Allt är enklare och tydligare inom idrotten. Tydligast av alla idrottsgrenar är långdistanslöpningen. När jag var 15 år började jag med löpning. Innan dess hade jag sprungit en mil i veckan. Nu ökade jag träningen till sex mil i veckan. Resultatet blev en överbelastning i knät som tog hela sommaren på sig att läka och en viktig lärdom: Balans.
Fem år senare sprang jag i genomsnitt 20 mil i veckan, tävlade varje lördag och hade tre hårda intervallpass varje vecka. Var tredje vecka hade jag en vilovecka då jag ”bara” sprang 16 mil. Var tredje vecka var det volym-vecka på 24 mil. Nu blev jag inte skadad, för nu var kroppen redo för den här mängden träning.
The Tao of Work and Play
Min kollega Johanna var sjukskriven i många år innan hon började på Netsurvey och senare på EIBA. När hon började på Netsurvey var det en jätteinsats att vara närvarande i en timme om dagen. Precis som när jag gick från en till sex mils löpning i veckan. När hon sen började på EIBA så bestod de två första veckorna av en fika. Nu ringer hon kunder tre timmar varje dag, och gör ett jättebra jobb. Snart är en halvtidstjänst balans för henne, men vägen dit har varit tuff. Om inte Johanna hade varit lika motiverad att återkomma till arbetslivet som jag i min ungdom var att bli elitlöpare så hade det inte gått att flytta nivån för balans på det sättet.
Innan Johanna blev sjukskriven var hon framgångsrik projektledare på IIR. Då hade hon balans på mer än 40 timmar i veckan. Det var sex misslyckade höftoperationer som tog henne från en balans-situation på mer än fulltid till en balans vid noll timmars arbete. Jag förstår henne precis fast jag aldrig har varit med om något liknande. Det räcker med fem veckors sommarsemester för att jag ska nå den nivån. Den sista veckan på semestern känns det som att arbete är något som inte behövs i mitt liv, och den första arbetsveckan känns som en månad. Därför föredrar jag att jobba två-tre dagar i veckan även under sommaren. Då blir det tio lätta veckor istället för fem helt utan arbete. Det ger mig bättre balans, även om jag då bryter mot semesterlagen.
I Sverige har lagstiftningen fått oss att definiera balans som 40 timmar i veckan, 48 veckor om året. Det är en enormt grov generalisering. Vi är både flexiblare och olikare varandra än vad lagstiftningen ger uttryck för. De av oss som jobbar mer än så är generellt nöjdare med sina liv. I många länder jobbar man både fler timmar än vi och har en bråkdel av våra fem semesterveckor. Ändå har dessa länder färre sjukskrivna för stressrelaterade åkommor. Mitt sista halvår i USA jobbade jag långt över 100 timmar i veckan och hade inget problem med det. Då var jag nygift men bad min fru flytta hem till sina föräldrar tills avhandlingen var klar. Jag hade balans, även om det inte var en långsiktigt hållbar situation.
Min balans då var snarare som balansen på ett träningsläger. En vecka på träningsläger kan du plötsligt träna dubbelt så mycket som du normalt gör, men om träningslägret är en månad så fungerar det inte. Då tränar du ner dig, som många unga lovande Svenska löpare gör när de åker ner till Kenya, Spanien eller USA. Där tränare de med folk som varje vecka året runt tränar både mer och hårdare. Drömmen om den snabba förändringen leder till obalans. Det ger överträning för löparen och utbrändhet på jobbet.
Som konsult är balans nästan omöjligt att upprätthålla. Perioderna med för mycket jobb kan vara hektiska. Kanske har jag utlovat en deadline och sen händer något som gör att jag får jobba hårdare än jag tänkt för att nå den. Ett lyckat uppdrag leder ofta direkt in i nästa. Då krävs det disciplin, självinsikt och trygghet nog för att våga be kunden om en veckas respit. Annars är jag snart på väg mot störd sömn, hetsigt humör och undermålig kvalitet i det jag levererar. Obalans helt enkelt.
Min gode vän Daniel har en alternativ lösning. Han är psykolog men på torsdagar bokar han inga möten. Torsdagarna har han för egen utveckling. Det är väldigt smart. Daniel är väldigt smart.
Balans är väldigt smart. Löpare har sina tränare till att guida dem framåt mot balans på en ständigt högre nivå. Därför är byten av tränare väldigt känsliga. Den nya tränaren känner sällan adepten tillräckligt väl för att pricka rätt. Därför är en majoritet av alla tränarbyten negativa för löparens utveckling. På jobbet ska din närmaste chef på samma sätt hjälpa dig mot balans, helst på en högre nivå. Varje gång du byter chef ökar risken att det blir fel.
Balans är väldigt mycket lättare att säga än att göra.
Haha, intressant med övertränade löpare. Tänker du på någon särskild löpare när du skriver:
“Då tränar du ner dig, som många unga lovande Svenska löpare gör när de åker ner till Kenya, Spanien eller USA.”
Jag tänker på när jag tittade på ett pass med Jama Aden förra sommaren. En löpare låg efter passet utsträckt och klagade på hur slut han var (“totally exhausted”). Jama svarade: “you’re not exhausted. You have enough energy to complain.” Haha.
Dessvärre finns det nog bara ett läge om man vill bli riktigt bra. Mycket och hård träning. Men om du hittar den Heliga Graal om hur man tränar och blir bra utan utmattning eller skavanker så är jag den som först vill höra om det.