SeaSteam Dagbok, första dagen i Berbera

Plötsligt stod världens sötaste lilla tvååring mitt på vägen och tittade på oss, där vi kom susande i en fullpackad Land Rover.  Vår beväpnade vakt hoppade ut och lyfte flickan till sin mamma som stod tio meter från vägen och höll på med något helt annat. Det var en av de gulligaste bilder jag har sett, men också så otroligt sårbart. Hon stod där mitt på vägen och tittade på oss.

Det var i en liten by mellan Hargeisa och Berbera, där vi ska göra våra experiment. Berbera är känt som Somalilands mest välskötta stad.  Det syns direkt. Gator och hus är i mycket bättre skick här.  Här kommer det hända saker, eftersom det är en hamstad som Etiopien kommer börja använda som sin hamn ut mot Europa, men det är varmt nu; den kallaste månaden på året.

Igår kväll träffade vi borgmästarens sekreterare, som ansvarar för internationella kontakter. Idag träffade vi hans finanschef. Vi träffar fler och viktigare beslutsfattare än vad våra små blygsamma experiment motiverar. Det kan bero på att vita människor ofta betyder bidrag, men vi förklarar hela tiden att vi inte har några såna pengar med oss.

Jag föredrar att tolka alla trevliga kontakter som att de menar det de säger: att det vi gör är intressant. Speciellt gillar de vårt fokus på att experimentera med low tech, lokala material och att involvera lokala ungdomar.

I morse handlade vi spade, ståltråd, en hink och lite andra saker vi skulle behöva. Sen åkte vi till en verkstad för att beställa speglar, sen tog vi en skruttig taxi till stranden.

Vid nio-tiden började vi gräva gropen för experiment 2. Experiment 1 körde Abdisalam, Ismail och Shafií i somras. Det gick sådär.
I morse grävde vi en snygg grop som vi fyllde med vanliga ungsfolie. Sen hängde vi ner en vanlig kött-termometer i den, där det borde vara som varmast. Jag hoppades på 70 grader men termometern kom bara upp i 32 grader.  Vi flyttade den runt i gropen, och fick upp den till 35 grader, men inte mer. Vilket fiasko!

Abdisalam och Ismail tog en kaffe på ett strandcafé. Shafi’i och jag hoppade i havet.  Där låg vi och kände på misslyckandet, tills vi kom på att värmen nog måste fastna på något. Den tunna pinnen på stek-termometern fångar nog inte upp värmestrålningen.  Jag stoppade ner handen i gropen och kände att det var mycket varmare där, precis som det borde. Då gick jag till en papperskorg och fiskade upp en gammal engångs kaffekopp. Den rev jag sönder och lindade den bruna kartongen runt stektermometern.  Termometern började nästan genast röra sig, men fort gick det inte. Efter en halvtimme hade den kommit till 78 grader. Då var vi nöjda. Experiment 2 var lyckat.

78 grader i solen

78 grader i solen

Nu tog vi lunch och Abdisalam åkte till staden för att prata med en kille som kunde jobba i plåt. Han gjorde några “hängrännor” åt oss. Det finns nämligen vare sig hängrännor eller stuprännor på husen här nere. Det regnar väl så sällan, och när det väl regnar så öser det ner. Då räcker hängrännorna ändå inte till.  Dessutom gjorde han en konstruktion som ser ut som en vattenkanna av en hink. Allt det här gjorde han med extremt enkla verktyg.

Hinken målade vi svart, för att den skulle fånga in så mycket solstrålning som möjligt. Sen fyllde vi den med havsvatten och satte den i en mycket större grop som vi hade grävt och fyllt med ungsfolie. Från pipen på “vattenkannan” satte vi en upp-och-ner-vänd hängränna (som alltså inte var någon hängränna). Nu började experiment nr 3. Det gick käpprätt och h-e. Inget vatten kokade och ingen ånga kom upp ur vare sig pip eller hängränna.

När jag satte dit stek-termometern så kom den inte upp i mer än de där irriterande 35 graderna, igen.  Efter mycket diskuterande kom vi fram till att vi hade slarvat när vi grävde grop nr 2. Vinkeln var helt enkelt fel, så solstrålarna riktades inte in mot den svarta hinken/vattenkannan.

Dagens bästa var att det kom ungefär 80 nyfikna ungdomar under dagen som frågade vad vi höll på med och som lyssnade på våra långa förklaringar och ställde frågor som visade att de förstod helt och hållet.  Några hjälpte till och många skulle komma tillbaka för att se på nästa experiment.  Det är ju de som ska ta det här i mål. Anders och jag är gamla. Abdisalam, Shafí och Ismail är ganska unga men det är de här mellan 15 och 20 som vi hoppas ska ta det här i mål. De lär sig mycket snabbare än vad vi gör. Då kan vi hjälpa dem genom att sälja gröna obligationer, koldioxid-sänkning och annat som gör fortsatt experimenterande möjligt.

Abdisalam förklarar

Abdisalam förklarar

Sen träffade vi borgmästarens finanschef, som insisterade på att ge oss en beväpnad vakt. Med tanke på vad som händer i Somalia förstår jag det, men det är intressant. Jag har hittills inte hört någon ens höja rösten mot någon annan under tiden här nere….kanske med undantag av killen som ville hindra mig från att bada efter att Abdisalam och jag hade avslutat dagen med fotboll på stranden med ett gäng unga killar.  Den killen ville inte att jag skulle hoppa i direkt efter fotbollen, för då kunde jag få en hjärtattack. Han förstod inte att han förolämpade mig.

Det är underbart att lägga sig helt fysiskt och mentalt utpumpad. Jag har verkligen ingenting kvar.
Huvudet är helt slut. Kroppen är helt slut.

God natt!

Posted in Klimat