”Hutus”. Vi vet alla vad det så småningom ledde till.

Ungefär det här hade jag bråkat med min underbara samarbetspartner Lasse Hessner om några år tidigare. Han hade gått ut i pressen med att ”Trivsel” inte var affärsmässigt, och att alla företag därför borde dumpa alla trivsel-mätningar för att i stället mäta Motivation.  I alla kvantitativa analyser jag kört hamnade trivsel och motivation i samma faktor och korrelationen mellan de två var som korrelationen mellan ost och smör i mitt hushåll: nästan 100 procent.  I såna här lägen är jag aldrig hänsynsfull. Lasse hade suttit därhemma på kammaren och tyckt till: gjort en Sapier-Whorf-uppdelning som egentligen inte fanns.  

Här måste jag sticka in ett litet stöd för Lasse:  Sen två år tillbaka har han fått rätt. När vi jobbar hemifrån så sticker trivseln i väg från motivationen och stoltheten. Trivseln handlar om hur det fungerar att jobba hemifrån. Motivationen och stoltheten om hur du känner för ditt jobb och din arbetsgivare. Det är inte svårt att förstå, men det är ändå sensationellt; som om Jupiter plötsligt skulle ha lämnat solsystemet.

Tillbaka till amerikanerna, Netsurvey och Engagemanget:
Jag lyckades övertala ett gäng kunder att få testa de amerikanska konsulternas engagemangs-modeller. Den korta historien är att resultaten var deprimerande.

De amerikanska konsulterna var skräddarna som sydde med guldtråd och våra kunder var kejsaren. Jag var än en gång pojken som påtalade att kejsaren var naken. Kom ihåg att den historien inte slutar med att kungen blir jätteglad och ger pojken prinsessan och halva kungariket.  Det gjorde inte den här historien heller.  

Kunderna gillade att Engagement är affärsmässigt, trots att vår modell hade förklarat 20 procent av variansen i lönsamhet och att det resultatet hade reproducerats sju gånger i olika bolag.  
Vår modell hette ju ESI (Employee Satisfaction Index). ”Satisfaction” var ungefär lika inne som axelvaddar och hockeyfrilla. BOM! BOM! BOM! En efter en försvann Netsurveys multinationella kunder till de amerikanska skräddarna.

Så tillbaka till Johan Books artikel: OM du känner dig entusiastisk inför ditt jobb så känner du dig också motiverad, och du känner dig engagerad.

Jag tror vårt språk har för många ord.
Jag bävar inför att min fru ska komma hem från en svindyr amerikansk kurs och fråga:
Älskar du mig, eller är du kär i mig?
– för då vet jag att det ena svaret är fel. HEEELT FEEEL!

De enda som tjänar på att vi skapar nya mätinstrument för vartenda ord i vårt vokabulär är giriga konsulter…som jag.  

Same shit, new name!

Tagged with: , ,
Posted in Uncategorized

KÄNN det då!

Vad vill du att vi ska känna?  
– KÄNN det då!

När jag undervisade i retorik så var det min vanligaste kritik.  Eleverna höll sig till mallen men vi som lyssnade KÄNDE ingenting.

Känslan är för kommunikationen vad kryddorna är för maten.

Ja, jag vet; Svensk mat var i praktiken fri från smak i åtminstone tusen år, men gå runt i Stockholm idag så ser du väldigt få restauranger som serverar traditionell mild svensk husmanskost. Att äta har blivit en upplevelse, och mat utan kryddor är ingen upplevelse.  

På demonstrationer är det samma sak.  Talare som inte KÄNNER något får publiken att sakta men säkert glida in i dvala.  

När jag fick chansen att tala på Nordic Ukraine Forums demonstration mot kriget var det därför självklart att tänka igenom vad jag ville få publiken att känna. Det var lätt också. Jag släppte ju bara fram det jag kände.
Om vi inte är heligt förbannade nu, när i h-e ska vi då vara förbannade!

Det talet har lett till nya tal. Åtta stycken under våren, på Sergels torg, Norrmalmstorg, Mynttorget och i Fria Ukrainas Plats, bredvid den Ryska ambassaden.  

