Mohameds grotta

kl. sex i morse satt jag på stranden. Vågorna slog bakom mig. Solen steg upp bakom en bergskam snett framför mig. 

Morgonstund

Morgonstund

När jag hade tänkt klart på vårt projekt så tänkte jag på att borgmästarens kansli redan har jobbat i en halvtimme.  Nu förstod jag varför. “Morgonstund har guld i mund” är sant i så här varma länder. Det är mellan 5:00 och 10:00 som det mesta sker.

Med lite god vilja har en snaps dunstat

Med lite god vilja har en snaps dunstat

Gårdagen slutade med att vi tömde röret och fyllde samma flaska som vi hade använt för att fylla röret med. Vårt blygsamma mål är 4 liter per dygn. Det är tveksamt om vi är uppe i fyra centiliter. Kolla differensen mellan korken och vattnet i flaskan till vänster.

Nu satte vi ”Shafiís badkar” inne på gården till Maansoor hotel, där vi bor. Där hamnar det innanför en mur och är skyddat mot vinden. Precis när det var klart kom våra nya vänner Nasir och Mohamed, som har hjälpt till med många av våra experiment, och frågade om vi ville komma med på en liten tur.

Eftersom vi var klara med installationen hoppade vi glatt in i bilen och så åkte vi iväg. En bit utanför Berbera kom vi till en vägspärr. Där skulle vår resa i normala fall ha tagit slut. Utan beväpnad vakt får utlänningar inte åka mellan olika städer. Nu löste det sig eftersom Mohamed är välkänd i Berbera och förklarade att det räckte med att de två stod för vår säkerhet.

Snart därefter lämnade vi vägen och åkte ut på en stig i det sandiga busk-landskapet. Efter en kilometer kom vi till några klassiska nomad-bostäder.  Nomadhyddor

Där stannade vi och pratade med de boende; en  mor med sina två söner, deras fruar och barn. De hade varsin traditionell rund hydda.  De böjer grenar som de lägger tyg och filtar över.  Vi klappade deras killingar och matriarken lät oss titta in i hennes hydda. Sen bjöd de på getfil och kamel-mjölk.

När vi ville ge dem pengar så sa hon “varför det? ni är ju våra gäster”.  Abdisalam Swischade henne pengar ändå, när vi hade kommit iväg.  Swisch kommer ju härifrån. Det är östafrikas andra stora export. Den första var Homo Sapiens.

Sen fortsatte vi till Mohameds familjs gips-brytning. De har ett berg av i princip rent gips som de krossar i en stenkross och säljer. På sikt kan det bli färdiga gips-detaljer som stuckatur vid lampor i lägenheter.  De visade oss också en plats med nästan ren cement. Men sen frågade jag om de hade bestigit det höga och branta berget bredvid stenkrossen.  De hade försökt en gång, sa dem. Men Nasir kom bara en liten bit och Mohamed kom till en grotta drygt halvvägs upp. Det var för mycket för Abdisalam och mig. Vi var förstås tvungna att ta oss till Mohameds grotta, men vi var inte riktigt beredda på att det skulle vara ett gäng stenar i alla olika storlekar vi skulle klättra på. Bergen här verkar vara bräckliga. Bergssidorna är fulla av krossad sten.

Med oss fick vi två av killarna som jobbar med stenkrossen, eftersom den inte hade kört igång ännu. De var vana vid det här berget och sprang lätt uppför och passade på att klättra upp på riktigt stora klippblock medan de väntade in Abdisalam och mig.

Vi kom upp till Mohameds grotta till slut. Den var inte alls så stor som den såg ut att vara nerifrån, men utsikten var storslagen.

Utsikt från Mohameds grotta

Utsikt från Mohameds grotta

 

 

 

 

Tagged with:
Posted in Klimat, Kommunikation, Uncategorized

Dagbok från Berbera, Somaliland. Äntligen lite framgång

Killen som samlar in djur i staden

Efter det första dagarnas 78 grader har vi hamnat på 40-60 grader som bästa noteringar i diverse varianter på temat “Gräv en grop och fyll den med folie”.

Den helt jämna gropen

Den helt jämna gropen

Vi har satt en stolpe i marken som vi har bundit en smalare pinne vid. Det har fungerat som en passare.  När vi sen gräver gropen så lägger vi stolpen ovanpå sanden och använder samma tråd som mått för att få radien helt jämn även neråt. Sen har vi fäst termometern på den svarta stolpen i mitten.  På det sättet grävde vi en grop med radien en meter och tjugo cm, som vi sen fyllde med folie.  Det var jag, vår lokala projektledare Shafi’i och tre av hans studenter. Vi jobbade på rätt hårt i tre timmar, och sen:

60 grader!

Sen gick jag för att hämta den andra termometern ur min svarta ryggsäck. Då stod den på 50 grader!

Allt det jobbet för ynka 10 grader till. Den käftsmällen gav oss också ett uppslag om att det kanske finns enklare vägar.

Igår kom Shafií med ett “badkar” som killarna hade producerat i somras.  Det är på sätt ett steg tillbaka. “Badkaret” kostade 400 kr att producera i Hargeisa, och det är ett åbäke att bära. Målet är ju att vi ska få fram en avsaltning som vem som helst i Berbera kan göra själv, men Shafií är trött på att vi fortfarande är så långt från 100 grader. Det är vi också.  Så idag fick det bli Shafiís dag.

Vi klädde badkaret invändigt med, vad annars: folie. Sen vinklade vi det mot solen. Därmed har vi något som liknar Absolicons lösning. Den som de har kommit upp i 160 grader med. Vårt är enklare och manuellt, men det är i grunden samma sak. Skillnaden är att vi får 75 grader istället för 160.

Shafiís badkar

Shafiís badkar

Differensen på 85 grader vill vi gärna minska. Därför jobbade vi vidare med “Shafiís badkar” idag. Det är en stor fördel att vi kan vinkla det mot solen, men upp i hundra grader kommer vi inte.
En konstig sak är att på eftermiddagen får vi mycket lägre temperaturer än på förmiddagen.  Det kan skilja 20 grader i samma kupol, trots att det känns klart varmare på eftermiddagen än på förmiddagen.

