Äntligen har forskning bevisat det de flesta av oss märkte redan i första klass. Lärarens gullegris fick alltid högre betyg än vad resultaten på proven summerade till. Relationen till läraren påverkar betygen. Illona Rinne har visat att barn som söker kontakt med läraren får högre betyg.
Att alla utom möjligen de av oss som var lärarens gullegris förstod det här för länge sen gör inte forskningen mindre viktig. Frågan är hur skolan klarar att ta rönen till sig. Individuella utvecklingssamtal lär ju bara öka den sociala påverkan. För mindre barn kommer även föräldrarnas sociala kompetens in i spelet om telningens betyg. Utrymme för betygsättning vid sidan om objektivt nådda resultat öppnar dessutom för otillbörlig påverkan vid friskolor där barn till stora bidragsgivare emellanåt fått högre betyg än de förtjänat.
Det sätter också diskussionen om att pojkar ska vara bättre på att ta skriftliga prov i ett nytt ljus. De nationella proven och inträdesprov till universitet ansågs länge gynna pojkar. Om flickors överlägsenhet är mindre på skriftliga prov än i slutbetygen så är det inte nödvändigtvis proven som visar fel. Det är möjligt att de skriftliga proven är rättvisande men att det sociala samspelet med läraren otillbörligt gynnar flickor. Majoriteten av lärarna är ju också kvinnor som har lättare att känna igen sig i flickors kontaktsökande än i pojkars. Samma sak gäller förstås flickorna. De har lättare att känna igen sig i en kvinnlig lärare än vad pojkarna har.
Som lärare vid ett amerikanskt universitet satte jag betyg helt utifrån proven och de skriftliga inlämningsuppgifterna, som jag förstås rättade anonymt. Det gjorde det lättare för mig att ha ett coachande förhållningssätt till mina elever. Mitt mål var ju att alla skulle få A.
Det arbetssättet frigjorde enormt mycket tid till att undervisa och coacha mina studenter. Är den lösningen för enkel?