Här ville jag vända känslan av maktlöshet till något starkare. Något som ger kraft att handla. Äkta helig ilska, inte mot ryssar utan mot Putin. Här är det dessutom Russians against war jag talar hos. För att använda liknelsen med mat är det här en indisk gryta och skriket är chilin.

Som kommunikatör är det här bra träning. Känsla är viktigt i all kommunikation, men på olika sätt. I affärsmöten är känslan viktig, men det är andra känslor.  Vi dränker ju inte en stekt rödspätta i massor av chili. Då får salt, peppar och en citron räcka.

Steve Jobs klassiska lansering av Iphone för femton år sen var en strålande uppvisning i retorik. Jag är säker på att en och annan Applefantast i publiken grät av upphetsning.  Presentationen var skickligt uppbyggd för att maximera den känslan.

För en och annan säljare kan utmaningen vara att verkligen KÄNNA den entusiasm som man vill sprida. Kommunikationens första tes är ju ”you cannot not communicate”, du kan inte INTE kommunicera.
De känner vad du känner, och de känner frånvaro av äkta känsla.  Kunden märker att du tänker på provisionen. Då skorrar det falskt att du pratar om kundens känsla av trygghet. Möjligen är det mindre falskt att prata om villkoren i försäkringen du försöker sälja, men det blir tråkigt. Lösningen är förstås att verkligen KÄNNA det du säljer, eller byta till något du känner för.    
Ju större förändring du försöker sälja in, desto viktigare är känslan.

Till och med när du står och pratar i kön till kaffeautomaten så kommunicerar du känsla. Ett litet leende i mungipan och ögonen, om så för en tiondels sekund, får din kollega att trivas.  En ögonrullning i mötet får dina kollegor att sprida de negativa signalerna vidare inom en minut. När du stänger kameran i Teamsmötet så får dina nyaste kollegor svårt att läsa dig. Det stör inte de som känner dig väl, men de som inte gör det blir osäkra på var du står.

Jag hade en gång en oerhört kompetent kollega som jag inte klarade av att jobba med. Hon var som en pokerspelare på jobbet. Visade aldrig några känslor.  Allt hon sa och allt hon skrev var klokt, men vad tyckte hon?   

Efter sex år på amerikanska universitet var jag förstås van vid att folk visar upp sina känslor på ett annat sätt än här hemma, men jag var långt ifrån ensam om att ha svårt för att jobba med den här extremt kompetenta kvinnan. Med träning i kommunikation, eller skådespeleri, hade hon kunnat vara VD för ett börsnoterat företag idag.

Å andra sidan har jag haft en chef som kunde ge upp ett primalskrik för att det var upptaget i telefon. Vi var 20 personer som satt i samma rum som honom. Man behövde sällan undra vilket konferensrum han hade möte i. Det hördes. Han var som att ösa en hel näve chili i varenda maträtt.

Jag tror vi inom de flesta områden i Sverige har stor förbättringspotential här, vad tror du?  

Tagged with:
Posted in Uncategorized

Humankapitalet är nyckeln till allt

“Det finns ett samband mellan försäljning och lönsamhet!”

– Den braskande rubriken har du inte läst, eller hur? Inte heller den här:

“Det finns ett samband mellan R&D utlägg och antalet patent.”

eller…

“Det finns ett samband mellan reklam och försäljning!”

Det fältet har ändå forskats på sen 1960-talet. En metastudie fann att reklam förklarar ungefär 12 procent av försäljningen på kort sikt (elasticitet 0,12).  Lite mer för nystartade produkter, sällanköpsvaror och för företag som håller i reklamen år efter år, som Coca Cola, så kan reklambudgeten förklara ¼ av företagets försäljning.

Det är bra, men Hessner/Westberg-rapporten förklarade ju 1/5 av lönsamheten med hjälp av medarbetarundersökningar redan 1992!

Ingen viskar i styrelserummet ”jag har läst att reklam påverkar försäljningen”. Det självklara sambandet har man glatt plöjt ner miljarder kronor i år efter år.  