Nu hoppas vi kunna besöka SeaWater Greenhouse, ett växthus utanför Berbera där de lyckades förånga havsvatten som sen droppade ner längsmed väggarna på växthuset. Det projektet fungerade bra tills en cyklon förstörde alltihop.  Då packade de ihop och åkte hem. Det gör tydligen de flesta Européer.  Det kommer vi också göra. Skillnaden är att vi planerar för det från dag 1 genom att involvera lokalt boende.

Apropå lokalt boende. Idag fick vi bra hjälp av en ung kille som sprang ärenden åt oss. Han fick lite mat som tack för hjälpen.  Han berättade att han aldrig har gått i skolan, eftersom båda hans föräldrar dog när han var liten. Ändå klarar han sig rätt bra, eftersom han har fått ett jobb från staden. Han fångar in  djur som inte hör hemma i staden. Getter, åsnor och kameler. Han tar reda på vem som äger djuret och sen får ägaren komma och hämta upp sitt djur. Jag tror de får betala en bot också.  Om ägaren inte kommer så slaktas djuret och köttet delas ut till stadens fattiga.  Där har vi en förklaring till varför Berbera känns så mycket mer välordnad än Borama och Hargeisa, som känns mycket mer kaotiska.  Det är också en bra lösning för honom.  Han var dessutom rätt bra på att simma, hjula och på att stå i brygga. Där var Abdisalam rätt dålig och jag var usel.

Killen som samlar in djur i staden

 

Posted in Klimat

Indiana Jones och Ambassadören

En egen handelskammare

Ismail tipsade om en förfärlig artikel i en ledande dagstidning: En Svensk gravstensförsäljare har lurat till sig Somalilands samtliga öar!

Under förevändning att upprätta ett reservat har en svensk skojare skaffat sig ensamrätt till de tre öar som Somaliland har. Att kommersiellt fiske måste bort därifrån kan ju vara rimligt, även om planen inte alls är turism, eller bara ett exklusivt boende för sig och sina kompisar, men det blir bättre (eller smaskigare). Killen beskriver sig själv som en Indiana Jones som letar försvunna pyramider i Egypten och är kompis med en annan svensk som driver en skola för handikappade barn här i Somaliland, i Borama; en skola som ingen kan hitta. Han är kompis med presidenten och får utfärda visum till Somaliland från sin villa hemma i Sverige.

Allt enligt Somaliland Chronicle, som också beskriver hur de skapat en förening för att skandinavien ska erkänna Somaliland som nation. Det är vettigt. Jag håller med. En fungerande geografisk enhet med demokrati, lag och ordning ska inte årtionde efter årtionde behöva lyda under en geografisk enhet som saknar allt det där. Men allt ser så sanktionerat och ”riktigt” ut…. Presidentens kompis, som vi kan kalla “Ambassadören” ger intryck av att ha djupa kontakter i den svenska regeringen.  Enligt artikeln består det nätverket av en riksdagsman, som journalisten beskriver som ”en uttråkad kille som inte har något emot en gratis semester på ett spännande ställe”.

“Today we had an historic day here in Stockholm, we established Parliament Organization for Somaliland in Swedish Parliament”. 
Då har han och riksdagsmannen och någon till startat den  där föreningen. “Historic day”.

En egen handelskammare

En egen handelskammare

Jag tror han vill väl, men är för otålig och bara slarvar fram det. ”Diplomat, liksom”. Det tar inte ens slut där. Killen är Somaliands kontakt med EU, typ. Wow!

Varför slita i år för att få fram en riktig Handelskammare mellan EU och Somaliland, när du bara kan göra en bild som du publicerar på en hemsida du ändå redan har.

Det är fascinerande läsning, men är de lurendrejare eller missförstådda filantroper?

Det läskiga är att de här tre liknar oss.

Vi har pratat med investeringsministern, generaldirektören för affärsverket, ordföranden i valberedningen och presidentens sekreterare. Igår kväll satt vi äntligen i en timme med Berberas väldigt respekterade borgmästare. Alla är jättepositiva och ger oss allt det stöd vi behöver, och lite till. Ändå är vår ambition att skapa fyra lite färskvatten per dygn i den anläggning vi ska skapa. Det är ungefär så mycket som jag dricker varje dag här nere. Vi har varit här i nio dagar nu och är inte ens nära en första anläggning.

OK, vi försöker inte bli kompisar med presidenten och vi tänker inte sätta Somalilands sigill på våra brevlådor. Men hur annorlunda är vi egentligen från den svenske Indiana Jones och Ambassadören utanför Växjö?

Anders kollar temperaturenJag gissar att den svenska riksdagsmannen skulle hålla med oss om att en vecka på Mallorca är en onödig upprepning av något vi gjort alldeles för ofta; något vi inte växer av. Vi byter gärna hundra såna lyx-veckor mot att gräva gropar och släpa rör i Somaliland.  Vi föredrar spaden framför solstolen för här får vi kontakt med folk på ett sätt som Mallorca aldrig kan erbjuda. Här kommer folk fram och tittar på vad vi gör, och frågar.  Vi är upptagna för det mesta, men det är ändå en “semester på ett spännande ställe” som journalisten anklagade riksdagsmannen för. Det är en väldigt kul och “spännande semester på ett spännande ställe”

Det är underbart, men tänk om Indiana Jones och Ambassadören också är som vi!

Om journalisten från Somaliland Chronicle ringer så kan jag inte svära på att vi är annorlunda från dem.

Vi saknar visserligen en medlem som beskriver sig själv som Indiana Jones, men hoppet från kvantitativ beteendevetare till att göra avsaltningsanläggningar är lika stort som hoppet från att sälja gravstenar till att konservera natur längs 1/3 av Somalilands kust. Anders är fantastisk på IT, men det är inte heller avsaltning.

