Optioner till VD har vi haft länge nu. Det är ingen tveksamhet om effekten. De ökar riskaptiten och ökar risken för felslut. Ju större belöningar desto sämre beslut tar man. Optionsprogrammen var en bidragande orsak till den finanskris vi fortfarande dras med. Ändå används de för att kunna rekrytera de mest attraktiva VD-kandidaterna. De har helt enkelt blivit ett nödvändigt ont.
Sandviks optionsprogram till Johan Molin bryter en ny vall. Optioner till styrelseordföranden har vi inte sett tidigare. Om de har samma effekt som optionerna till VD så är det dubbelt oroande eftersom ordförande ska kunna hålla en kylig distans till en entusiastisk VD som vill driva igenom en riskfylld affär.
Sandviks valberedning har uppenbarligen bestämt sig för att det är just Johan Molin de vill ha och sen tagit till vilka medel som helst för att få just honom. Givet Johan Molins resultat i Assa Abloy är det förståeligt, men här är det lätt att se hur dagens lösning riskerar att bli morgondagens problem. Adam Smith skulle nog inte ha gillat den här lösningen.