2022 är samband mellan engagemang och lönsamhet fortfarande nyheter!

Medarbetarnas motivation driver allt som är viktigt

Varenda konsult med självaktning har producerat såna här rapporter, varav de flesta är bättre än Lasses och min gamla rapport. Jag är själv skyldig till en handfull såna här rapporter, och de får fortfarande läsare!  Media skriver fortfarande om dem som om varenda en av de här rapporterna som om den vore den första.  

Det ÄR ingen nyhet längre.   Det BORDE inte vara någon nyhet.

Varje värdeskapande process i vartenda företag drivs av människor; engagerade människor som gör ett strålande jobb, ljumna människor som gör ett OK jobb, eller oengagerade människor som gör precis vad de måste för att inte få sparken.

  • Motivation driver lönsamhet (bevisat hundratals gånger sen 1991).
  • Motivation driver produktivitet. Been there, done that!
  • Motivation driver försäljning. Japp, den har jag bevisat många gånger.
  • Motivation driver kundnöjdhet. Den har jag kört 21 gånger (men nästa steg funkar inte i monopol-företag).
  • Motivation driver hälsa och frisknärvaro (också bevisad gång på gång i över 30 år).

Den här texten växlar med flit mellan orden ”engagemang” och ”motivation” eftersom det i praktiken är samma sak.  I stället för att ägna oss åt värdeskapande har vi som konsultar gentemot HR lagt orimligt mycket fokus på hårklyverier.  

För vi har viktigare saker att göra.

Med tanke på hur extremt väl genomforskat det här fältet är så borde det inte finnas någon tolerans för återkommande låga resultat i medarbetarundersökningar.  En grupp som har haft höga resultat byter chef och har plötsligt låga resultat. Då måste HR gå in och jobba med den nye chefen. Det sker alltför sällan. Tvärtom är det vanligt att chefen kan fortsätta flera år utan att ändra sig.

Vi vet att det sänker kvaliteten.

Vi vet att det sänker kundnöjdheten.

Vi vet att det sänker de interna leveranserna till andra team i organisationen.

Men ingen blir chef utan att vara verbalt kompetent. Chefen kan ofta prata sig ur ett dåligt resultat i en medarbetarundersökning, och till och med förklara en lång svacka där den tidigare chefen hade höga resultat.

Den verbalt kompetente chefen lyckas få HR att glömma Ockhams rakhyvel: Den enklaste förklaringen är oftast den rätta.

20 medarbetare ger dig låga värden i medarbetarundersökningen. Det är antagligen så här enkelt: Du är inte en bra chef. Du ska ha ett jobb du är bra på.  

De orden bör HR uttala mycket oftare.

Så varför tål vi låga resultat i medarbetarundersökningar?

Posted in Aktievärdering, Analys

Det vet du inte alls!

Jag vet vem det är!
Säkert hundra gånger har jag hört chefer säga det. Oftast när de får lägre resultat i medarbetarundersökningar än de förväntat sig.

Konfidentialiteten har förstås stoppat mig från att ge chefen någon feedback på den här “vetskapen” men som generell princip kan jag säga så här: Det vet du inte alls!

Som konsult har jag kunnat kolla. När chefen har sagt namnet så har jag ibland kollat (det är inte längre tillåtet att kolla) och chefen har nästan alltid fel. Det är nästan alltid någon eller några andra i gruppen som har lämnat de lägsta omdömena.

Blind surprised smiley
Inse att du är blind

Medarbetaren som chefen tror är hens kritiker är snarare den i gruppen som är mest öppen med sin kritik. Den medarbetaren berättar i praktiken vad de andra tycker, men inte säger till chefen. Därför är den medarbetaren värdefull.

Som chef önskar jag att du inte försöker göra dig kvitt den här medarbetaren. Se henom inte som din motståndare. Ta hellre en fika en och en. Lyssna och fråga “Jag vill inte höra några namn, men är det fler än du som tycker så här?”

Den medarbetaren bär på lärdomar som du behöver. Lärdomar du inte kan få av hundra konsulter, eller på tusen timmar på ledarskapskurs.

