Dag 2 i Berbera: Soldater för och mot

Nu har vi blivit med chaufför och beväpnad vakt. Kl åtta står de utanför hotellet och väntar på oss.

Vakten har de karakteristiska röda tänderna. Det är tydligen något i vattnet här som färgar tänderna röda.  Khat ger bara mörka fläckar nära tandköttet. Några ord engelska kan vakten, så pass att jag kunde berätta om att jag också har varit soldat. Det har jag förstås inte, men lumpen kan väl räknas dit, eller? Det känns ju bra att ha något gemensamt. Han har bara varit soldat i tolv år, så något krig har inte han heller varit med om.

En hypotes till varför det gick så dåligt igår eftermiddag var att vatten-behållaren (hink/vattenkannan) skuggade den konkava reflektion som skulle värma den. Den var för stor i förhållande till spegel-ytan.
Därför köpte vi ett sex meter långt järnrör som vi fick hjälp att såga itu, så att vi kunde få in det i minibussen. Bredvid rören låg några gamla plåtar och skräpade. Abdisalam frågade om vi kunde få dem. Det fick vi. De tre 2*3m plåtarna bökade vi också in i minibussen. Allt går med lite god vilja och entusiasm.

Abdisalam hittar plåtarna

Abdisalam hittar plåtarna

Snart stod vi där på stranden och hamrade på de stora plåtarna för att skapa den rätta formen. Plåten skramlade så att de borde kunnat höra oss i Yemen, på andra sidan röda havet. Svårt var det också. Plåten ville inte låta sig böjas i två dimensioner. Den ville gärna bli ett rör, men inte en boll.

Efter en halvtimmes grävande och hamrande hade vi fått till en grop igen. Precis som igår förmiddag kom värmen i gropen så småningom upp i 78 grader.  Det är bra, men vi vill ju gärna komma upp i 100 grader, så att havsvattnet kan koka. Vi borde kunna nå en bra bit över hundra grader, men då krävs det nog exakt passform, bättre spegel och mattsvart rör som tar emot solens strålar.

Sen grävde vi två varianter till. En avlång, som en jättestor hängränna  ungefär, och en som vi fyllde med ungsfolie (som reflekterar sol väldigt bra och är lättare att jobba med än stålplåtarna. Båda nådde 40-45 grader.  Att få till den exakta brännpunkten är lättare sagt än gjort, speciellt när vi står och bankar på plåt. Ändå känns det här som ett steg närmare målet.

Röret vi köpte målade vi svart och fyllde med vatten.  Vattnet förångades tyvärr inte, men när vi skulle hälla ut vattnet så brände sig Anders och Abdisalam på händerna. Det är ett gott tecken. Imorgon kan vi försöka få in en termometer i röret.

IMG_20200102_202023På kvällen gick Anders och jag en sväng i stan. Vakten hade åkt hem och det var skönt att få släntra igenom gränderna själva. Tyvärr mötte vi tre soldater som inte riktigt gillade att vi gick där. Jag hade just tagit den här bilden när de stannade och började försöka förhöra mig på somaliska. Det pågick rätt länge. De verkade rätt nervösa. De hojtade i telefon och försökte ställa frågor till mig. Jag stod där och rörde mig så lite som möjligt för att de inte skulle bli ännu mer nervösa. Jag pekade på örat och och telefon och sen på den ledande vakten och sa “Somali” för att han skulle förstå att jag kunde förmedla kontakt till någon som kunde förklara vilket jättestort misstag han gjorde. Sen sa jag “Dana Hotel” för att de skulle gå dit med mig. Det funkade inte heller, men till slut tröttnade de helt enkelt och vinkade att jag kunde gå. Kanske borde vi inte ha skickat hem vår vakt, men jag har svårt att se Berbera utvecklas till ett turistmecka om varje familj måste ha en beväpnad vakt.

Idag hade vi vår andra diskussion om “vad gör vi om vi inte lyckas?” Vi har alla varit införstådda med att hela projektet är ett präktigt långskott. Om det vore så här enkelt att avsalta havsvatten så borde någon ha gjort det för länge sen. Det är ingen katastrof för någon av oss om det går åt pipan, men det nya är att vi har sett så många möjligheter att göra nytta här. Möjligheter som inte finns hemma i välordnade Sverige.

Ismail Meecaad har jag inte presenterat. Han är en entreprenör i Hargeisa som många i Järva känner igen. När han läste sin Masters i London så åkte han till Järva på helgerna för att hålla kurser för SomaliSvenska föräldrar.  Han höll upp till sex kurser varje helg under flera månader och var mycket uppskattad. När han flyttade tillbaka till Somaliland så startade han Boroma Youth Organization för att fortsätta hjälpa folk. Han är en toppen-person helt enkelt. Dessutom skittrevlig.  Idag fick Ismail välja restaurang för middagen. Det blev helt fantastiskt, och kostade ungefär 130 kr för fyra personer. Tyvärr måste Ismail åka tillbaka till sin familj och sitt företag imorgon, som ändå är en helledig dag. Fredagen är ju för muslimer vad söndagen är för kristna och lördagen är för judar. Nu är det 1400 år sen någon flyttade på den heliga vilodagen, men jag fick för mig att det var lördag idag. Imorgon är ju allt stängt. Lediga lördagar och söndagar är förstås bara en vanesak. Det kunde lika gärna ha varit onsdagar.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

SeaSteam Dagbok, första dagen i Berbera

Plötsligt stod världens sötaste lilla tvååring mitt på vägen och tittade på oss, där vi kom susande i en fullpackad Land Rover.  Vår beväpnade vakt hoppade ut och lyfte flickan till sin mamma som stod tio meter från vägen och höll på med något helt annat. Det var en av de gulligaste bilder jag har sett, men också så otroligt sårbart. Hon stod där mitt på vägen och tittade på oss.

