Min gode vän Abdisalam och en av hans barndomsvänner åt middag hemma hos Lene och mig. Då berättade jag om en idé som har förföljt mig under många år och som Abdisalam och jag har diskuterat på våra löprundor. Idén har liksom blivit mer och mer högljudd ju allvarligare klimatkrisen blir.
Det borde gå att koka havsvatten och leda ångan upp mot torra områden, där den så småningom svalnar och faller till marken som färskvatten. Då kan torr mark bli grön mark som suger upp koldioxid ur luften. I riktigt varma länder bör den här processen kunna ske utan annan energi än koncentrerat solsken.
Jag visade idén genom att koppla ett par sugrör till vår äggkokare. I äggkokaren hällde jag saltvatten och några minuter senare drack vi destillerat sötvatten.
Det var i våras. Nu är det december och Awad är investeringsminister i Somaliland. Från den lilla flygplatsen i Somalilands huvudstad Hargeisa rullar bilen fram i jogging-fart på gropiga gator där getter lojt samsas med bilar, åsnor och fotgängare till lyxiga Ambassador Hotel.
Här får vi gå igenom den första av väldigt många checkpoints med cement-hinder där beväpnade soldater kollar oss med metall-detektorer.
Där skriver vi in oss och lämnar vårt bagage. Sen hoppar vi in i en annan bil för att åka till Borama, en stad nära gränsen till Ogaden; den del av Etiopien där befolkningen etniskt är somalier och religiöst är muslimer.
Att Somaliland är muslimskt märks fem gånger om dagen; under bönestunderna. Då låter det ”Allah Akbar” osv överallt. Alla kvinnor bär förstås slöja, men i övrigt är det inte ganska likt Mexiko eller Indien, bortsett från att trafiken är väldigt mycket tålmodigare. Det känns tryggt och vänligt. Nästan ingen använder blinkers, men det gör ingenting för de kör ändå sällan i mer än 10 km i timmen. Abdisalam berättar att många kör utan körkort. Det är uppenbarligen inget problem. Så länge alla kör så här sakta och visar så mycket respekt för varandra och för åsnor, getter och hundar så går det förstås bra ändå.
Den enda som aldrig kör sakta är kat-bilen. Deras tuta påminner lite om Hemglass-bilen men farten påminner mer om en ambulans. De sveper förbi alla vägspärrar på ett sätt som inte ens brandkåren får. Högst upp på flaket sitter en kille vars jobb det är att kasta ett paket varje gång de sveper förbi en spärr. Anders och jag tittar storögt på. Abdisalam tittar på oss och skrattar. Han förstår att vi inte förstår. Abdisalam växte upp här. Anders är en it-kille från Umeå och jag är från Stockholm. Vi är milt chockade.
Kortast förväntad livslängd i landet måste killarna på flaket ha. Den farten på den vägen. Det räcker nog att chauffören gör en enda oväntad rörelse för att undvika ett av de många hålen i vägen. Flak-killen får räkna sig som lyckligt lottad om han vaknar på sjukhus.
I Borama hade vi lovat att jag skulle prata om karriärval på en konferens för unga ambitiösa universitetsstudenter. Flera regeringsmedlemmar hade varit där på morgonen. Jag hade kvällspasset.
Det handlar förstås om ”the charisma of the foreigner”. Ju mer exotisk man är, desto mer intresserade är folk av att lyssna. Jag hade ungefär samma roll som indianhövdingarna på svenska HR-konferenser. Om jag säger något vettigt så är det en ren bonus.
Jag skulle ändå ha tackat nej om inte Abdisalam hade förklarat att utbildningen som levereras generellt är alldeles för teoretisk. De utexaminerade studenterna kommer dåligt förberedda för den typ av utmaningar som Somalilands arbetsliv erbjuder. De får litteraturvetare men lider brist på rörmokare. Så jag pratade om att rörmokare räddar liv, genom att barn slipper få kolera. Det är ju rörmokare, elektriker och asfaltläggare som behövs.
Självklart kunde jag inte undvika att dra min gamla vals om att inte sälja samma sak som alla andra.
”När alla andra säljer apelsiner, sälj bananer”. Det är sant i alla fattiga länder.
Samma kläder som i ståndet 15 meter bort
I klädstånden är det precis samma sortiment av falska adidas-jackor, tyger och skor som i klädståndet femton meter bort. Då är det väldigt lätt för kunden att pressa priset och det är svårt för någon av säljarna att tjäna pengar.
I Boroma är det knökfullt av små trehjuliga tuk-tuk taxis. Då är det lätt att köpa en tuk-tuk och göra som alla de andra, men det gynnar ingen. De femhundra befintliga tuk-tuk-förarna tjänar bara ännu mindre när de får en konkurrent till, och många kunder skulle nog hellre se en flak-moppe med plats för många varor än ännu en tuk-tuk med plats för två vuxna men väldigt lite pack-utrymme.
Kontrasten är maximal mot Tysklands berömda ”Mittelstand”; tiotusen företag som vart och ett är världsklass eller rentav världsledande i någon snäv nisch som stearinljus för kyrkor eller jättestora klockor.
En kul sak är att publiken till övervägande del var kvinnlig. Kvinnliga karriärister stämmer inte så väl överens med min fördom om det muslimska Afrika, men den fördomen ändrar jag gärna.
Idag träffade vi generaldirektör Deka Abdi Yusuf som är en nyckelperson för oss och alla andra som vill driva någon sorts företag eller projekt här. Hon imponerade verkligen, precis som en generaldirektör ska.
Generaldirektören för investeringsmyndigheten
På vägen hem från Borama fick vi skjuts med ordföranden i Somalilands valberedning. Det var helt fantastiskt roligt.
Han är kul, kunnig och väldigt snabb i huvudet. Runt 50 år tänkte jag, men så började han berätta om vilka skolor han gick i på 60-talet. Till slut frågade vi. Han var över 70 år!
Då har han förstås en idrottsbakgrund. Han hade också varit coach för friidrotts-landslaget och han hade varit BBC-korrespondent i 21 år.
Somaliland har väl fungerande val där tre partier konkurrerar om makten. Kanske bäst av allt: Somaliland har avgående presidenter som accepterar knappa förluster utan anklagelser om valfusk. Det var väldigt spännande att få prata demokrati med honom i två timmar. Glädjande nog är det biometriska systemet som gör valen så rättssäkra delvis svenskt. Han hade köpt det i ”Fackscha” sa han. Anders och jag såg ut som frågetecken men ”Växjö”, sa Abdisalam.
På vägen mellan Hargeisa och Borama har vi sett mängder av kameler, en flock babianer och en påkörd hyena. Mycket mer spännande än djuren är de små hyddorna mitt ute på stäppen.
– Vilket liv har man där?
– Hur vore det att bo i en sån hydda i en månad?
– Skulle vi klara det?
Imorgon åker vi äntligen till Berbera. Då ska vi först träffa guvernören.
Efter det hoppas vi kunna sätta spadarna i marken.
Här har du en diskussion om våra två första dagar i Somaliland 