Tagged with:
Posted in Kommunikation

Putin 4: Vad är en nation?

I Ruben Östlunds fantastiska satir ”the Square” frågar konstkuratorn en ung journalist vad som händer med hennes väska om han placerar den i en av museets utställningar. ”Blir den konst?”

Den frågan är rätt gammal.  Marcel Duchamps ställde konstvärlden inför den frågan redan 1917, när han slog sönder en urinoar och ställde ut den som konst.  De flesta har sen dess landat i begreppet intersubjektivitet*. Det är konst om folk tycker att det är konst.  Det räcker inte med att en person tycker att det är konst. Många måste hålla med. Lars Vilks bygge ”Nimis” är på väg att bli konst, medan hans rondellhundar knappast blir något mer än en provokation.

Är det konst för att väskan står i en utställning? Slutar ett land existera för att jag tycker det?

Nationer är lika abstrakta som konst. Precis som konst finns nationer i den utsträckning som folk anser att de finns.  

Somaliland är ett bra exempel. För drygt 30 år sen bröt sig Somaliland ur Somalia. Sen dess har Somaliland varit ett fungerande och demokratiskt samhälle medan Somalia har existerat i varierande nivåer av kaos. I Somaliland är det ingen tvekan om att man är ett eget land, men inget annat land i världen har accepterat Somaliland.  Somalilands existens som nation går alltså att ifrågasätta.

Kurdistan är ett annat exempel. Befolkningen finns bevisligen, även om Turkiets president Erdogan till och från förnekar det.  Kurderna själva ser det som självklart att deras nation ska existera på en del av Iraks, Irans Syriens och Turkiets nuvarande områden. Många håller med dem och med myrsteg rör sig nationsbygget mot någon sorts intersubjektivitet, envist bekämpat av de länder som ska lämna ifrån sig territorium.

I Aleksandr Lukasjenkos Belarus har har befolkningen ansett sig vara en egen nation, och den tolkningen har varit internationellt förankrad, men där har besluten att släppa in rysk militär och att låta Putins krig utgå från Belarus snabbt skapat en tveksamhet om Belarus existens. Som i en bisats ser vi en nation sväljas av Ryssland utan något som helst motstånd.

Men när det gäller Ukraina står Vladimir Putin där helt själv, med en helt egen tolkning. Pratet om att Ukraina inte fanns före 1991 är ett försök att övertala framför allt ryssar, men inte ens ”bästa vännen” Xi Jinping håller med.

Med så kompakt motstånd från 44 miljoner Ukrainare och från det internationella samfundet är Putins historiska revisionism ett betydligt hopplösare projekt än om journalisten hade ställt sin väska i utställningen.

*Intersubjektivitet är när olika bedömare från olika perspektiv håller med varandra. Intersubjektivitet är det närmaste man kan komma objektivitet i sociala sammanhang. Intersubjektivitet är en nyckel till EIBAs verksamhet.

Posted in Kommunikation, Politik

Putin 3: Snabbt och långsamt beslutsfattande; Uppdaterad

Politiker gillar inte snabbt beslutsfattande. Det är nog bra. Politiska beslut ska vara väl genomtänkta. En utredning ska tillsättas och bollas med alla upptänkliga instanser.  

Politiker vill helst gå, men ibland tvingas även de sprinta

En vanlig övning i beslutsfattande går ut på att svara när man har tillräckligt mycket information för att kunna fatta beslut. Inom näringslivet är det en viktig övning.  Steve Jobs har berättat att Microsoft låg långt före Apple i utvecklingen av de platta skärmar som kom att heta Ipad, eftersom Jobs och Apple vann loppet om att hinna först ut på marknaden med sin produkt. På det här temat finns det tusentals historier, från näringslivet.