Det var i en liten by mellan Hargeisa och Berbera, där vi ska göra våra experiment. Berbera är känt som Somalilands mest välskötta stad.  Det syns direkt. Gator och hus är i mycket bättre skick här.  Här kommer det hända saker, eftersom det är en hamstad som Etiopien kommer börja använda som sin hamn ut mot Europa, men det är varmt nu; den kallaste månaden på året.

Igår kväll träffade vi borgmästarens sekreterare, som ansvarar för internationella kontakter. Idag träffade vi hans finanschef. Vi träffar fler och viktigare beslutsfattare än vad våra små blygsamma experiment motiverar. Det kan bero på att vita människor ofta betyder bidrag, men vi förklarar hela tiden att vi inte har några såna pengar med oss.

Jag föredrar att tolka alla trevliga kontakter som att de menar det de säger: att det vi gör är intressant. Speciellt gillar de vårt fokus på att experimentera med low tech, lokala material och att involvera lokala ungdomar.

I morse handlade vi spade, ståltråd, en hink och lite andra saker vi skulle behöva. Sen åkte vi till en verkstad för att beställa speglar, sen tog vi en skruttig taxi till stranden.

Vid nio-tiden började vi gräva gropen för experiment 2. Experiment 1 körde Abdisalam, Ismail och Shafií i somras. Det gick sådär.
I morse grävde vi en snygg grop som vi fyllde med vanliga ungsfolie. Sen hängde vi ner en vanlig kött-termometer i den, där det borde vara som varmast. Jag hoppades på 70 grader men termometern kom bara upp i 32 grader.  Vi flyttade den runt i gropen, och fick upp den till 35 grader, men inte mer. Vilket fiasko!

Abdisalam och Ismail tog en kaffe på ett strandcafé. Shafi’i och jag hoppade i havet.  Där låg vi och kände på misslyckandet, tills vi kom på att värmen nog måste fastna på något. Den tunna pinnen på stek-termometern fångar nog inte upp värmestrålningen.  Jag stoppade ner handen i gropen och kände att det var mycket varmare där, precis som det borde. Då gick jag till en papperskorg och fiskade upp en gammal engångs kaffekopp. Den rev jag sönder och lindade den bruna kartongen runt stektermometern.  Termometern började nästan genast röra sig, men fort gick det inte. Efter en halvtimme hade den kommit till 78 grader. Då var vi nöjda. Experiment 2 var lyckat.

78 grader i solen

78 grader i solen

Nu tog vi lunch och Abdisalam åkte till staden för att prata med en kille som kunde jobba i plåt. Han gjorde några “hängrännor” åt oss. Det finns nämligen vare sig hängrännor eller stuprännor på husen här nere. Det regnar väl så sällan, och när det väl regnar så öser det ner. Då räcker hängrännorna ändå inte till.  Dessutom gjorde han en konstruktion som ser ut som en vattenkanna av en hink. Allt det här gjorde han med extremt enkla verktyg.

Hinken målade vi svart, för att den skulle fånga in så mycket solstrålning som möjligt. Sen fyllde vi den med havsvatten och satte den i en mycket större grop som vi hade grävt och fyllt med ungsfolie. Från pipen på “vattenkannan” satte vi en upp-och-ner-vänd hängränna (som alltså inte var någon hängränna). Nu började experiment nr 3. Det gick käpprätt och h-e. Inget vatten kokade och ingen ånga kom upp ur vare sig pip eller hängränna.

När jag satte dit stek-termometern så kom den inte upp i mer än de där irriterande 35 graderna, igen.  Efter mycket diskuterande kom vi fram till att vi hade slarvat när vi grävde grop nr 2. Vinkeln var helt enkelt fel, så solstrålarna riktades inte in mot den svarta hinken/vattenkannan.

Dagens bästa var att det kom ungefär 80 nyfikna ungdomar under dagen som frågade vad vi höll på med och som lyssnade på våra långa förklaringar och ställde frågor som visade att de förstod helt och hållet.  Några hjälpte till och många skulle komma tillbaka för att se på nästa experiment.  Det är ju de som ska ta det här i mål. Anders och jag är gamla. Abdisalam, Shafí och Ismail är ganska unga men det är de här mellan 15 och 20 som vi hoppas ska ta det här i mål. De lär sig mycket snabbare än vad vi gör. Då kan vi hjälpa dem genom att sälja gröna obligationer, koldioxid-sänkning och annat som gör fortsatt experimenterande möjligt.