Att både vi och de har så goda kontakter med makthavarna i Somaliland beror på att de är väldigt öppna för att vara makthavare. Somaliland har ett sug efter kontakter med utlänningar, utländska företag och utländska politiker som erkända länder inte har. Det gör förstås att Somaliland ibland tecknar dåliga kontrakt med halvskumma typer, speciellt om de är vita européer.

Känslan jag får påminner mig om en gång i min ungdom. Jag åkte tåg och gick mot restaurangvagnen. När jag svängde in i en korridor såg jag en kille komma emot mig. Jag log åt hur töntig han såg ut. Då log han också. Först då märkte jag att det var en spegel jag hade framför mig. Den känslan.

Fast en sak känns bra i det här sammanhanget.  Det är våra egna pengar vi satsar, och vår egen svett.

Det var också bra igår, när borgmästaren frågade hur mycket färskvatten vi tror att varje anläggning kan producera.
När jag svarade fyra liter per dygn och anläggning, då var alla runt bordet tydligt besvikna.

Det var svårt att inte ge dem en bättre bedömning; att säga att ”de där resultaten uppnåddes i Europa. Här i Somaliland är det mycket varmare så här kan vi säkert nå det dubbla”. Det tror jag, men jag sa det inte.

OM jag hade gjort det: då hade vi varit på väg att bli som Indiana Jones och Ambassadören.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

Polisen och jag

Båda behövs, men de är oftast i motsats till varandra

Idag började dåligt. Min nya lösning för att få till formen på solfångaren kändes så bra i tanken, men var svår att få till i verkligheten. Efter en timmes jobb hade jag 33 grader i röret med havsvatten. 67 grader kvar till kokpunkten.

Blöja som kork

Blöja som kork

Längre ner var röret klart varmare. Det kunde jag känna med handen. Det var ju där havsvattnet var, så det kanske fanns hopp i alla fall. För att se om det kom någon ånga behövde jag korka igen toppen av röret.

Jag såg mig omkring.  Att hitta något som passar som kork till ett rör med 4 cm i diameter är inte jättelätt. Idag var jag ensam på plats, och kunde inte åka in till stan för att hitta en lämplig kork, men till slut hittade jag lite skräp som fungerade.

Nere i gropen var röret 55 grader varmt. Det är inget att hurra över, men det är ändå mycket bättre än 33 grader.

Som vanligt kom det massor av folk som undrade vad jag höll på med.  Många blir glada när jag berättar.

En kille kom med idén att det kanske är skillnaden mellan havsnivån och bergen vi ska satsa på. Det är helt lysande. I fonden har vi 500m höga berg. Kan vatten kanaliseras därifrån på ett kontrollerat sätt så är det strålande. Om vi kan bidra till att en sån idé materialiseras så är jag mycket glad.

Efter två dagar utan Abdisalam, Ismail och Shafí på plats blir jag allt bättre på att förklara projektet helt utan ord. Jag pekar på havet, och sen på röret. Sen pekar jag på termometern och ser sur ut och gör tummen ner. Sen skriver jag 100 i sanden och gör tummen upp. Sen pekar jag på röret och gör ett bubblande ljud. Sen följer fingret röret uppåt och sen låtsas jag få drickbart vatten ur röret, som om det vore en kran för dricksvatten. Men bäst är det när jag kan rita hela kedjan i den våta sanden vid havsbrynet.

Idag höll jag på med det när en polis kom förbi. Han såg skeptisk ut.  Skräpet i änden på röret minskade nog inte hans skepsis. Typiskt nog kunde han inte ett ord engelska och ingen engelskspråkig kom förbi under den halvtimme vi stod där och försökte kommunicera. Eller ska vi säga, medan jag försökte kommunicera. Han var helt ointresserad av att komma ner till vattenbrynet så att jag kunde visa med bilder.  Utan nyfikenhet är kommunikation som att försöka hälla vätska i en kastrull medan locket är på.

Båda behövs, men de är oftast i motsats till varandra

Båda behövs, men de är oftast i motsats till varandra

Den här negativa attityden till sånt som skiljer sig från det förväntade tror jag tyvärr hör till polis-yrket. Polis och lag bedriver det som Pirsig* kallade ”statisk kvalitet”. De skyddar och ser till att inga dåligheter händer. Allt innovations-arbete är ”dynamisk kvalitet”. De som fokuserar på statisk kvalitet är alltid emot dynamisk kvalitet; överallt och i alla tider. Jag tror också det är därför som poliser så ofta blir beskyllda för rasism, men här är det jag som är annorlunda, konstig och därmed något sorts vagt hot mot ordningen.
Jag försökte ringa Abdisalam, som har blivit kvar i Hargeisa, eftersom han har ett viktigt möte med någon i regeringskansliet. Självklart får jag inget svar.

Polisen ser alltmer bekymrad ut, men det är absolut inte hotfullt. Till slut får jag tag på Shafi’i, vår lokala projektledare. Shafi’i forskar på alger och undervisar i Berbera Fishing and Maritime Institute. Han förklarar för polisen, och då lättar hans buttra min en aning. Ändå känns det som att det är dags att packa ihop för dagen.

Vän-skaparen

Vän-skaparen

Då kommer en kille och vill låna spaden. Han pekar en bit bort och där står en mini-buss och snurrar i sanden. Den har grävt ner sig rätt ordentligt.

Jag springer bort till upplaget bakom strand-caféet och hämtar ett gäng brädor. Dem stoppar vi under hjulen. Sen hjälper vi alla till att pressa bilen framåt. Polisen, jag och ett femtontal andra killar på stranden. Efter en halvtimme får vi, och en fyrhjulig jeep, loss bilen. Nu är vi alla vänner. Polisen och jag också.

Så kan det gå.

 

 

 

* Pirsig, Robert. M: mest känd för boken “Zen och konsten att sköta en motorcykel” men uppdelningen av kvalitet i statisk och dynamisk kvalitet kommer från hans andra bok “Lila, en bok om moral”. 

Posted in Kommunikation, Politik

Vila och eftertanke

SeaSteam_process

Idag är det Fredag. Vilodag i Somaliland och alla andra muslimska länder och en dag för eftertanke. Det passar mig bra.