Politikers tidshorisont finns sällan i kris. Då måste snabba beslut fattas.  Det kan bli lite som att sätta en maratonlöpare i startblocken för att springa 110 meter häck. Många av oss minns när tsunamin slog till för arton år sen.  Statsminister Göran Persson var julledig.  Utrikesministern fick information, men hon hade ju biljetter till en teaterföreställning. Ministern som var ansvarig för sjukvård åkte på semester, och statsministerns statssekreterare verkar ha varit upptagen med sin älskarinna. Svenska journalister hann landa i Thailand innan Göran Perssons regering ens hade börjat agera.  Som finansminister såg Magdalena Andersson det pinsamma fiaskot från första rad.

Rysslands fullskaliga attack på Ukraina är också en plötslig kris.  Här står vi och ser en diktator begå våldtäkt på ett neutralt, demokratiskt och fredligt europeiskt land med blågul flagga. Krim, Donetsk och Luhansk var tydliga varningstecken, liksom Syrien, Georgien och Tjetjenien. Ändå kunde vi inte tro våra ögon och öron den 22a februari.  Vi kunde inte tro att Putin så fullständigt skulle strunta i allt vad europeisk rättsordning heter.  

Jämfört med 2004 är Sverige snabbt ur startblocken. Drygt tre veckor efter attacken har vi både hunnit skicka vapen till Ukraina och höja försvarsbudgeten till de två procent som Nato förväntar sig av sina medlemmar.  Den som inte tolkar det senare som en av många förberedelser för medlemskap i Nato är nog naiv. Kanske togs det preliminära beslutet i Magdalena Anderssons och Finlands president Sauli Niinistös samtal med USAs president Joe Biden i början av Mars.

För att vara ett så stort beslut är frågan om medlemskap Nato är inte så komplex. Nato har ju funnits sen andra världskriget och både fördelarna och nackdelarna är väl kända. Bland de större nackdelarna är risken för att i krigstid kunna tvingas ha kärnvapen i vårt land, och förstås att Donald Trump kan vinna tillbaka vita huset om två år. I Trump-scenariet är vi bättre skyddade som medlem i Nato än som innehavare av ett bilateralt avtal med just USA. Syriens kurder kan intyga hur lite ett avtal med Donald Trump är värt. Nato pratade Donald Trump förstås oavbrutet illa om, men han kunde inte montera ner det.

Trögheten fanns snarare hos det socialdemokratiska partiet. De tusentals gånger en socialdemokrat har talat om att “alliansfriheten har tjänat oss väl” har skapat en tröghet som försvårat beslutet att gå med i NATO. Debatten som förts i digitala möten har varit nödvändig, men alltför snabb för att egentligen övertyga förespråkarna för alliansfrihet om att det är dags att lämna den positionen. Den processen kommer analyseras i många år framöver, men redan nu kan fastslås att Magdalena Anderssons stora goodwill i partiet var en förutsättning. [Tillagt 18e maj].

Vårt försvarssamarbete med Finland är inte heller något skydd om Kreml ser oss två som två delar av samma munsbit.  Tillsammans är vi ynka 15 miljoner innevånare utspridda på en yta som är 30 procent större än Ukraina, med 1340 km landgräns till Ryssland och en snudd på oändlig gräns för landstigning från sjöss. Med facit i hand kan Vladimir Putin nog ångra att han inte anföll oss istället för Ukraina.

En fördel med att snabbt gå med i Nato vore förstås kommunikativ. Ryssar, Vladimir Putin och alla andra förstår varför vi ger upp en 200 år gammal neutralitetsprincip.

Så på frågan hur Kreml kommer att betrakta en finländsk anslutning till Nato, hade Niinistö en mycket träffande replik:

”(Ryssland), ni orsakade detta. Titta i spegeln.” [Tillagt 18e maj].

Den största fördelen med att snabbt gå med i Nato är nog Putins hot om militära konsekvenser om Sverige och Finland skulle gå med i Nato.  

Om rädslan för att Putin skulle bli så provocerad av att Sverige vill gå med i Nato är så stor att vi till och med avstår från att fatta våra egna beslut på detta centrala område gör vi nog klokt i att illa kvickt gå med…

Alice Teodorescu Måwe

Det är till och med enklare än så:
Den ryska militären är ju upptagen på annat håll.