Abdisalam förklarar

Abdisalam förklarar

Sen träffade vi borgmästarens finanschef, som insisterade på att ge oss en beväpnad vakt. Med tanke på vad som händer i Somalia förstår jag det, men det är intressant. Jag har hittills inte hört någon ens höja rösten mot någon annan under tiden här nere….kanske med undantag av killen som ville hindra mig från att bada efter att Abdisalam och jag hade avslutat dagen med fotboll på stranden med ett gäng unga killar.  Den killen ville inte att jag skulle hoppa i direkt efter fotbollen, för då kunde jag få en hjärtattack. Han förstod inte att han förolämpade mig.

Det är underbart att lägga sig helt fysiskt och mentalt utpumpad. Jag har verkligen ingenting kvar.
Huvudet är helt slut. Kroppen är helt slut.

God natt!

Posted in Klimat

Sea Steam: Dagbok från Somaliland. Kapitel ett

Min gode vän Abdisalam och en av hans barndomsvänner åt middag hemma hos Lene och mig. Då berättade jag om en idé som har förföljt mig under många år och som Abdisalam och jag har diskuterat på våra löprundor.  Idén har liksom blivit mer och mer högljudd ju allvarligare klimatkrisen blir.

Det borde gå att koka havsvatten och leda ångan upp mot torra områden, där den så småningom svalnar och faller till marken som färskvatten. Då kan torr mark bli grön mark som suger upp koldioxid ur luften. I riktigt varma länder bör den här processen kunna ske utan annan energi än koncentrerat solsken.

Jag visade idén genom att koppla ett par sugrör till vår äggkokare. I äggkokaren hällde jag saltvatten och några minuter senare drack vi destillerat sötvatten.

SeaSteam

 

Det var i våras. Nu är det december och Awad är investeringsminister i Somaliland.  Från den lilla flygplatsen i Somalilands huvudstad Hargeisa rullar bilen fram i jogging-fart på gropiga gator där getter lojt samsas med bilar, åsnor och fotgängare till lyxiga Ambassador Hotel.

Väldigt långt ifrån Sverige

Här får vi gå igenom den första av väldigt många checkpoints med cement-hinder där beväpnade soldater kollar oss med metall-detektorer.
Där skriver vi in oss och lämnar vårt bagage. Sen hoppar vi in i en annan bil för att åka till Borama, en stad nära gränsen till Ogaden; den del av Etiopien där befolkningen etniskt är somalier och religiöst är muslimer.

SeaSteamTrion
Att Somaliland är muslimskt märks fem gånger om dagen; under bönestunderna. Då låter det ”Allah Akbar” osv överallt. Alla kvinnor bär förstås slöja, men i övrigt är det inte ganska likt Mexiko eller Indien, bortsett från att trafiken är väldigt mycket tålmodigare. Det känns tryggt och vänligt. Nästan ingen använder blinkers, men det gör ingenting för de kör ändå sällan i mer än 10 km i timmen. Abdisalam berättar att många kör utan körkort. Det är uppenbarligen inget problem. Så länge alla kör så här sakta och visar så mycket respekt för varandra och för åsnor, getter och hundar så går det förstås bra ändå.

Den enda som aldrig kör sakta är kat-bilen. Deras tuta påminner lite om Hemglass-bilen men farten påminner mer om en ambulans. De sveper förbi alla vägspärrar på ett sätt som inte ens brandkåren får. Högst upp på flaket sitter en kille vars jobb det är att kasta ett paket varje gång de sveper förbi en spärr. Anders och jag tittar storögt på. Abdisalam tittar på oss och skrattar. Han förstår att vi inte förstår. Abdisalam växte upp här. Anders är en it-kille från Umeå och jag är från Stockholm. Vi är milt chockade.

Kortast förväntad livslängd i landet måste killarna på flaket ha. Den farten på den vägen. Det räcker nog att chauffören gör en enda oväntad rörelse för att undvika ett av de många hålen i vägen. Flak-killen får räkna sig som lyckligt lottad om han vaknar på sjukhus.
I Borama hade vi lovat att jag skulle prata om karriärval på en konferens för unga ambitiösa universitetsstudenter. Flera regeringsmedlemmar hade varit där på morgonen. Jag hade kvällspasset.

IMG_20191228_155958
Det handlar förstås om ”the charisma of the foreigner”. Ju mer exotisk man är, desto mer intresserade är folk av att lyssna. Jag hade ungefär samma roll som indianhövdingarna på svenska HR-konferenser. Om jag säger något vettigt så är det en ren bonus.

Jag skulle ändå ha tackat nej om inte Abdisalam hade förklarat att utbildningen som levereras generellt är alldeles för teoretisk. De utexaminerade studenterna kommer dåligt förberedda för den typ av utmaningar som Somalilands arbetsliv erbjuder. De får litteraturvetare men lider brist på rörmokare. Så jag pratade om att rörmokare räddar liv, genom att barn slipper få kolera. Det är ju rörmokare, elektriker och asfaltläggare som behövs.
Självklart kunde jag inte undvika att dra min gamla vals om att inte sälja samma sak som alla andra.
”När alla andra säljer apelsiner, sälj bananer”.    Det är sant i alla fattiga länder.