Shafi’i är hos sin familj i Hargeisa, Abdisalam är också där för att träffa släkt och vänner. Ismail och Anders åkte hem (till Boroma och Sverige) så jag är ensam här på hotellet vid stranden där borgmästaren bad oss bo för att undvika problem som soldat-incidenten igår kväll.

Här sitter jag ensam i hotellets restaurang och beställer bönor med chipati (det somaliska tunna brödet man äter med).

Jag försöker beställa curry med ris och chipati, men det står “veg curry with chipati or rice” på menyn och kyparens engelska är inte på en nivå där “eller” kan bli till “och” så jag väljer chipati. Sen väntar jag några minuter och så beställer jag ris. Nu har jag fått det jag ville: Curry med chipati och ris.

Jag bockar vad vi har gjort mot planen. Det är rätt på, bortsett från några ställen där vi tänkte fel.
Vatten längst ner i solfångaren; hur tänkte vi där?

SeaSteam_process
Vi har använt billiga, lokala material som ungsfolie och överblivna plåtar.
- Check!

Vi har förklarat våra experiment för 50-80 nyfikna ungdomar om dagen.
- Check!

Det är det vi är stoltast över. Det är också vad borgmästaren helst vill se. Resultat är bra, men kunskap och empowerment är bättre. Det är vad Somalilands unga behöver mest. Vi har inte träffat borgmästaren (än) men vi gillar honom redan.

Det blev förstås inte sämre av att hans chaufför skjutsade killarna till Hargeisa.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

Dag 2 i Berbera: Soldater för och mot

Nu har vi blivit med chaufför och beväpnad vakt. Kl åtta står de utanför hotellet och väntar på oss.

Vakten har de karakteristiska röda tänderna. Det är tydligen något i vattnet här som färgar tänderna röda.  Khat ger bara mörka fläckar nära tandköttet. Några ord engelska kan vakten, så pass att jag kunde berätta om att jag också har varit soldat. Det har jag förstås inte, men lumpen kan väl räknas dit, eller? Det känns ju bra att ha något gemensamt. Han har bara varit soldat i tolv år, så något krig har inte han heller varit med om.

En hypotes till varför det gick så dåligt igår eftermiddag var att vatten-behållaren (hink/vattenkannan) skuggade den konkava reflektion som skulle värma den. Den var för stor i förhållande till spegel-ytan.
Därför köpte vi ett sex meter långt järnrör som vi fick hjälp att såga itu, så att vi kunde få in det i minibussen. Bredvid rören låg några gamla plåtar och skräpade. Abdisalam frågade om vi kunde få dem. Det fick vi. De tre 2*3m plåtarna bökade vi också in i minibussen. Allt går med lite god vilja och entusiasm.

Abdisalam hittar plåtarna

Abdisalam hittar plåtarna

Snart stod vi där på stranden och hamrade på de stora plåtarna för att skapa den rätta formen. Plåten skramlade så att de borde kunnat höra oss i Yemen, på andra sidan röda havet. Svårt var det också. Plåten ville inte låta sig böjas i två dimensioner. Den ville gärna bli ett rör, men inte en boll.

Efter en halvtimmes grävande och hamrande hade vi fått till en grop igen. Precis som igår förmiddag kom värmen i gropen så småningom upp i 78 grader.  Det är bra, men vi vill ju gärna komma upp i 100 grader, så att havsvattnet kan koka. Vi borde kunna nå en bra bit över hundra grader, men då krävs det nog exakt passform, bättre spegel och mattsvart rör som tar emot solens strålar.

Sen grävde vi två varianter till. En avlång, som en jättestor hängränna  ungefär, och en som vi fyllde med ungsfolie (som reflekterar sol väldigt bra och är lättare att jobba med än stålplåtarna. Båda nådde 40-45 grader.  Att få till den exakta brännpunkten är lättare sagt än gjort, speciellt när vi står och bankar på plåt. Ändå känns det här som ett steg närmare målet.

Röret vi köpte målade vi svart och fyllde med vatten.  Vattnet förångades tyvärr inte, men när vi skulle hälla ut vattnet så brände sig Anders och Abdisalam på händerna. Det är ett gott tecken. Imorgon kan vi försöka få in en termometer i röret.

IMG_20200102_202023På kvällen gick Anders och jag en sväng i stan. Vakten hade åkt hem och det var skönt att få släntra igenom gränderna själva. Tyvärr mötte vi tre soldater som inte riktigt gillade att vi gick där. Jag hade just tagit den här bilden när de stannade och började försöka förhöra mig på somaliska. Det pågick rätt länge. De verkade rätt nervösa. De hojtade i telefon och försökte ställa frågor till mig. Jag stod där och rörde mig så lite som möjligt för att de inte skulle bli ännu mer nervösa. Jag pekade på örat och och telefon och sen på den ledande vakten och sa “Somali” för att han skulle förstå att jag kunde förmedla kontakt till någon som kunde förklara vilket jättestort misstag han gjorde. Sen sa jag “Dana Hotel” för att de skulle gå dit med mig. Det funkade inte heller, men till slut tröttnade de helt enkelt och vinkade att jag kunde gå. Kanske borde vi inte ha skickat hem vår vakt, men jag har svårt att se Berbera utvecklas till ett turistmecka om varje familj måste ha en beväpnad vakt.

Idag hade vi vår andra diskussion om “vad gör vi om vi inte lyckas?” Vi har alla varit införstådda med att hela projektet är ett präktigt långskott. Om det vore så här enkelt att avsalta havsvatten så borde någon ha gjort det för länge sen. Det är ingen katastrof för någon av oss om det går åt pipan, men det nya är att vi har sett så många möjligheter att göra nytta här. Möjligheter som inte finns hemma i välordnade Sverige.