Posted in Politik

Putin 2: Skilj på omsorg och kamp

Inte sen andra världskriget har vi haft ett fullt krig i Europa.
Det har gjort oss vana vid att krig är något som sker långt bort; något som inte berör oss.  Därför har vi agerat med omsorg, ungefär som vid jordbävningar och tsunamis.   
Vi skickar pengar till UNHCR, rädda barnen, läkare utan gränser och röda korset. Man kan säga att vi har blivit prajmade att reagera på kriser med omsorg.

Det intuitiva svaret på varje kris är det som fungerade i den förra.
2015 var filtar och mottagande rätt. De flyktingar som då fick en plats i ett svenskt hem har det generellt gått bra för.  Nu gör vi oss klara för att ta emot Ukrainska kvinnor och barn, och det är bra.

Men kriget i Ukraina är annorlunda.
Som Zelenski sa till USA: Jag behöver ammunition, inte en limousin.  

Nordic Ukraine Forum är tydliga med att Ukraina vapen och militär utrustning för försvaret av sitt land, demokrati och den europeiska rättsordningen. Det ligger i Sveriges snäva egenintresse att se till att Ukraina får det. Om Putin vinner i Ukraina, då är Sveriges oberoende och säkerhet i gungning.

Därför är det bra om vi skiljer på omsorg och kamp.

Omsorg är bra. Det är fint att Europa tar hand om de miljoner flyende kvinnor och barn som lämnar Ukraina. Det är extra fint att de länder som tidigare har varit mest motsträviga att ta emot flyktingar nu står längst fram och är mest generösa. Det visar att xenofobi och generositet inte alls är motsatser.  Det ska applåderas. Efter mina år med ett polskt dotterbolag kom jag fram till att den polska xenofobin framför allt är religiös. Anmärkningsvärt många polacker skyllde fortfarande Polens problem på judarna, trots att de polska judarna närapå utrotades i andra världskriget. När flyktingarna från Afghanistan och Syrien kom så var det Islam man var rädda för. Den rädslan finns inte när det gäller ukrainare.

Magdalena Anderssons kommentar (att den här gången tar vi bara emot vår rättmätiga andel av invandrarna) är också ett svar på den förra krisen. 2015 var det Sverige och Tyskland som tog emot lejonparten av invandrarna som kom. 2022 kommer de flesta troligen stanna i östeuropa, och om Ukraina lyckas skaka av sig den ryska björnen så kommer de flesta vilja åka hem igen.  

Även av det skälet är det viktigt att Ukraina vinner. Då stannar huvudsakligen de som har hittat ett bättre jobb i Sverige än vad de hade i Ukraina. Resten åker hem för att bygga upp hemlandet.  

I det scenariot fungerar det att härbärgera flyktingar i stora förläggningar. Det som var ett av de stora misstagen 2015-16. Om de ska tillbaka så är förvaring acceptabelt, men om de Ukrainska flyktingarna ska integreras i Sverige så är Bert Karlssons och Jan-Emanuel Johanssons stora förläggningar en katastrof. Där startade utanförskapet.  Vid en Ukrainsk förlust så är nog de flesta här för att stanna.

Skilj på omsorg och kamp
Först ska vi skilja på Omsorg och Kamp. Det första kan inte ersätta det andra.

Europa står inför ett vägskäl.  En rysk förlust mot ett litet demokratiskt grannland skulle stärka den europeiska rättsordningen mer än tusen kongresser och konferenser kan göra.

Därför är det viktigt att vi stöder Ukrainas kamp. Det gör vi med militär utrustning och vapen. När Ukraina bad om NLAW/Robot 57 som de har sänkt så många ryska tanks med, så gav Sverige istället Robot 86. Den kan stoppa en trupptransport, men det räcker ju inte.

Varning för en stötande liknelse: Rysslands angrepp är en våldtäkt. Sverige och resten av Europa står bredvid. Vi ropade “stopp” men ingrep inte fysiskt. När Ukraina bad om pepparspray så gav vi dem en pepparkvarn.

Vi kan bättre.

Posted in Politik