Samma kläder som i ståndet 15 meter bort

Samma kläder som i ståndet 15 meter bort

I klädstånden är det precis samma sortiment av falska adidas-jackor, tyger och skor som i klädståndet femton meter bort. Då är det väldigt lätt för kunden att pressa priset och det är svårt för någon av säljarna att tjäna pengar.

I Boroma är det knökfullt av små trehjuliga tuk-tuk taxis. Då är det lätt att köpa en tuk-tuk och göra som alla de andra, men det gynnar ingen. De femhundra befintliga tuk-tuk-förarna tjänar bara ännu mindre när de får en konkurrent till, och många kunder skulle nog hellre se en flak-moppe med plats för många varor än ännu en tuk-tuk med plats för två vuxna men väldigt lite pack-utrymme.

Kontrasten är maximal mot Tysklands berömda ”Mittelstand”; tiotusen företag som vart och ett är världsklass eller rentav världsledande i någon snäv nisch som stearinljus för kyrkor eller jättestora klockor.

Övervägande kvinnliga karriäristerEn kul sak är att publiken till övervägande del var kvinnlig. Kvinnliga karriärister stämmer inte så väl överens med min fördom om det muslimska Afrika, men den fördomen ändrar jag gärna.

Idag träffade vi generaldirektör Deka Abdi Yusuf som är en nyckelperson för oss och alla andra som vill driva någon sorts företag eller projekt här. Hon imponerade verkligen, precis som en generaldirektör ska.

Generaldirektören för investeringsmyndigheten

Generaldirektören för investeringsmyndigheten

 

På vägen hem från Borama fick vi skjuts med ordföranden i Somalilands valberedning. Det var helt fantastiskt roligt.

Han är kul, kunnig och väldigt snabb i huvudet. Runt 50 år tänkte jag, men så började han berätta om vilka skolor han gick i på 60-talet. Till slut frågade vi. Han var över 70 år!

Då har han förstås en idrottsbakgrund. Han hade också varit coach för friidrotts-landslaget och han hade varit BBC-korrespondent i 21 år.

Somaliland har väl fungerande val där tre partier konkurrerar om makten. Kanske bäst av allt: Somaliland har avgående presidenter som accepterar knappa förluster utan anklagelser om valfusk. Det var väldigt spännande att få prata demokrati med honom i två timmar. Glädjande nog är det biometriska systemet som gör valen så rättssäkra delvis svenskt. Han hade köpt det i ”Fackscha” sa han. Anders och jag såg ut som frågetecken men ”Växjö”, sa Abdisalam.
På vägen mellan Hargeisa och Borama har vi sett mängder av kameler, en flock babianer och en påkörd hyena. Mycket mer spännande än djuren är de små hyddorna mitt ute på stäppen.
- Vilket liv har man där?
- Hur vore det att bo i en sån hydda i en månad?
-  Skulle vi klara det?

Imorgon åker vi äntligen till Berbera. Då ska vi först träffa guvernören.

Efter det hoppas vi kunna sätta spadarna i marken.

Här har du en diskussion om våra två första dagar i Somaliland IMG_20191230_212945

Posted in Klimat

Lågaffektivt bemötande är en verktygslåda utan hammare

Jag trodde aldrig jag skulle använda min gamla avhandling från University of Wisconsin. Där hade jag fel. De senaste åren har jag haft mycket användning av den.

Avhandlingen är en drygt 200 sidor lång genomgång av hypotesen att ledarskap ska anpassas till vilken uppfostran jag har haft. Det är faktoranalyser, Analysis of Variance, regressioner osv men det börjar med en liten observation från Lewins klassiska observationer i ett scout-läger för närmare 100 ¨år sen. Tre scout-ledare fick inta olika roller när barnen skulle sätta ihop ett modellflygplan.

  • Ledare 1 var auktoritär: Han gav varje barn en roll och kollade att var och en utförde sitt jobb.
  • Ledare 2 var demokratisk: Han lät barnen välja vilken roll de ville ha.
  • Ledare 3 var ”laissez faire”: Han satte sig på en pall och sa till barnen att fråga honom om de hade några frågor.

Den auktoritära ledarens grupp var klara först. De gick in i tältet och satte sig där i väntan på nya instruktioner.

Den demokratiske ledarens grupp var klara strax efter. De sprang ut och lekte med planet. Det var ju ”deras” plan.

Laissez-faire-ledarens barn blev aldrig klara med sitt plan.

Slutsats: Demokratiskt ledarskap är bäst. En bra ledare lyssnar på sina medarbetare.

…men i den demokratiske ledarens grupp fanns en liten kille som var djupt frustrerad. Han tyckte det var mesigt av ledaren att fråga om vad barnen ville göra. Den killen var son till en general och anses ha fått en auktoritär uppfostran (kom ihåg att det här var för närmare hundra år sen).

Så min hypotes var att de som är uppfostrade auktoritärt får en ”auktoritär personlighet” och trivs bäst med auktoritära chefer.  Det kontrasterar mot hur jag tilläts argumentera för glass till middag. Det avgörande var hur väl jag kunde förklara varför vi ska ha glass till middag, inte vem som har vilken åsikt. Jag lärde mig ganska tidigt att det var bristen på näring i glassen som gjorde det omöjligt att slippa varmrätten, och att det var argumenten som avgjorde. Det är en egalitär uppfostran.