Ismail Meecaad har jag inte presenterat. Han är en entreprenör i Hargeisa som många i Järva känner igen. När han läste sin Masters i London så åkte han till Järva på helgerna för att hålla kurser för SomaliSvenska föräldrar.  Han höll upp till sex kurser varje helg under flera månader och var mycket uppskattad. När han flyttade tillbaka till Somaliland så startade han Boroma Youth Organization för att fortsätta hjälpa folk. Han är en toppen-person helt enkelt. Dessutom skittrevlig.  Idag fick Ismail välja restaurang för middagen. Det blev helt fantastiskt, och kostade ungefär 130 kr för fyra personer. Tyvärr måste Ismail åka tillbaka till sin familj och sitt företag imorgon, som ändå är en helledig dag. Fredagen är ju för muslimer vad söndagen är för kristna och lördagen är för judar. Nu är det 1400 år sen någon flyttade på den heliga vilodagen, men jag fick för mig att det var lördag idag. Imorgon är ju allt stängt. Lediga lördagar och söndagar är förstås bara en vanesak. Det kunde lika gärna ha varit onsdagar.

Posted in Klimat, Kommunikation, Politik

SeaSteam Dagbok, första dagen i Berbera

Plötsligt stod världens sötaste lilla tvååring mitt på vägen och tittade på oss, där vi kom susande i en fullpackad Land Rover.  Vår beväpnade vakt hoppade ut och lyfte flickan till sin mamma som stod tio meter från vägen och höll på med något helt annat. Det var en av de gulligaste bilder jag har sett, men också så otroligt sårbart. Hon stod där mitt på vägen och tittade på oss.

Det var i en liten by mellan Hargeisa och Berbera, där vi ska göra våra experiment. Berbera är känt som Somalilands mest välskötta stad.  Det syns direkt. Gator och hus är i mycket bättre skick här.  Här kommer det hända saker, eftersom det är en hamstad som Etiopien kommer börja använda som sin hamn ut mot Europa, men det är varmt nu; den kallaste månaden på året.

Igår kväll träffade vi borgmästarens sekreterare, som ansvarar för internationella kontakter. Idag träffade vi hans finanschef. Vi träffar fler och viktigare beslutsfattare än vad våra små blygsamma experiment motiverar. Det kan bero på att vita människor ofta betyder bidrag, men vi förklarar hela tiden att vi inte har några såna pengar med oss.

Jag föredrar att tolka alla trevliga kontakter som att de menar det de säger: att det vi gör är intressant. Speciellt gillar de vårt fokus på att experimentera med low tech, lokala material och att involvera lokala ungdomar.

I morse handlade vi spade, ståltråd, en hink och lite andra saker vi skulle behöva. Sen åkte vi till en verkstad för att beställa speglar, sen tog vi en skruttig taxi till stranden.

Vid nio-tiden började vi gräva gropen för experiment 2. Experiment 1 körde Abdisalam, Ismail och Shafií i somras. Det gick sådär.
I morse grävde vi en snygg grop som vi fyllde med vanliga ungsfolie. Sen hängde vi ner en vanlig kött-termometer i den, där det borde vara som varmast. Jag hoppades på 70 grader men termometern kom bara upp i 32 grader.  Vi flyttade den runt i gropen, och fick upp den till 35 grader, men inte mer. Vilket fiasko!

Abdisalam och Ismail tog en kaffe på ett strandcafé. Shafi’i och jag hoppade i havet.  Där låg vi och kände på misslyckandet, tills vi kom på att värmen nog måste fastna på något. Den tunna pinnen på stek-termometern fångar nog inte upp värmestrålningen.  Jag stoppade ner handen i gropen och kände att det var mycket varmare där, precis som det borde. Då gick jag till en papperskorg och fiskade upp en gammal engångs kaffekopp. Den rev jag sönder och lindade den bruna kartongen runt stektermometern.  Termometern började nästan genast röra sig, men fort gick det inte. Efter en halvtimme hade den kommit till 78 grader. Då var vi nöjda. Experiment 2 var lyckat.

78 grader i solen

78 grader i solen

Nu tog vi lunch och Abdisalam åkte till staden för att prata med en kille som kunde jobba i plåt. Han gjorde några “hängrännor” åt oss. Det finns nämligen vare sig hängrännor eller stuprännor på husen här nere. Det regnar väl så sällan, och när det väl regnar så öser det ner. Då räcker hängrännorna ändå inte till.  Dessutom gjorde han en konstruktion som ser ut som en vattenkanna av en hink. Allt det här gjorde han med extremt enkla verktyg.

Hinken målade vi svart, för att den skulle fånga in så mycket solstrålning som möjligt. Sen fyllde vi den med havsvatten och satte den i en mycket större grop som vi hade grävt och fyllt med ungsfolie. Från pipen på “vattenkannan” satte vi en upp-och-ner-vänd hängränna (som alltså inte var någon hängränna). Nu började experiment nr 3. Det gick käpprätt och h-e. Inget vatten kokade och ingen ånga kom upp ur vare sig pip eller hängränna.

När jag satte dit stek-termometern så kom den inte upp i mer än de där irriterande 35 graderna, igen.  Efter mycket diskuterande kom vi fram till att vi hade slarvat när vi grävde grop nr 2. Vinkeln var helt enkelt fel, så solstrålarna riktades inte in mot den svarta hinken/vattenkannan.

Dagens bästa var att det kom ungefär 80 nyfikna ungdomar under dagen som frågade vad vi höll på med och som lyssnade på våra långa förklaringar och ställde frågor som visade att de förstod helt och hållet.  Några hjälpte till och många skulle komma tillbaka för att se på nästa experiment.  Det är ju de som ska ta det här i mål. Anders och jag är gamla. Abdisalam, Shafí och Ismail är ganska unga men det är de här mellan 15 och 20 som vi hoppas ska ta det här i mål. De lär sig mycket snabbare än vad vi gör. Då kan vi hjälpa dem genom att sälja gröna obligationer, koldioxid-sänkning och annat som gör fortsatt experimenterande möjligt.

