Ismail tipsade om en förfärlig artikel i en ledande dagstidning: En Svensk gravstensförsäljare har lurat till sig Somalilands samtliga öar!
Under förevändning att upprätta ett reservat har en svensk skojare skaffat sig ensamrätt till de tre öar som Somaliland har. Att kommersiellt fiske måste bort därifrån kan ju vara rimligt, även om planen inte alls är turism, eller bara ett exklusivt boende för sig och sina kompisar, men det blir bättre (eller smaskigare). Killen beskriver sig själv som en Indiana Jones som letar försvunna pyramider i Egypten och är kompis med en annan svensk som driver en skola för handikappade barn här i Somaliland, i Borama; en skola som ingen kan hitta. Han är kompis med presidenten och får utfärda visum till Somaliland från sin villa hemma i Sverige.
Allt enligt Somaliland Chronicle, som också beskriver hur de skapat en förening för att skandinavien ska erkänna Somaliland som nation. Det är vettigt. Jag håller med. En fungerande geografisk enhet med demokrati, lag och ordning ska inte årtionde efter årtionde behöva lyda under en geografisk enhet som saknar allt det där. Men allt ser så sanktionerat och ”riktigt” ut…. Presidentens kompis, som vi kan kalla “Ambassadören” ger intryck av att ha djupa kontakter i den svenska regeringen. Enligt artikeln består det nätverket av en riksdagsman, som journalisten beskriver som ”en uttråkad kille som inte har något emot en gratis semester på ett spännande ställe”.
“Today we had an historic day here in Stockholm, we established Parliament Organization for Somaliland in Swedish Parliament”.
Då har han och riksdagsmannen och någon till startat den där föreningen. “Historic day”.
En egen handelskammare
Jag tror han vill väl, men är för otålig och bara slarvar fram det. ”Diplomat, liksom”. Det tar inte ens slut där. Killen är Somaliands kontakt med EU, typ. Wow!
Varför slita i år för att få fram en riktig Handelskammare mellan EU och Somaliland, när du bara kan göra en bild som du publicerar på en hemsida du ändå redan har.
Det är fascinerande läsning, men är de lurendrejare eller missförstådda filantroper?
Det läskiga är att de här tre liknar oss.
Vi har pratat med investeringsministern, generaldirektören för affärsverket, ordföranden i valberedningen och presidentens sekreterare. Igår kväll satt vi äntligen i en timme med Berberas väldigt respekterade borgmästare. Alla är jättepositiva och ger oss allt det stöd vi behöver, och lite till. Ändå är vår ambition att skapa fyra lite färskvatten per dygn i den anläggning vi ska skapa. Det är ungefär så mycket som jag dricker varje dag här nere. Vi har varit här i nio dagar nu och är inte ens nära en första anläggning.
OK, vi försöker inte bli kompisar med presidenten och vi tänker inte sätta Somalilands sigill på våra brevlådor. Men hur annorlunda är vi egentligen från den svenske Indiana Jones och Ambassadören utanför Växjö?
Jag gissar att den svenska riksdagsmannen skulle hålla med oss om att en vecka på Mallorca är en onödig upprepning av något vi gjort alldeles för ofta; något vi inte växer av. Vi byter gärna hundra såna lyx-veckor mot att gräva gropar och släpa rör i Somaliland. Vi föredrar spaden framför solstolen för här får vi kontakt med folk på ett sätt som Mallorca aldrig kan erbjuda. Här kommer folk fram och tittar på vad vi gör, och frågar. Vi är upptagna för det mesta, men det är ändå en “semester på ett spännande ställe” som journalisten anklagade riksdagsmannen för. Det är en väldigt kul och “spännande semester på ett spännande ställe”
Det är underbart, men tänk om Indiana Jones och Ambassadören också är som vi!
Om journalisten från Somaliland Chronicle ringer så kan jag inte svära på att vi är annorlunda från dem.
Vi saknar visserligen en medlem som beskriver sig själv som Indiana Jones, men hoppet från kvantitativ beteendevetare till att göra avsaltningsanläggningar är lika stort som hoppet från att sälja gravstenar till att konservera natur längs 1/3 av Somalilands kust. Anders är fantastisk på IT, men det är inte heller avsaltning.
Att både vi och de har så goda kontakter med makthavarna i Somaliland beror på att de är väldigt öppna för att vara makthavare. Somaliland har ett sug efter kontakter med utlänningar, utländska företag och utländska politiker som erkända länder inte har. Det gör förstås att Somaliland ibland tecknar dåliga kontrakt med halvskumma typer, speciellt om de är vita européer.
Känslan jag får påminner mig om en gång i min ungdom. Jag åkte tåg och gick mot restaurangvagnen. När jag svängde in i en korridor såg jag en kille komma emot mig. Jag log åt hur töntig han såg ut. Då log han också. Först då märkte jag att det var en spegel jag hade framför mig. Den känslan.
Fast en sak känns bra i det här sammanhanget. Det är våra egna pengar vi satsar, och vår egen svett.
Det var också bra igår, när borgmästaren frågade hur mycket färskvatten vi tror att varje anläggning kan producera.
När jag svarade fyra liter per dygn och anläggning, då var alla runt bordet tydligt besvikna.
Det var svårt att inte ge dem en bättre bedömning; att säga att ”de där resultaten uppnåddes i Europa. Här i Somaliland är det mycket varmare så här kan vi säkert nå det dubbla”. Det tror jag, men jag sa det inte.
OM jag hade gjort det: då hade vi varit på väg att bli som Indiana Jones och Ambassadören.