  Demokratiskt ledarskap Auktoritärt ledarskap
Demokratisk uppfostran Hypotes:
Motiverad medarbetare
Hypotes:
Frustrerad medarbetare
Auktoritär uppfostran Hypotes:
Frustrerad medarbetare
Hypotes:
Motiverad medarbetare

 

Alla mina studenter fick svara på Adorno’s klassiska enkät ”The California F-scale” där ”F” står för ”Fascistoida tendenser”. De flesta hade ett jobb vid sidan om universitetet. De fick svara på ett antal frågor om relationen till sin chef och chefen fick svara på ett antal frågor om sin relation till medarbetaren. Slutsatsen blev ungefär som hypotesen, men något svagare.

De mer auktoritärt lagda av mina studenter blev inte frustrerade av auktoritärt ledarskap, medan de som var mer egalitärt lagda tokhatade auktoritärt ledarskap.
De mer egalitärt lagda älskade demokratiskt ledarskap, där chefen frågar dem innan chefen tar beslut,  medan de mer auktoritärt lagda inte visade någon uppskattning för en demokratisk chef.

Det här var en dammsamlare i bokhyllan i 30 år, men på senare tid har jag omvärderat slutsatserna. Jag har nämligen lagt en stor del av min tid på att använda löpning som språngbräda för unga i Järva. Som en del av det arbetet har jag varit på alla de större skolorna i Järva, och de flesta av de mindre.

En observation är att de skolor jag från början tyckte minst om fungerar väldigt bra. Jag tror nämligen inte på homogenitet. Religiösa skolor och skolor som riktar sig till en etnisk grupp bidrar oundvikligen till segregationen som drar isär Sverige. Men…de fungerar!

Jag upplever också att lärarna på de här skolorna inte drar sig för att peka med hela handen.  Disciplinen är markant.

Den skola som jag upplever fungerar sämst i Järva är den kommunala grundskola som konsekvent tillämpar lågaffektivt bemötande. Personalen är bland de trevligaste jag har mött, men att hålla en presentation här är en utmaning som går utöver det mesta. Ungdomarna slutar inte prata för att de vuxna ber dem. De bara fortsätter, och går rakt över den yta där jag och den andre tränaren står och försöker förklara för dem att de kan få bättre betyg i skolan genom att träna. Respekten för vuxna verkar helt enkelt saknas, särskilt på högstadiet. Här får 58 procent av pojkarna godkänt betyg i nian, så att de kan gå vidare till gymnasiet, jämfört med över 90 procent i de flesta skolor i stan. Det betyder att fyra av tio pojkar härifrån är lättrekryterade till kriminalitet.

Apropå den berömda historien om studenten i soffan. Han som blockerade vägen till klassrummen för alla studenter och som blev bortburen av en lärare, så har jag som tränare tagit mig friheter som lärare bara kan drömma om. Det är säkert hundra gånger som jag har förklarat att “jag är inte lärare” efter att någon kille har hotat med att anmäla mig. Det är en stor frihet.

Tioåringen som svingade en skidstav omkring sig och attackerade flickorna i klassen var bara ett exempel. Skolpersonalen stod bredvid och försökte prata lugnande. Jag brottade ner killen och förklarade sen för honom att så får han aldrig, ALDRIG göra. När jag släppte upp honom boxade han mig i magen. Jag lät honom slå och slå. Personalen bad om ursäkt och förklarade att pojken hade en diagnos. Många av löparna i Rinkeby Run har diagnoser av olika slag, jag verkar attrahera unga med svårigheter,  men det får förstås inte leda till att flickor utsätts för fara. Den killen fick jag tyvärr aldrig en chans att prata med i lugn och ro, men det brukar jag alltid se till att göra efter en tillrättavisning.

Min son refererar gärna till en bussfärd hem från klätterverket i Västberga för två år sen. Jag körde tio killar i 12-13 års åldern tillbaka till Rinkeby Multi Sports Camp. Det var ett fasligt liv i bussen och jag hade ropat till dem att de måste sluta. Nu kom en mandarin flygande förbi mig och sen ett bananskal. Då svängde jag av från E18 och ut på en liten väg mellan Solna och Stocksund. Där stannade jag bussen och slet ut alla pojkarna (inklusive min son). Jag skällde ut dem med full volym och sa att nu fick de gå till Rinkeby.  När de hade gått 100m frågade jag om de trodde att de kunde sköta sig. Det trodde de.  I bussen hem pratade vi om det som hänt. Efter det var det inte något problem längre.  Resten av Rinkeby Multi Sports Camp var de med och prövade alla sporter.

De killarna möter jag varje vecka i Rinkeby Centrum. De hälsar alltid. De är verkligt trevliga, men när de står i ett gäng så ser jag att många vuxna går i en cirkel runt dem. Det märker rimligen de också, och det är klart att det ger dem en maktkänsla.

Om du har vuxit upp i ett hem där VEM som pratar är viktigare än VAD den säger, då kan du tycka att lärarna i den svenska skolan är en samling mesproppar. Som generalens son i Lewins klassiska studie.