Abdisalam förklarar

Abdisalam förklarar

Sen träffade vi borgmästarens finanschef, som insisterade på att ge oss en beväpnad vakt. Med tanke på vad som händer i Somalia förstår jag det, men det är intressant. Jag har hittills inte hört någon ens höja rösten mot någon annan under tiden här nere….kanske med undantag av killen som ville hindra mig från att bada efter att Abdisalam och jag hade avslutat dagen med fotboll på stranden med ett gäng unga killar.  Den killen ville inte att jag skulle hoppa i direkt efter fotbollen, för då kunde jag få en hjärtattack. Han förstod inte att han förolämpade mig.

Det är underbart att lägga sig helt fysiskt och mentalt utpumpad. Jag har verkligen ingenting kvar.
Huvudet är helt slut. Kroppen är helt slut.

God natt!

Posted in Klimat

Sea Steam: Dagbok från Somaliland. Kapitel ett

Min gode vän Abdisalam och en av hans barndomsvänner åt middag hemma hos Lene och mig. Då berättade jag om en idé som har förföljt mig under många år och som Abdisalam och jag har diskuterat på våra löprundor.  Idén har liksom blivit mer och mer högljudd ju allvarligare klimatkrisen blir.

Det borde gå att koka havsvatten och leda ångan upp mot torra områden, där den så småningom svalnar och faller till marken som färskvatten. Då kan torr mark bli grön mark som suger upp koldioxid ur luften. I riktigt varma länder bör den här processen kunna ske utan annan energi än koncentrerat solsken.

Jag visade idén genom att koppla ett par sugrör till vår äggkokare. I äggkokaren hällde jag saltvatten och några minuter senare drack vi destillerat sötvatten.

SeaSteam

 

Det var i våras. Nu är det december och Awad är investeringsminister i Somaliland.  Från den lilla flygplatsen i Somalilands huvudstad Hargeisa rullar bilen fram i jogging-fart på gropiga gator där getter lojt samsas med bilar, åsnor och fotgängare till lyxiga Ambassador Hotel.

Väldigt långt ifrån Sverige

Här får vi gå igenom den första av väldigt många checkpoints med cement-hinder där beväpnade soldater kollar oss med metall-detektorer.
Där skriver vi in oss och lämnar vårt bagage. Sen hoppar vi in i en annan bil för att åka till Borama, en stad nära gränsen till Ogaden; den del av Etiopien där befolkningen etniskt är somalier och religiöst är muslimer.

SeaSteamTrion
Att Somaliland är muslimskt märks fem gånger om dagen; under bönestunderna. Då låter det ”Allah Akbar” osv överallt. Alla kvinnor bär förstås slöja, men i övrigt är det inte ganska likt Mexiko eller Indien, bortsett från att trafiken är väldigt mycket tålmodigare. Det känns tryggt och vänligt. Nästan ingen använder blinkers, men det gör ingenting för de kör ändå sällan i mer än 10 km i timmen. Abdisalam berättar att många kör utan körkort. Det är uppenbarligen inget problem. Så länge alla kör så här sakta och visar så mycket respekt för varandra och för åsnor, getter och hundar så går det förstås bra ändå.

Den enda som aldrig kör sakta är kat-bilen. Deras tuta påminner lite om Hemglass-bilen men farten påminner mer om en ambulans. De sveper förbi alla vägspärrar på ett sätt som inte ens brandkåren får. Högst upp på flaket sitter en kille vars jobb det är att kasta ett paket varje gång de sveper förbi en spärr. Anders och jag tittar storögt på. Abdisalam tittar på oss och skrattar. Han förstår att vi inte förstår. Abdisalam växte upp här. Anders är en it-kille från Umeå och jag är från Stockholm. Vi är milt chockade.

Kortast förväntad livslängd i landet måste killarna på flaket ha. Den farten på den vägen. Det räcker nog att chauffören gör en enda oväntad rörelse för att undvika ett av de många hålen i vägen. Flak-killen får räkna sig som lyckligt lottad om han vaknar på sjukhus.
I Borama hade vi lovat att jag skulle prata om karriärval på en konferens för unga ambitiösa universitetsstudenter. Flera regeringsmedlemmar hade varit där på morgonen. Jag hade kvällspasset.

IMG_20191228_155958
Det handlar förstås om ”the charisma of the foreigner”. Ju mer exotisk man är, desto mer intresserade är folk av att lyssna. Jag hade ungefär samma roll som indianhövdingarna på svenska HR-konferenser. Om jag säger något vettigt så är det en ren bonus.

Jag skulle ändå ha tackat nej om inte Abdisalam hade förklarat att utbildningen som levereras generellt är alldeles för teoretisk. De utexaminerade studenterna kommer dåligt förberedda för den typ av utmaningar som Somalilands arbetsliv erbjuder. De får litteraturvetare men lider brist på rörmokare. Så jag pratade om att rörmokare räddar liv, genom att barn slipper få kolera. Det är ju rörmokare, elektriker och asfaltläggare som behövs.
Självklart kunde jag inte undvika att dra min gamla vals om att inte sälja samma sak som alla andra.
”När alla andra säljer apelsiner, sälj bananer”.    Det är sant i alla fattiga länder.

Samma kläder som i ståndet 15 meter bort

Samma kläder som i ståndet 15 meter bort

I klädstånden är det precis samma sortiment av falska adidas-jackor, tyger och skor som i klädståndet femton meter bort. Då är det väldigt lätt för kunden att pressa priset och det är svårt för någon av säljarna att tjäna pengar.

I Boroma är det knökfullt av små trehjuliga tuk-tuk taxis. Då är det lätt att köpa en tuk-tuk och göra som alla de andra, men det gynnar ingen. De femhundra befintliga tuk-tuk-förarna tjänar bara ännu mindre när de får en konkurrent till, och många kunder skulle nog hellre se en flak-moppe med plats för många varor än ännu en tuk-tuk med plats för två vuxna men väldigt lite pack-utrymme.

Kontrasten är maximal mot Tysklands berömda ”Mittelstand”; tiotusen företag som vart och ett är världsklass eller rentav världsledande i någon snäv nisch som stearinljus för kyrkor eller jättestora klockor.

