Förväntas jag som Svensk vara likhetsfeminist?

”I Sverige tror vi på likhetsfeminism” hade Nina Björk kunnat svara den Danska antropologen Dennis Nørmark. Hon besvarade å alla Svenskars vägnar det öppna brev där han bland annat tog upp Julian Assanges kommentar att Sverige är feminismens Saudi Arabien. Det vill säga att vi styvnackat vägrar att erkänna att det finns skillnader mellan män och kvinnor. Dennis Nørmark är därmed en typisk olikhetsfeminist.

Om jag bortser från den aggressiva tonen och alla medvetna missförstånd så tycker jag ändå att Nina Björks svar är väldigt illustrativt. ”Feminism” börjar hon ”..är en politisk rörelse för att göra kön till en ointressant kategori i en människas sociala liv”. Det finns enligt Nina Björk alltså inga skillnader mellan män och kvinnor annat än de vi själva skapar.  De inlärda skillnaderna ska vi förstås motarbeta, och då blir vi bara individer.

En olikhetsfeminist som Nørmark tycker att kvinnor behöver in i ledningsgrupper för att de bidrar med någon kvalitet som annars saknas där. Beslutsfattande blir bättre då. Likhetsfeministen tycker snarare att kvinnor ska in i ledningsgrupper antingen av rättviseskäl eller för att talang är normaldistribuerat. Ur ett ägarperspektiv har olikhetsfeminismen klart starkare argument.

Dennis Nørmark pekar också på forskning som hittat statistiskt signifikanta skillnader mellan gruppen kvinnor och gruppen män. Själv har jag bott med kvinnliga och manliga vänner. Det blir annorlunda. Jag har jobbat med män och med kvinnor. Det blir annorlunda. På något sätt blir samarbetet oftare bra med en kvinna. De upplevelserna tror jag inte jag är ensam om. Jag tror också att mitt liv har underlättats av att jag erkänner skillnader, samtidigt som jag inte förväntar mig högre simultanförmåga av en kvinna än av en man.

I Svenska förskolor försökte vi länge få in en jämn fördelning av kvinnor och män. Det försökte Norge också. Norrmännen lyckades. DN har haft reportage om hur bra det blev.  I Sverige fastnade projektet i pedofil-skräcken. Många svenska förskolor vill helt enkelt inte anställa några män. Andra tillåter inte män att byta blöjor på barnen. Istället har man bestämt att förskolorna ska uppfostra barnen på ett könsneutralt sätt. I en miljö där alla vuxna är kvinnor blir en konsekvens av begreppet könsneutralt att barnen inte får klättra, fäktas, springa och stoja eller ens spela fotboll. Det förlorar alla på, men pojkarna förlorar mest.

I skolan är kvinnodominansen nästan lika massiv. Den första skoldagen syns tydligt hur nästan alla flickor klarar av att sitta still, men nästan ingen av pojkarna. Vilka som blir frökens favoriter är redan givet, och inte blir det bättre av att idrotten skärs ner. ADHD är bara dagens benämning för det underliggande problemet ”Pojke”.  Betygsskillnaderna i nian är idag så stora att de mest attraktiva gymnasieskolorna skulle kunna bli rena flickskolor, för så få killar klarar av att kvala in.

På 1990-talet var Björn Sprängare VD för Trygg-Hansa. Han såg sig en dag om i ledningsgruppen.  Där satt bara män. Då förklarade han att det var ett problem att de var så homogena. Det leder lätt till dåligt beslutsfattande. Kan några av dem försöka tänka som kvinnor? Den historien har jag fått höra feminister skratta gott åt, men jag undrar:

Är det inte precis det vi gör i Svenska förskolor och skolor?