Jag ser ledarskap som en verktygslåda. Där finns skruvmejsel, skiftnyckel, hammare och en massa andra verktyg. En bra snickare kommer inte till jobbet med bara ett verktyg i lådan. På samma sätt är alla ledarskapsmodeller som tar bort verktyg ur lådan begränsande. Lågaffektivt bemötande kan fungera bra i Stockholms många friskolor som vänder sig till motiverade elever med höga betyg. Även i Järva tror jag det är en strålande metod att börja med vid en konflikt. Men om det inte fungerar så behöver läraren vara fri att ta till andra verktyg.

 

 

Tagged with:
Posted in Uncategorized

Greta, ICC och USAs religiösa höger

Anonymous_artist_-_Lot_and_his_daughters_-_Louvre_RF_1185_-_001

”Tror du att människan kommer från aporna?
Det är lika troligt som att en tornado sveper igenom ett skrotupplag och lämnar en Boeing 747 efter sig!”

Den liknelsen har jag inte hört en, eller två gånger. Under sex år i USA fick jag höra den många hundra gånger, när jag diskuterade religion med konservativa protestanter.

Jag talade om Darwin och vetenskapen och de tog sin utgångspunkt i Bibelns skapelseberättelse. De var inte okunniga. De kände till Darwins fynd om finkar på olika öar i Galapagos, men de höll fast vid det som stod i bibeln som en dålig simmare klänger sig fast vid en boj i vågig sjö.

USA:s konservativa protestanter vande sig för länge sen vid att se den samlade vetenskapen som en motståndare. Därför är det inte så konstigt att samma människor gör det idag, när Greta Thunberg ropar att de ska lyssna på vetenskapen som säger att de måste ändra sina vanor.

Culture_Map_2017_conclusive

Vi svenskar och vi nordbor är i ett större perspektiv rätt unika. Vi bryr oss mest om vetenskapen av alla människor i hela världen, och minst om religion och traditioner. Därför är det inte så konstigt att klimatrörelsens ledande apostel kommer härifrån.

Som svensk gillar jag förstås Greta och ICC, men det är möjligt att USA:s religiösa höger skulle svara upp bättre på bilder av syndafloden. Att bibelns beskrivning av Sodom och Gomorra inte är två städer där alla har sex med alla utan en värld som ägnar sig åt de sju dödssynderna (framför allt frosseri) på ett sätt som gör syndafloden oundviklig.
Jag vill gärna se Greta som en bibelns Abraham, som argumenterar för att rädda livet på de goda människorna i Sodom och Gomorra.
Fast i bibeln gick ju det sådär.

Anonymous_artist_-_Lot_and_his_daughters_-_Louvre_RF_1185_-_001

Posted in Kommunikation, Politik

Vad är din IKAGAI?

Tiden i hängmattan är över.

Kanske läste du artikeln i DN om fyra frågor att ställa sig själv och kanske har du kanske funderat över vad din IKAGAI (det lilla blå området där alla fyra cirklarna nedan möts) är.

IKAGAI

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett enkelt sätt att räkna är att låta varje cirkel ha en procentsats. Sen multiplicerar du de fyra siffrorna med varandra.

De senaste 30 åren har jag varit tränare i löpning, vid sidan av mitt jobb som beteendevetenskaplig analytiker. Det har för det mesta varit en helt obetalt, men väldigt rolig hobby som har gett mig enormt mycket kärlek.

Om jag skulle vilja satsa på löpning som heltidsarbete så skulle min IKAGAI kunna se ut så här:

Vad vill jag? Vad kan jag? Vad behövs? Kan jag leva på det?
80 80 50 20

 

80*80*50*20 (dividerat med 10 000) = betyder att jag är 64% hemma.

…men då har jag inte räknat med tiden!

Vad vill jag?
Att träna folk i löpning är helt underbart. Samtidigt är arbetstiden nästan oundvikligen frukost, lunch och middag. Det är då folk med heltidsjobb eller heltidsstudier har tid att springa. Det går ut över familjen, och jag får nästan aldrig någon tid till den där härligt meditativa löprundan helt själv.

Vad kan jag 
Jag har alltid sprungit tillsammans med mina adepter. Det är lika naturligt som att en Imam går i Moskén och en präst går i kyrkan, men jag blir ohjälpligt 30-40 sekunder långsammare på milen för varje år som går. Det betyder att jag inte kan hänga med en del av de motionärer som skulle betala. Att försörja sig som löptränare betyder också tre-fyra pass om dagen. Det klarar min gamla kropp allt sämre för varje år som går.

När mina adepter vann SM och tog medaljer i VM var mitt varumärke som tränare förstås bättre än nu när jag har lagt min energi på att få ungdomar i Järva på att springa.

Vad behöver världen?
Övervikt, stress, högt blodtryck och depression ökar. Medicinen löpning är det allt fler som behöver.

Vad är någon beredd att betala för?
Allt fler är beredda att betala för en kompetent löptränare. Det är bra, men allt färre av dagens motionärer springer Lidingöloppet eller Stockholm Marathon för tionde gången. Allt fler tänker ”bucket list” och checkar av Stockholm Marathon och sen söker efter nästa utmaning, som kanske då blir en kanot-maraton eller ett MTB cykellopp.  Där har jag ingen kompetens att bidra med. Det betyder att varje kund bara är kund i en tioveckors period, och sen aldrig mer.