Övervägande kvinnliga karriäristerEn kul sak är att publiken till övervägande del var kvinnlig. Kvinnliga karriärister stämmer inte så väl överens med min fördom om det muslimska Afrika, men den fördomen ändrar jag gärna.

Idag träffade vi generaldirektör Deka Abdi Yusuf som är en nyckelperson för oss och alla andra som vill driva någon sorts företag eller projekt här. Hon imponerade verkligen, precis som en generaldirektör ska.

Generaldirektören för investeringsmyndigheten

Generaldirektören för investeringsmyndigheten

 

På vägen hem från Borama fick vi skjuts med ordföranden i Somalilands valberedning. Det var helt fantastiskt roligt.

Han är kul, kunnig och väldigt snabb i huvudet. Runt 50 år tänkte jag, men så började han berätta om vilka skolor han gick i på 60-talet. Till slut frågade vi. Han var över 70 år!

Då har han förstås en idrottsbakgrund. Han hade också varit coach för friidrotts-landslaget och han hade varit BBC-korrespondent i 21 år.

Somaliland har väl fungerande val där tre partier konkurrerar om makten. Kanske bäst av allt: Somaliland har avgående presidenter som accepterar knappa förluster utan anklagelser om valfusk. Det var väldigt spännande att få prata demokrati med honom i två timmar. Glädjande nog är det biometriska systemet som gör valen så rättssäkra delvis svenskt. Han hade köpt det i ”Fackscha” sa han. Anders och jag såg ut som frågetecken men ”Växjö”, sa Abdisalam.
På vägen mellan Hargeisa och Borama har vi sett mängder av kameler, en flock babianer och en påkörd hyena. Mycket mer spännande än djuren är de små hyddorna mitt ute på stäppen.
- Vilket liv har man där?
- Hur vore det att bo i en sån hydda i en månad?
-  Skulle vi klara det?

Imorgon åker vi äntligen till Berbera. Då ska vi först träffa guvernören.

Efter det hoppas vi kunna sätta spadarna i marken.

Här har du en diskussion om våra två första dagar i Somaliland IMG_20191230_212945

Posted in Klimat

Lågaffektivt bemötande är en verktygslåda utan hammare

Jag trodde aldrig jag skulle använda min gamla avhandling från University of Wisconsin. Där hade jag fel. De senaste åren har jag haft mycket användning av den.

Avhandlingen är en drygt 200 sidor lång genomgång av hypotesen att ledarskap ska anpassas till vilken uppfostran jag har haft. Det är faktoranalyser, Analysis of Variance, regressioner osv men det börjar med en liten observation från Lewins klassiska observationer i ett scout-läger för närmare 100 ¨år sen. Tre scout-ledare fick inta olika roller när barnen skulle sätta ihop ett modellflygplan.

  • Ledare 1 var auktoritär: Han gav varje barn en roll och kollade att var och en utförde sitt jobb.
  • Ledare 2 var demokratisk: Han lät barnen välja vilken roll de ville ha.
  • Ledare 3 var ”laissez faire”: Han satte sig på en pall och sa till barnen att fråga honom om de hade några frågor.

Den auktoritära ledarens grupp var klara först. De gick in i tältet och satte sig där i väntan på nya instruktioner.

Den demokratiske ledarens grupp var klara strax efter. De sprang ut och lekte med planet. Det var ju ”deras” plan.

Laissez-faire-ledarens barn blev aldrig klara med sitt plan.

Slutsats: Demokratiskt ledarskap är bäst. En bra ledare lyssnar på sina medarbetare.

…men i den demokratiske ledarens grupp fanns en liten kille som var djupt frustrerad. Han tyckte det var mesigt av ledaren att fråga om vad barnen ville göra. Den killen var son till en general och anses ha fått en auktoritär uppfostran (kom ihåg att det här var för närmare hundra år sen).

Så min hypotes var att de som är uppfostrade auktoritärt får en ”auktoritär personlighet” och trivs bäst med auktoritära chefer.  Det kontrasterar mot hur jag tilläts argumentera för glass till middag. Det avgörande var hur väl jag kunde förklara varför vi ska ha glass till middag, inte vem som har vilken åsikt. Jag lärde mig ganska tidigt att det var bristen på näring i glassen som gjorde det omöjligt att slippa varmrätten, och att det var argumenten som avgjorde. Det är en egalitär uppfostran.

  Demokratiskt ledarskap Auktoritärt ledarskap
Demokratisk uppfostran Hypotes:
Motiverad medarbetare
Hypotes:
Frustrerad medarbetare
Auktoritär uppfostran Hypotes:
Frustrerad medarbetare
Hypotes:
Motiverad medarbetare

 

Alla mina studenter fick svara på Adorno’s klassiska enkät ”The California F-scale” där ”F” står för ”Fascistoida tendenser”. De flesta hade ett jobb vid sidan om universitetet. De fick svara på ett antal frågor om relationen till sin chef och chefen fick svara på ett antal frågor om sin relation till medarbetaren. Slutsatsen blev ungefär som hypotesen, men något svagare.

De mer auktoritärt lagda av mina studenter blev inte frustrerade av auktoritärt ledarskap, medan de som var mer egalitärt lagda tokhatade auktoritärt ledarskap.
De mer egalitärt lagda älskade demokratiskt ledarskap, där chefen frågar dem innan chefen tar beslut,  medan de mer auktoritärt lagda inte visade någon uppskattning för en demokratisk chef.

Det här var en dammsamlare i bokhyllan i 30 år, men på senare tid har jag omvärderat slutsatserna. Jag har nämligen lagt en stor del av min tid på att använda löpning som språngbräda för unga i Järva. Som en del av det arbetet har jag varit på alla de större skolorna i Järva, och de flesta av de mindre.

En observation är att de skolor jag från början tyckte minst om fungerar väldigt bra. Jag tror nämligen inte på homogenitet. Religiösa skolor och skolor som riktar sig till en etnisk grupp bidrar oundvikligen till segregationen som drar isär Sverige. Men…de fungerar!

