Pang på rödbetan!

Med sorg i hjärtat inser jag att tiden i Berbera är på väg att ta slut. Det jag och Abdisalam kan göra här har vi snart gjort, för den här gången.

Jag kommer sakna den oändliga stranden där vinden alltid blåser in mot land. Perfekt för windsurfing eller kite-surfing, eller bara kropps-surfning som vi har visat de lokala kidsen.

Flaskan är halvtom

Flaskan är halvtom

  • Vi har uppnått hundra grader, men inte tillräckligt länge för att koka havsvatten. Det skulle nog fungera senare under året, när det är mycket varmare.
    På sommaren når Berbera över 40 grader i skuggan.
    Med konvexa speglar skulle det nästan säkert ha gått, men några sådana finns ju inte här.
  • Vi har också fått vatten att dunsta i röret i ”Shafiís badkar”. Det var mål två. Men eftersom värmen är för låg så är det för lite vatten som dunstar.

Nästa komponent i ”Sahara Forest-tekniken” är blöt kartong. Det låter primitivt, och det är det.
När den torra, heta vinden blåser genom kartong som är uppblött med havsvatten så blir luften fuktig på baksidan av kartongen. Det gör att man kan odla växter som normalt inte klarar sig här. Det är primitivt och genialt. En britt som heter Charlie Paton kom på det och startade ett sånt projekt här i Berbera. Det fungerade, tills en cyklon med 85 m/sek i byarna drog iväg hela härligheten. Sen dess har det stått stilla. Vi bad att få åka och titta på det, men det fick vi inte. Vår tanke är ju att familjer själva ska kunna ha ett sånt litet växthus. SeaWater Greenhouse kanske ser oss som en konkurrent.

IMG_20200114_131857Så i morse satte vi upp en kartong-vägg som vi blötte ner ordentligt. Sen kollade vi hur lång tid det tog innan den skulle behöva blötas ner igen. På två timmar var den helt torr. En person skulle alltså behöva gå och fylla på med nytt havsvatten varje timme. Det tror vi inte är en fungerande lösning för en fattig barnfamilj i Berbera.

Hela linan

Hela linan

Jag ville ändå bygga en traditionell ”boule” med blöt kartong som dörr och plast på sidorna, men där fick jag inte Abdisalam med mig.  Den här idén trodde han inte på och var därför inte sugen på att ge sig in i Berbera i jakt på förpackningsplast. Det har vi gjort en gång, och den plasten sitter på vår mini-boule som vi har kopplat till rock-ringarna med speglar i Shafiís badkar.
Utan Abdisalam kan jag inte få något gjort. Så vi är färdiga här, tills vidare. Dessutom håller jag med. Skulle vi gå på känslan av att det är fuktigt och svalt därinne som målvariabel? Det blir ett lite blajigt delprojekt. Bättre då att nöja oss med att vi har fått till en mini-version av “hela linan” från havsvatten till mottagning för ånga, som du ser till vänster.
Men innan vi åker har vi lovat några av våra nya vänner att prata på ”Berbera Youth Empowerment Workshop”. Nasir har pratat om det här sen första gången vi träffades, för tio dagar sen. Klockan fyra idag var det fortfarande bara prat. Då pratade vi med bibliotekarien. Han sa ja direkt. Senare ikväll går inbjudan ut till tusen av Berberas mest ambitiösa ungdomar. På torsdag morgon smäller det.  Medverkande är Nasir, Abdisalam, jag…och borgmästaren!
- Pang på rödbetan!

Inbjudan skickas ut ett dygn innan workshopen ska starta

Inbjudan skickas ut ett dygn innan workshopen ska starta

Vi försökte oss på en avstickare från principen om att allt material ska vara lokalt tillgängligt. I Augusti köpte jag två kupoler i värmetålig pvc från ett företag i USA. En i genomskinlig plast och en i reflekterande plast. Det hade varit kul att testa dem, men de har fortfarande inte kommit fram. Leveranser blir struliga eftersom Somaliland inte är erkänt som nation. I november fick Abdisalam tag på en container i USA som skulle hit. Då kunde amerikanerna äntligen skicka kupolerna.

Samma sak gör att vi inte kan få ett konto i Handelsbanken för det svenska aktiebolag vi vill starta. Handelsbanken vet nämligen inte hur man skickar pengar till/från Somaliland. Ska jag tipsa dem om den svenska tjänsten Transfer Galaxy? Med den skickar man lätt pengar vart som helst i Östafrika. Det som går att göra är oftast lättare här.

Sveriges ”eko-klimat” för innovationer är berömt. Ericsson skulle aldrig ha nått den position man gjorde om det inte funnits en massa små specialiserade företag som kunde leverera allt från radio-antenner till programmering, eller EIBA för korta engagemangs-barometrar i slutet på 1990-talet.

Somalilands eko-klimat för innovationer är förstås helt annorlunda. Vi behövde tunna långa speglar. I järnhandeln visste de någon som känner någon som kan göra det åt oss. Vi behövde producera en vattenkanna med tättsittande lock. Snart hade vi en smed som fixade det åt oss. Inga ISO-standarder. Inga tre veckors skrivande på en ansökan till Vinnova som besvaras med ett ”god dag yxskaft”.
Jag tror att vi kommer få se fler innovationer från hämningslösa afrikaner. Innovativa betalsystem som Transfer Galaxy och Zaad (föregångaren till Swisch) är bara början.
- Pang på rödbetan!

Nu när vi åker härifrån så hoppas vi att Shafií och alla de ungdomar som vi har pratat med fortsätter arbetet med att fånga in koldioxid.
Då blir det vårt jobb att stödja och belöna innovativitet här i Berbera.

Jag tror de kan fånga in riktigt mycket koldioxid.

Men det blir sorgligt att lämna. Jag har verkligen trivts här.

Posted in Kommunikation, Politik