Dessutom peakade löparboomen för några år sen. Allt färre deltagare i de stora loppen innebär att det rimligen kommer bli färre som vill betala en tränare med aldrig så många många mästare bland sina före detta adepter.

IKAGAI tidsserie

 

 

 

 

 

 

 

 

Löp-tränare Vad vill jag? Vad kan jag? Vad behövs? Kan jag leva på det? Min IKAGAI som löptränare
2000

90

85

40

10

31

2010

90

95

45

15

58

2020

80

80

50

20

64

2030

80

50

55

15

33

 

Nej, löptränare är ingenting jag kan göra på heltid. 64% går kanske att leva på men på längre tid ser det sämre ut.
Det får fortsätta vara något jag gör ibland före jobbet, på lunchen eller efter arbetstid.

Hur ser din IKAGAI ut?

Tagged with:
Posted in Analys, Träning

Vi räknar historik helt fel

Kalle och Olle går ut handelshögskolan. Båda blir fondförvaltare.

Kalle tar hand om en fond med hundra miljoner kronor. Ett år senare är fonden värd 50 miljoner kronor.

Olle tar hand om en fond med tio miljoner kronor. Ett år senare är även hans fond värd 50 miljoner kronor.

Vem har gjort ett bra jobb som fondförvaltare?

- Ganska uppenbart, eller hur?

bryr vi oss bara om resultatet?

bryr vi oss bara om resultatet?

Nu tänker vi att Kalle och Olle istället blir chefer.

Kalle blir chef över en arbetsgrupp där alla fullständigt längtar till jobbet. Hans grupp har maximalt resultat, 100, i företagets motivations-index.
Efter ett år med Kalle som chef har gruppen motivation fallit till 50.

Olle blir chef över en arbetsgrupp som hatar sitt jobb. Hans grupp har 0 i samma index. Efter ett år med Olle som chef hatar de inte längre sina jobb. Nu har gruppens motivation stigit till 50.

Vem har gjort ett bra jobb som chef?

- På det sätt som medarbetarundersökningar generellt fungerar anses båda ha gjort ett lika bra jobb.

Om Kalle verkligen vill framstå som en bättre chef än Olle så rekryterar han företagets mest motiverade medarbetare till sin grupp. Då sjunker företagets totala motivation, men Kalle ser bra ut.

Det här går att lösa. Interactive Survey gjorde det i flera år, men kunderna hade svårt att ta det till sig.

Det svåra var att en arbetsgrupps historiska resultat kunde förändras över tiden.

Det är som att vi bara tänker “balansräkning” när vi talar om motivation eller engagemang, aldrig resultaträkning.

Posted in Aktievärdering, Analys

Är kvinnor bättre chefer?

För några år sen gjorde jag en analys på Netsurveys (nuvarande Brilliant) 360-graders uppföljningar av ett antal tusen chefer som hade gått M-gruppens chefsutbildningar. Det här var innan GDPR, så genom att samköra chefernas namn med en lista på kvinnliga och manliga namn kunde vi dela upp materialet i kvinnliga och manliga chefer.

De kvinnliga cheferna var bättre i allt. Deras medarbetare var nöjdare med dem. Deras kollegor gillade bättre att jobba med dem och deras chefer var nöjdare med dem som rapporterande chefer. De var till och med själva nöjdare med sitt ledarskap.

 

Männen hade bara högre värde i en enda fråga: “Är det viktigt för dig att vara chef?”.

Där finns troligen förklaringen till att andelen män ökar ju högre upp i företagens hierarkier vi kommer. Karriär är som bergsklättring. Högst upp är det kallt och syrefattigt. Vad är du beredd att genomgå för att komma dit?

Men på Internationella Kvinnodagen är den aktuella frågan: “Är kvinnor bättre chefer?”

Då är svaret troligen NEJ. Kvinnor och män är troligen precis lika bra. Det är bara det att en större andel män har blivit chefer. Därför är kvinnliga chefer generellt bättre.

Om vi skulle välja ut blåögda och brunögda löpare i Stockholm marathon så vore de säkerligen ungefär lika snabba. Ögonfärg har inte med saken att göra. Men om vi skulle välja ut de fem procent snabbaste brunögda och de tio procent snabbaste blåögda. Då vore de brunögda snabbare.

Om tio år hoppas jag därmed att skillnaden i M-gruppens data är borta. Att de manliga och kvinnliga cheferna är precis lika bra. Dit når vi när lika stor andel av männen och kvinnorna har blivit chefer.

Tagged with: ,
Posted in Homogenitet

Är engagemang en fast tillgång?

Claes Formells fond investerar i företag med nöjda kunder. Det är ingen dum idé.

Hans fond slår sitt börsindex (S&P500) varje år.

Claes Fornell Nöjda Kunder vs resten 2000-2014

Den som investerar i Amerikanska företag med nöjda kunder skulle ha femdubblat sitt kapital från 2004 till 2014, jämfört med 31% för S&P 500.