Jag upplever också att lärarna på de här skolorna inte drar sig för att peka med hela handen.  Disciplinen är markant.

Den skola som jag upplever fungerar sämst i Järva är den kommunala grundskola som konsekvent tillämpar lågaffektivt bemötande. Personalen är bland de trevligaste jag har mött, men att hålla en presentation här är en utmaning som går utöver det mesta. Ungdomarna slutar inte prata för att de vuxna ber dem. De bara fortsätter, och går rakt över den yta där jag och den andre tränaren står och försöker förklara för dem att de kan få bättre betyg i skolan genom att träna. Respekten för vuxna verkar helt enkelt saknas, särskilt på högstadiet. Här får 58 procent av pojkarna godkänt betyg i nian, så att de kan gå vidare till gymnasiet, jämfört med över 90 procent i de flesta skolor i stan. Det betyder att fyra av tio pojkar härifrån är lättrekryterade till kriminalitet.

Apropå den berömda historien om studenten i soffan. Han som blockerade vägen till klassrummen för alla studenter och som blev bortburen av en lärare, så har jag som tränare tagit mig friheter som lärare bara kan drömma om. Det är säkert hundra gånger som jag har förklarat att “jag är inte lärare” efter att någon kille har hotat med att anmäla mig. Det är en stor frihet.

Tioåringen som svingade en skidstav omkring sig och attackerade flickorna i klassen var bara ett exempel. Skolpersonalen stod bredvid och försökte prata lugnande. Jag brottade ner killen och förklarade sen för honom att så får han aldrig, ALDRIG göra. När jag släppte upp honom boxade han mig i magen. Jag lät honom slå och slå. Personalen bad om ursäkt och förklarade att pojken hade en diagnos. Många av löparna i Rinkeby Run har diagnoser av olika slag, jag verkar attrahera unga med svårigheter,  men det får förstås inte leda till att flickor utsätts för fara. Den killen fick jag tyvärr aldrig en chans att prata med i lugn och ro, men det brukar jag alltid se till att göra efter en tillrättavisning.

Min son refererar gärna till en bussfärd hem från klätterverket i Västberga för två år sen. Jag körde tio killar i 12-13 års åldern tillbaka till Rinkeby Multi Sports Camp. Det var ett fasligt liv i bussen och jag hade ropat till dem att de måste sluta. Nu kom en mandarin flygande förbi mig och sen ett bananskal. Då svängde jag av från E18 och ut på en liten väg mellan Solna och Stocksund. Där stannade jag bussen och slet ut alla pojkarna (inklusive min son). Jag skällde ut dem med full volym och sa att nu fick de gå till Rinkeby.  När de hade gått 100m frågade jag om de trodde att de kunde sköta sig. Det trodde de.  I bussen hem pratade vi om det som hänt. Efter det var det inte något problem längre.  Resten av Rinkeby Multi Sports Camp var de med och prövade alla sporter.

De killarna möter jag varje vecka i Rinkeby Centrum. De hälsar alltid. De är verkligt trevliga, men när de står i ett gäng så ser jag att många vuxna går i en cirkel runt dem. Det märker rimligen de också, och det är klart att det ger dem en maktkänsla.

Om du har vuxit upp i ett hem där VEM som pratar är viktigare än VAD den säger, då kan du tycka att lärarna i den svenska skolan är en samling mesproppar. Som generalens son i Lewins klassiska studie.

Jag ser ledarskap som en verktygslåda. Där finns skruvmejsel, skiftnyckel, hammare och en massa andra verktyg. En bra snickare kommer inte till jobbet med bara ett verktyg i lådan. På samma sätt är alla ledarskapsmodeller som tar bort verktyg ur lådan begränsande. Lågaffektivt bemötande kan fungera bra i Stockholms många friskolor som vänder sig till motiverade elever med höga betyg. Även i Järva tror jag det är en strålande metod att börja med vid en konflikt. Men om det inte fungerar så behöver läraren vara fri att ta till andra verktyg.

 

 

Tagged with:
Posted in Uncategorized

Greta, ICC och USAs religiösa höger

Anonymous_artist_-_Lot_and_his_daughters_-_Louvre_RF_1185_-_001

”Tror du att människan kommer från aporna?
Det är lika troligt som att en tornado sveper igenom ett skrotupplag och lämnar en Boeing 747 efter sig!”

Den liknelsen har jag inte hört en, eller två gånger. Under sex år i USA fick jag höra den många hundra gånger, när jag diskuterade religion med konservativa protestanter.

Jag talade om Darwin och vetenskapen och de tog sin utgångspunkt i Bibelns skapelseberättelse. De var inte okunniga. De kände till Darwins fynd om finkar på olika öar i Galapagos, men de höll fast vid det som stod i bibeln som en dålig simmare klänger sig fast vid en boj i vågig sjö.

USA:s konservativa protestanter vande sig för länge sen vid att se den samlade vetenskapen som en motståndare. Därför är det inte så konstigt att samma människor gör det idag, när Greta Thunberg ropar att de ska lyssna på vetenskapen som säger att de måste ändra sina vanor.

Culture_Map_2017_conclusive

Vi svenskar och vi nordbor är i ett större perspektiv rätt unika. Vi bryr oss mest om vetenskapen av alla människor i hela världen, och minst om religion och traditioner. Därför är det inte så konstigt att klimatrörelsens ledande apostel kommer härifrån.

Som svensk gillar jag förstås Greta och ICC, men det är möjligt att USA:s religiösa höger skulle svara upp bättre på bilder av syndafloden. Att bibelns beskrivning av Sodom och Gomorra inte är två städer där alla har sex med alla utan en värld som ägnar sig åt de sju dödssynderna (framför allt frosseri) på ett sätt som gör syndafloden oundviklig.
Jag vill gärna se Greta som en bibelns Abraham, som argumenterar för att rädda livet på de goda människorna i Sodom och Gomorra.
Fast i bibeln gick ju det sådär.

Anonymous_artist_-_Lot_and_his_daughters_-_Louvre_RF_1185_-_001

Posted in Kommunikation, Politik