För några år sen gjorde jag en analys på Netsurveys (nuvarande Brilliant) 360-graders uppföljningar av ett antal tusen chefer som hade gått M-gruppens chefsutbildningar. Det här var innan GDPR, så genom att samköra chefernas namn med en lista på kvinnliga och manliga namn kunde vi dela upp materialet i kvinnliga och manliga chefer.
De kvinnliga cheferna var bättre i allt. Deras medarbetare var nöjdare med dem. Deras kollegor gillade bättre att jobba med dem och deras chefer var nöjdare med dem som rapporterande chefer. De var till och med själva nöjdare med sitt ledarskap.
Männen hade bara högre värde i en enda fråga: “Är det viktigt för dig att vara chef?”.
Där finns troligen förklaringen till att andelen män ökar ju högre upp i företagens hierarkier vi kommer. Karriär är som bergsklättring. Högst upp är det kallt och syrefattigt. Vad är du beredd att genomgå för att komma dit?
Men på Internationella Kvinnodagen är den aktuella frågan: “Är kvinnor bättre chefer?”
Då är svaret troligen NEJ. Kvinnor och män är troligen precis lika bra. Det är bara det att en större andel män har blivit chefer. Därför är kvinnliga chefer generellt bättre.
Om vi skulle välja ut blåögda och brunögda löpare i Stockholm marathon så vore de säkerligen ungefär lika snabba. Ögonfärg har inte med saken att göra. Men om vi skulle välja ut de fem procent snabbaste brunögda och de tio procent snabbaste blåögda. Då vore de brunögda snabbare.
Om tio år hoppas jag därmed att skillnaden i M-gruppens data är borta. Att de manliga och kvinnliga cheferna är precis lika bra. Dit når vi när lika stor andel av männen och kvinnorna har blivit chefer.