Eftersom Claes Fornells analytiker har tillgång till kundnöjdhets-data via ACSI (American Customer Satisfaction Index) så sitter de på information som alla analytiker borde kräva tillgång till. De borde ha insett vid det här laget att det inte håller att analysera “dödskors” och PE-tal när någon annan sitter på kundnöjdhet. Men så länge inte deras kunder förstår det så fungerar det.

Ändå finns det en fundamental skillnad mellan Claes Fornell och mig, och då talar jag inte om hans fantastiska meritlista.  En skillnad som är större än att han tittar på kunder och jag tittar på anställda.

fast läge eller förändring

Där Claes Fornell söker ett tillstånd söker jag en förändring. Tillståndet “nöjda kunder” eller tillståndet “engagerade medarbetare” är en ögonblicksbild av ett flöde som över några års sikt ger den lönsamhet vi ser idag. Jag håller med Karl Weick om att “Organisation” borde vara ett verb, inte ett substantiv.

Kundernas tillfredställelse eller medarbetarnas engagemang är inte fasta tillgångar som kan flyttas omkring, köpas och säljas. De är snarare ett flöde som ger upphov till saker som produkter, tjänster, effektivitet, gynnsam priselasticitet, tillväxt osv.

Ett företags nuvarande aktiekurs är alltså resultatet av engagemanget hittills. När engagemanget stiger kommer aktiekursen också gå upp, men det händer först när konventionella analytiker ser positiva effekter inom produktutveckling, effektivitet, produktivitet osv. Då har jag oftast suttit på aktien i närmare ett år, plus eller minus några månader.

 

Posted in Aktievärdering, Analys

När kunden tycker att resultaten är fel

“Jag ser att faktoranalysen visar att frågan om tempo i arbetet hör ihop med frågan om hur du mår,  men nu har vi i ledningen bestämt att de här frågorna hör ihop”. 

Varje gång jag hör den meningen så skär det i mig.

Här ställs jag inför valet mellan det kommersiellt rätta och det som är bäst för kunden, för kundens alla anställda och för alla som jobbar med medarbetarundersökningar.

Personalchefen, för det brukar vara personalchef/HR-chef som säger så här, är kund.  Att säga emot kunden är alltid dåligt för affären.  Det har vissa konsulter utvecklat till en konstart, typ: “oh, du är så mycket kunnigare [än vår analys av 10 000 svar från] medarbetarna i din organisation”. Men problemet är ju att HR-chefen, och resten av ledningen, har fel.  Faktoranalysen visar vilka frågor som naturligen hör ihop, därute i verkligheten. Att strunta i den är att strunta i verkligheten.

Kundens känsla för företaget är oftast rätt. I valet mellan konsulten och kunden så sätter jag absolut mina pengar på kunden.  Men ju högre upp i företaget kunden sitter, desto större risk att kunden har fel. Det kallas elfenben-torn-effekten (The Ivory Tower Effect).  Varje chefslager är ett filtet. Positiva nyheter färdas snabbt uppåt, negativa nyheter filtreras bort. I en organisation med nio lager chefer mellan ledningen och golvet är elfenbens-tornet väldigt högt. Samtidigt är chefer på koncern-nivå är oftast mycket beslutskraftiga.  De tar många beslut och har inte tid att ägna så lång tid åt varje beslut. Det betyder ibland att de är för snabba att ta beslut. Här har man då tagit beslut som motsäger data från kanske 10 000 medarbetare. Oddsen för att ledningens beslut är rätt är kanske en på tio miljoner.

Problemet är som när du går till läkaren med tio symptom, men läkaren stoppar dig efter två symptom och säger att det är X. Sen ger hen dig samma medicin som hen ger till åtta av tio patienter. Du har fått läkarens “favorit-diagnos”. Så går mycket av vårt beslutsfattande till.  Vi går omkring med ett gäng favorit-lösningar i bakfickan som vi letar efter möjligheter att få applicera våra lösningar på.

Kontrasten är stor mot de chefer som lyssnar och börjar försöka tolka varför de här frågorna hör ihop, eller som bollar ut frågan till betrodda medarbetare i organisationen. som Charlie Nordblom, strategisk intern informationdirektör på Volvo brukade göra.  Han förstod att han själv satt i Elfenbenstornet, så han involverade ett 20-tal internkommunikatörer som jobbade i fabriker och kontor runt om i koncernen.  Tillsammans var de en strålande intelligent grupp som effektivt ifrågasatte varandras (och våra) favorit-diagnoser.

Resultatet blir att process-arbetet kommer fungera bättre. Rätt medicin för sjukdomen helt enkelt. Om frågorna i enkäten är symptom så är det faktor-analysen som talar om för oss vilka symptom som hör ihop. Genom att ta till oss det kan vi hitta den bakomliggande orsaken, och då blir det möjligt att föra en effektiv process för att göra det bättre.

Det finns gott om plats för diskussion inom ramarna som den kvantitativa analysen sätter, men utanför de ramarna blir diskussionerna oftast fördummande.

Kanske bör vi kvantitativa analytiker alltid dra på oss en vit rock när vi ska träffa kunden.

Mårten i vit rock

Posted in Analys